June 23rd, 2010
Immanuel Brändemo har skrivit bra om mediasynen på “psykiskt störda” på Second Opinion. Läs det här.
Jag blir, precis som Immanuel, upprörd varje gång jag ser det här. Någon filmrecensent på DN skriver om en lustig historia om “psykstörda” aspergare, vilket jag får reda på för att flera läsare hör av sig till mig och är ledsna för att man titulerar en neurologisk avvikelse som psykisk sjukdom i Sveriges största dagstidning, som dessutom har ett bra rykte, som man tar till sig.
Man hör om ett nytt våldsdåd, och det ska alltid lyftas upp om den hade någon avvikelse eller psykisk sjukdom. Det är inte så att det i alla fall har något med våldsdådet i sig att göra, nä, men finns det en diagnos så ska det skyltas med den, och självutnämnda “experter” som inte ens har tillräkligt god kunskap i ämnet att de kan stava diagnoserna rätt säger ditten och datten om vad den eller den diagnosen innebär. Hur sjuka i huvudet vi är. Hur farliga och empatilösa vi är. Vilka samhällsfaror vi är.
Titta på mig. Jag är diagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag är knappast en samhällsfara. Tvärtom, skulle jag vilja påstå. Empatilös är också en stämpel som kan vara lite knepig att lägga på mig, i och med mitt ideella arbete. Socialt efter är väl, i ärlighetens namn, bara omöjligt. Hur man än vrider och vänder på saken!
Vet ni något jag skulle tycka var rätt roligt? Om alla med en avvikelse startade ett magasin tillsammans, så tar man upp alla mord, alla våldsdåd, alla övergrepp och så sätter man rubriker som: “DET VAR EN NEUROTYP*” “MILJONTALS NEUROTYPER I SVERIGE” “MILJONTALS POTENTIELLA MÖRDARE.” För så är det ju faktiskt. Och ja, exakt så fel är det faktiskt att kategorisera in folk i såna grupper enbart baserat på hur deras hjärna ser ut. Visst finns det diagnoser som är så pass tunga att de, oftast i kombination med ett knepigt liv, knepig uppväxt, faktiskt blir rätt störda. Men det är en milslång skillnad mellan en person med lätta psykopattendenser och en psykopat med tung schizofreni. Det går inte ens att jämföra. Och Schizofreni, sedan! Gud vad brett det är. Man vet ju inte ens riktigt vad det är, och det är fortfarande ett samlingsnamn för rätt många olika saker. En del påstås vara en produkt av en neurologisk avvikelse, andra av uppväxt, vissa av svår ångest.
Men en person som fått diagnosen schizofreni i samband med ångest är inte någonstans lik en människa som tokhallucinerar våldsamma röster och går in i mördande psykoser.
Just Aspergers känner jag är hyggligt förskonat från många fördomar av det mer våldsamma slaget. ADHD också, antar jag, om ändock inte lika mycket. Vi tas dock för givet att alltid vara empatilösa, något som somliga av oss är, eller så ser vår empati bara annorlunda ut och får ett annat uttryck. Jag, exempelvis, fick höra att jag har en fruktansvärt låg empati när jag fick min diagnos, att det var närapå att jag fick en psykopatdiagnos i kombination. Ja! På riktigt! Ja! Det här baserades på att jag var introvert, eftersom jag led av mycket ångest (naturlig följd) och att jag hade svårt för att trösta människor när de var ledsna, utan oftast försökte ägna mig åt att lösa problemet istället. Det här hade med en praktiskt syn på livet att göra, inte att man inte bryr sig, bara att man hanterar det på ett annat vis. Men det sågs som empatilöst. Mitt största fel däremot var att jag är väldigt bokstavlig när jag hör en fråga. Om jag får frågan: “Kan du förstå hur andra känner? Kan du sätta dig in i deras situation?” Så har det alltid varit ett stort rungande NEJ från min sida. Inte för att jag är sämre på detta än andra, absolut inte. Jag är faktiskt bättre på detta än många andra, men jag tycker inte att någon på planeten kan sätta sig in i någon annans hjärna, känna av exakt hur de känner, och riktigt relatera. Att kunna förstå och relatera för mig har alltid varit något fysiskt, som att man kan identifiera sig med en viss situation och ett visst agerande – Men känna! Nej. Det kan jag inte svara annat än nej på fören jag fått en resa in i någon annans hjärna.
Så jag failade rätt ordentligt på mitt EQ-test och fick väl bedömningen att jag hade samma nivå av empati som en gråsten. Bara på grund av att jag agerar annorlunda och för att jag är bokstavlig.
Så ja, jag är empatilös och en fara för samhället enligt en hel del självutnämnda “experter” som faktiskt inte vet ett endaste jävla skit.
I sin krönika skriver Immanuel att det är bra att flera med diagnoser har blivit så kallade “psykaktivister”. Att vi syns, att vi säger till. Att vi är jävligt trötta att ständigt och jämt bli likställda med mördare. Vi är inte mördare. Faktiskt inte. En del av oss är det, precis som en jävla massa utan Aspergers är det.
*Neurotyp är ett uttryck som används av många med en neurologisk avvikelse för att kategorisera in folk som inte har en neurologisk avvikelse. Neurologisk typisk, betyder det.
Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comments (15)
Hm… undrar hur jag själv skulle lyckas på ett sånt där EQ-test. Utifrån det du skriver kan jag tänka mej att jag skulle få liknande resultat som du. Fastän jag absolut har empati både i betydelsen att det gör ont i en själv om man ser andra ha ont, och i betydelsen att man faktiskt anstränger sej ibland för att se saker och ting från andra människors synvinkel.
Angående något helt annat: Vad tycker om 90-talister? Har du en åsikt, och vill du dela med dig av den? Jag är nyfiken.
Det låter som mig det där. Har aldrig varit bra på att sitta och klappa på folk som är ledsna, de gånger jag försökt har det blivit alldeles tafatt och lite pinsamt. Och när jag var lien blev jag kallad elak för att jag sa att man inte kunde sätta sig in i hur någon annan mådde och kände. Jag hade en lång utläggning om sammansatta händelseförlopp i en viss ordning och viss tid bara kunde gälla för en person och därför hade den personen rätt till sina egna känslor och upplevelser utan att någon skulle kunna komma och säga: jag förstår hur du känner. Avskyr fortfarande hur det låter, men nu mera kan jag mer förstå varför man säger så. När jag var liten tyckte jag bara att det var förolämpande.
Jag tycker att du gör ett bra jobb att informera folk om vad det faktiskt är med aspergers och schizofreni. Förvisso är jag en person som inte dömer ut folk och saker på en gång som många andra, har dessutom en kusin med aspergers och han är knappast våldsam eller störd, men precis som du så är han en individ och går inte placera in i ett fack och säga att han är på ett visst sätt bara för det. Hm vet inte vad jag ville ha sagt egentligen, mest säga att det är bra att du hörs.
Det kanns bara som att vi mannsikor i allmanhet vet sa lite om varann, diagnoser (vare sig de ar for psykiska storningar, neurologiska avvikelser etc) anvands av media i princip so orsaker for hemska brott som begatts, men ingen pekar ut “neurotyperna” (och om alla som begav valdsbrott var sa totally crazy som man kan tro fran media border mestadelen vara domda till sluten vard inte fangelse?) ocksa kanns det som att vi har sa himla lite tolerans for att folk ska kunna forbli avvikande fran normen, man vill bota allt (autism, adhd, schizofreni, depression, ja allt som inte ar ingenting) och jag undrar om det inte skulle vara battre om vi kunde inse att manniskor ar olika, man ska alltid gora allt man kan for att forbattra tillvaron for dem som har det svart men jobba lite mer pa att fa ett mer tolerant samhalle dar olika manniskor kan passa in.
Sen tycker jag att man borde forska lika mycket pa psyket som pa kroppen, och psykologi borde bli ett karnamne….for nar det ar sa illa att Tomas Quick etc kan bli domd for 8 mord utan riktiga bevis, och hans psykolog (anstalld av staten antar jag) ger honom diagnoser som hon inte vet vad de betyder och ingen reagerar for ingen vet, da ar det illa.
Åh, Second Opinion!! :D
Jag gör ju “Veckans Tova” där, har du sett den?
Mycket bra skrivet!
Tycker dock att du missar det viktigaste faktumet att man faktiskt kan ha hur mycket hallucinationer som helst och vara hur psyksjuk som helst men det spelar ändå ingen som helst roll, så länge som du har “de normalas” hallucination.
Se bara på nazityskland det är väl ändå ett ganska lysande exempel på att den kollektiva hallucinationen mycket väl kan styra kulturen. Eller varför inte se på sin egna världsbild och sättet alla människor ser ut på världen från sin mörklagda benkonsoll däruppe på nacken. Vi ser faktiskt inte ögatas blinda fläckar men de finns där mitt i synfältet, som evolutionens mest övertydliga bevis på att vad som helst går att fylla ut med något annat.
Ser man på vilken “vård” de s.k. schizofrena åtnjutit genom årens lopp kanske vem som helst kan inse att det finns stor anledning att vara paranoid, inte bara inför sin egna dumhet som vanligt utan även inför andras, oftast de normalaste av normala:Den efterblivna förebildens heligaste kuttersmycke.
Skvalp åsså en skön dag. Midsommarnatten med skum. ;)
Jag tokfailade också på mitt EQ test. Psykopatstämplen var inte direkt långt borta här heller. Vilket är så himla märkligt för mitt stora intresse var att läsa böcker. Fiction. Hallå? Borde inte det var ett tydligt tecken på att jag kunde känna empati med karaktärerna? Jag fick höra att jag var lika mysig som ett isberg när jag var tonåring. Det gjorde aningen ont, för jag kände verkligen med människor, jag visade det bara inte. Man kan tycka synd om andra hur mycket som hellst, men tycker man det är läskigt att ta i folk så kramar man dem inte. Å andra sidan så upplevs folk som så himla sympatiska och empatiska om de kramas, frågar och har sig även om de inte menar ett skit med det. Bara ett spel. Märkligt, märkligt. Jag har dessutom sett flera artiklar om att många kriminella har aspergers, vilket blir så fel när de inte tar upp varför dessa aspergare blev kriminella. Oftast för att de inte fick förståelse av sin omvärld, kände sig som en del av samhället. Just sådana här artiklar gör ju inte direkt att folk ger aspergare mer förståelse, vilket i sin tur kan leda till social isolering. Moment 22 light någon? Äsh, jag är i alla fall rätt snäll. Förmodligen en av de snällaste “psykopater” folk träffat. Jag tycker synd om ihjälslagna mygg…
Håller fullständigt med – är väldigt tveksam till poängen med att ange denna typ av information i mer “lättsamma” sammanhang än eventuella domstolsförhandlingar om ett brott har begåtts. Saken är ju att vi ALLA avviker från varandra. Och det där med EQ tester upplever jag alltid som att de “belönar” vekryggade insmickrare (förlåt starka ord, men…) som vet hur man får folk att känna sig bekväma. Det är inte riktigt min definition av empati – snarare förmåga till inlevelse – och jag får mycket riktigt låga poäng i såna tester också.
Kan du inte berätta mer om hur aspergers är för dig? Alltså vad det innebär för dig? Jag vet bara de där stereotypa ramarna och det känns som att famla blint och inte ha en aning. Då är det ju inte så lätt att skilja sanning och osanning åt… Så jag vill gärna höra mer om hur det är? Eller har du skrivit om det redan? Länk?
Mycket bra skrivet. Var själv urförbannad när Hasse Aro lyckades utmåla oss Aspies som potentiella mördare för några år sen.
[...] Jul Jag läste det här av Hanna Fridén och började fundera på vad empati egentligen är. Enligt Synonymer.se så betyder ordet Empati = [...]
[...] håller helt och hållet med, även om jag i smyg vill göra som Hanna Fridén föreslår: ”Vet ni något jag skulle tycka var rätt roligt? Om alla med en avvikelse [...]
Angående er debatt om Aspergers: Det förs en ganska strulig debatt om olika psykdiagnoser, med en grupp läkare, DSM-kataloger och teorier om människor med olika slags upplevda problem och situationer.
Jag tror i grunden det är enkelt- en läkare formulerar ett diagnosnamn efter att ha studerat en grupp personer med liknade ‘problem’ eller situationer och kallar dem något. Det är väl bara så att ingen av dessa personer verkligen kan sägas ‘ha diagnosen’ med någon slags hundraprocentig säkerhet, utan att personer har ofta ganska individuella berättelser om sig själva och sina upplevda ‘problem’.
Det är lite tragiskt att i dethär landet råder en tro inom psykiatrin att alla problem skall kunna diagnostiseras och på så sätt, skall någon psykiatriarbetare efter en tabell frambringa ett medikament mot sjukdomstillståndet.
En sådan psykiatrisk utopi existerar bara som en slags ide, som bara är halvt verklig.
Jag tror psykdiagnoser egentligen knappt behövs. De skall åtminståne bara spela en diskret biroll när det handlar om att finna medikament, eller ‘copingstrategys’ eller vad man kallar det för att bättre handera upplevda problem.
Folk ‘med psykdiagnoser’, som berättar om sina psykdiagnoser, använder dem på något sätt för att berätta ‘därför är jag annolunda’ för att rättfärdiga sig själva att missbruka, lata sig, eller bete sig mer som de känner för, eller som de tror är ‘deras sanna jag’.
För min del tror jag det bästa för alla med den typen av problem, och som verkligen vill komma någonstans, skall först och främst fundera på varför någon behöver en psykdiagnos, och på så sätt mera konkret komma på vad som är relevant och vilken bearbetningsmetod som finns att tillgå.
Alltså denna tro inom psykiatrin, att psykiska ’sjukdomstillstånd’ är att jämföra med fysiska sjukdomstillstånd, borde förpassas till historien.
Psykiska sjukdomstillstånd blir bara aktuella att medicinera om det råder en kemisk (mätbar) obalans i signalsubstaser etc. Då är det ett fysiskt sjukdomstillstånd och kan medicineras, men den psykiska biten kommer aldrig kunna diagnostiseras på det sättet, som några tycks tro.
Jag menar då det man kallar mänsklig individualitet, själ, personlighet. Det är egenskapen som aldrig i sin kärna kan klassas som sjuka eller avvikande. Den väg var och en borde gå, som upplever psykisk ohälsa är att skita i alla sorts psykdiagnoser, som bara hindrar individen att se klart. Istället söka sig till någon form av insiktsterapi som individen själv tror på för att få pusselbitarna på plats.
Marvin:
Aspergers är ingen psykdiagnos. Asperger är en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning som innebär att hjärnan, signasubstanser och andra hormoner fungerar annorlunda. ADHD är också en sån diagnos. Jag är inte intresserad av psykiatrin och Aspergers har inget med det att göra. Bland psykiatriska diagnoser som depression och dylikt, hävdar du att sånt inte existerar?