Med oss i studion har vi Anna Troberg, partiledare i Piratpartiet, som kommer berätta om deras arbete inom integritsfrågor, samt vilken typ av insyn deras representanter får i den här typen av frågor, har de makt att påverka? Vi har också Jerry Bohman med oss som anser att upphovsrätt är viktigt.

Vi kommer att prata om det här området idag klockan 13-15:00 i Radio 1, Stockholm lokalradio. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Har ni sett inlägget där Blondinbella postat bilder från sin semester på Bahamas? Hon står på stranden i sin bikini och har det härligt och har fått över 1000 kommentarer på sin kropp.

Det mesta är i alla fall positivt, alltid något! Men just detta att ALLT handlar om kroppen istället för “Gud vad härligt det ser ut!” “Jag vill också på badsemester” och annat liknande finner jag rätt tråkigt.

Kvinnan. Kroppen alltid i fokus.

Jag ska fan starta en fejsbookgrupp som heter “Kommentera killars badkroppar!” där vi postar länkar till bloggar med killar som står i badkläder. Inga taskiga kommentarer, givetvis. Då är det ju inget kul. Men en massa “Fan vad fint att du vågar!” “Du duger som du är” “Det är så fint att våga trots att man inte är smal” “YOU GO GUY!” “FAN VAD SKÖNT ATT DU VÅGAR VISA MAGEN!”

Alla skulle ju typ, dö av chock. Det skulle aldrig hända. De skulle fråga VARFÖR VARFÖR VARFÖR?

Ja, varför? Vadfan varför? Vad gäller någon? Jag hatar det.

EDIT: Nu är gruppen skapad. HÄR finns den.

Jag ska bestämma om jag ska ta det eller inte innan helgen och funderar på huruvida jag skulle kunna göra det eller ej. Jag har aldrig gjort något liknande tidigare så man är ju nervös, vet inte riktigt hur det skulle fungera, om man skulle kunna teckna tillräkligt snabbt för att det skulle flyta på bra och så vidare. Jag har ingen aning!

En sak däremot som talar väldigt mycket för att det blir av är ju att man blir av med den främsta prestationsångesten, jag menar… Det största problemet i sånt där är väl att folk ska känna att de inte är särskilt lika sig själva eller tycker att de är fult ritade och inte alls är så snygga som in real life.

Inte direkt ett problem med zombiefierade porträtt, om vi ska säga så.

…Jamenjavisst. Och grisar flyger och andra saker som verkar ungefär lika troligt. Jag har lite andra visioner i skallen till vad det där är till för att öva upp, minsann.

Tipstack: Daniel Gustafson.

Vi lever just nu i en tid där mycket håller på att förändras, där våra rättigheter sätts på spel och sjukt nog gör vi nästan inget åt det. Folk tror säkert att det inte kan införas lagar som går emot våra grundlagar, lagar som strider mot våra rättigheter. Men ärligt talat, Sverige har ingen konsitutionsdomstol och det finns knappt några politiska partier som driver frågan att vi ska få en sådan.

Vad innebär detta? Läs min krönika här.

Det här är inte tio år frammåt. Det är inte fem. Det är inte två. Det är NU.

Jag vet att ni är superintresserade av spel, men det här föreslår jag att ni kastar ett getöga på. Kanske framförallt för att det är det SJUKASTE SPEL JAG NÅGONSIN SETT. Min kille brukar spela det. Jag förstår inte hur han klarar av det. För mig räcker ungefär 30 sekunder in och sedan får jag en massiv huvudvärk och blir illamående. Hur. Kan. Man. Spela. Något. Sånt. Här?

Hur länge klarar ni av att glo på detta?

Detta tyckte jag var mycket roligt på Fejjan för ett par dagar sedan, när jag valde den osmickrande bilden i det här inlägget som profilbild på Facebook.

Efter några dagar har jag dock upptäckt en annan fördel med att ha en sjukt jävla ful bild. Ni ser, jag får väl cirka 30 friend requests på Facebook om dagens vanligtvis. Hur många har jag, totalt sett, fått från den stund jag bytte till den fula?

ABSOLUT
INGEN
ÖVERHUVUDTAGET

Det är skönt att bli uppskattad för sin personlighet istället för ytan!

Nejmen, vänta lite nu… I så fall innebär det ju att… Men vänta, i helvetet då. Vadfan!

Jag älskar den här bildserien i Underbara Claras blogg. Jag visste inte ens att hon tecknade, om jag ska vara ärlig, men jag blir så glad när jag ser den. Den påminner mig så mycket om min bildserie Happy Housewife Hardware som jag jobbat med till och från sedan ett år, eller mer, tillbaks. Min inriktar sig förvisso mer på sexleksakernas historia, hur de utvecklades, av vilka skäl och perioden där de kom till. Men det finns ett mått av ironi och drift kring alla myter i hemmafrurollen i mina bilder med. Ni kommer få se dem en dag, jag hoppas på att göra en urfin grej av det!

Jag förstår att Clara gör de här bilderna. Hon är uttalad feminist och kristen, men bor i ett pluttesnuggigt gullenuttigt hem och är hemmafru (enligt hur en del tänker*). Vilken paradox! Vilken provokation! Jag älskar att hon gör dessa bilder för att sätta lite ytterligare griller i folks skallar. Hemmafrun röker dessutom. Vilket PK-haveri!

Ärligt talat är det också rätt modigt. Tjena, hejmors. Feministisk, kristen hemmafru som gör teckningar med hemmafruar som röker i ett rosa hem och använder maskingevär. Inte direkt en norm på något sätt eller vis.

*Sandra Beijer med bloggen Nio till Fem lämnade en kommentar här och sa att Underbara Clara ju inte är hemmafru. Det är sant! Hon är en driven kvinna som arbetar mycket och min formulering var helknas. Hon har alltid arbetat hårt, det enda som gör det till hemmafru i människors ögon är att hon gör det mycket hemifrån, och att det för människor är förenligt med att man inte jobbar. Det var en dum formulering från min sida dock och jag är himla glad att Sandra noterade den!

Undrar du vad grejen är med könsnormer och maktstrukturer, existerar de alls, och hur kan det i så fall påverka hur vi lever våra liv? Jag kommer tipsa om en serie  litteratur som kan stimulera din egna tankar inom det här området.

Birthday of the World: And other Stories är en novellsamling fylld av historier med samhällen där  strukturer ser annorlunda ut än från vad vi är vana med. Vi får färdas genom patriarkat, matriarkat och samhällen där kön inte har en betydelse eller helt enkelt inte existerar. Vi får också besöka världar där vita inte står för makten, utan värdlar där de tvärtom saknar rättigheter och behandlas som boskap, precis som svarta blev i stora delar av världen mycket, mycket länge.

Boken inleds med en värld där människor är könslösa till en grund och när de uppnår en könsmogen ålder så utvecklar de ett kön i samband med när de ska vara sexuellt aktiva. Vilket kön de får varierar från period till period, men annars alla i samhället könlösa.

De olika världar som förtäljs i boken är väldigt varierande. Ena stunden får vi besöka en värld där män är slavar och används som underhållning av kvinnor, i nästa stund en där vita människor är underordnade svarta och behandlas som boskap. I en annan historia får vi höra hur ett samhälle utvecklas som färdats från vår planet, och som i tre generationer rest genom rymden för att kolonisera en ny planet och vad de gör med deras mentalitet, deras syn på jorden och religion. Många historier berättar om olika sorters familjekonstellationer som inte liknar de vi har idag, och hur det skulle vara om män och kvinnor inte alls levde ihop, utan snarare åtskillda i olika samhällen och enbart möttes under en parningsperiod. Även kärnfamiljen behandlas och ändras från det vi är vana vid.

Det är intressanta tankegångar och man börjar ställa sig frågor om hur stor inverkan alla de här sakerna har på vår kultur och på oss som individer.

Ursula K. Le Guin är egentligen Fantasy samt Sci fi-författare. Jag vet inte om hon menade, från början, att skriva en bok som är en sån fantastisk skildring av hur vår värld skulle kunna se ut om vissa saker bara var lite annorlunda. Men hennes vana inom skönlitteraturen, och hennes kunnighet för att skriva för en bred publik gör den här boken till en exceptionell stjärna.

Många böcker som behandlar dessa områden är tunga, svåra att förstå och inte sällan väldigt strama i sin målgrupp. Så är inte fallet  här och oavsett om man är intresserad av samhällsstrukturer eller inte så är den spännande läsning. Om du har en familjemedlem som gillar Fantasy som behöver en dos samhällskritik – Ypperlig present, inga konstigheter alls. De kommer inte känna att du lastar dem med feministisk litteratur, och hur många såna böcker finns det?

I skriftspråket är den möjligtvis lite torr. Inte som Sagan om Ringen, inte som Isaac Asimov – Men lite torr får den sägas vara. För er som har svårt för detta i böcker, så hoppas jag att ni är villiga att ta er förbi det. Boken ger mest om man först läser den en gång, väntar ett tag, och sedan läser den på nytt. Det är intressant att se hur annorlunda man tänker kring de här olika världarna andra gången man läser den.

Så vart får vi tag på den?

Adlibris, Bokus, den kan även finnas på SF-bokhandeln och Akademibokhandeln. Tidigare i inlägget stod det att den var svårare att få tag på men jag rättades kvickt av David och LN. Tack så mycket till er!

Det här är en del av en serie blogginlägg där jag tipsar om litteratur som erbjuder ett bredare och tänkvärt perspektiv inom könsnormer och samhällsstrukturer. Då jag inte är strikt begränsad till just det mer feministiska områdena inom detta område, utan är intresserad av hela aspekten i hur samhällen ser ut och formas så kommer litteraturen att blandas. Ibland är det är det bra att veta att det finns andra strukturer som spelar in än de som behandlas inom feminism. Om ni har egna tips som är lättlästa, tipsa gärna människor i kommentarsfältet med en snabb sammanfattning om vad boken berör.

Några av er missförstod och trodde att jag talade om radikalfeminism och diskussion kring maktstrukturer. Det  gjorde jag inte. Det gör jag ej heller i detta inlägg. Jag talar om hat. Regelrättigt hat.

Under gårdagen utvecklades allting till en stor diskussion kring manshat där ett femtiotal personer inom media var ytterst aktiva. Idag gjorde Cissi Wallin ett program om manshat på Radio 1.

Under hela tiden har jag försökt argumentera om varför det aldrig är rätt att motivera sina åsikter med hat och håna och förminska människor med motivering att man, ju själv, är påläst och klok och kunnig, och andra helt enkelt bara för dumma för att förstå. Under hela tiden har jag försökt göra en skillnad mellan personligt trauma och politik. Att det är en skillnad på att känna hat när man är förtryckt, och att motivera hatkampanjer mot människor i hämndsyfte för att man känner att man har rätt till det pga. tidigare förtryck. Jag har talat om den destruktiva cirkeln och hur detta enkom drabbar feminismen istället för att stärka den. Jag har inte pekat ut någon, utan jag har framfört mina åsikter i området – precis som jag, som bekant, alltid gör.

Detta har resulterat i följande.

Jag har blivit hånad, fått hotbrev där det står att såna som jag förtjänar att huggas ner och slängas i en papperskorg, jag har fått höra att jag är psykiskt störd, att jag ändå inte är värd att uttala mig för att jag har Aspergers och alltså är en dum psykopat, jag har fått höra att jag är korkad, och att detta bevisas med att jag inte har någon imponerande utbildning. Jag har fått höra att jag är kvinnohatare, att jag är en svikare, att jag förtjänar att brännas på bål och att såna som jag inte är värda att behandlas med respekt.

Samtliga personer (vars namn jag kunnat koppla till en faktiskt person, har ej kunnat koppla alla) känner varandra. De tillhör samma klick. Alla i den här klicken uppmuntrar varandra och har gått på ett hattåg gentemot individer som yttrat en åsikt som inte överrensstämmer med deras egen. De har försökt mobba människor till tystnad genom hot och hån och förakt.

Samma människor är de som, när jag kritiserat antifeminister, hejjat och hurrat på mig för att jag orkar stå ut med så mycket skit jag får från kvinnohatande antifeminister. Men nu, när jag uttrycker en åsikt som inte överrensstämmer med deras egen, har de idkat exakt samma beteende som de antifeminister de kallat för pubertala och korkade för att de inte kan argumentera utan skällsord och hot.

Det är mycket, mycket sorgligt.

Att försöka mobba en individ till tystnad är ett knep som faktiskt kan fungera. Dock ej vad gäller mig. Jag står uppenbarligen ut med det inom andra områden, och det är knappast en skillnad inom detta. Jag är inte en person som man kan få att hålla tyst genom att skriva att mitt lik ska slängas i en papperskorg. Jag trodde att detta var allmänt känt – Men det är klart, olika hatiska subkulturer är snarlika. De beter sig likadant allihop. Oavsett om de kallar sig feminister eller antifeminister. Det är samma skrot och korn.

Uppenbarligen har det inte gjort så att jag slutar kritisera antifeminister. Så jag förstår inte riktigt hur dessa människor tror att jag kommer sluta kritisera manshat. Jag skriver, just nu, flera fantastiska texter om det. Jag sätter ihop en liten film om det. Jag gör serier om det.

 Jag har inte trott att detta har behövts tidigare. Ni som gjort detta har bevisat att jag hade fel. Jag är ledsen över att det finns så många av er. Jag trodde inte det och är bedrövad över hur detta drabbar jämställdheten. Men jag är inte bedrövad över att ni inte tycker om mig – Det är jag bara jävligt stolt över.

Om ni förresten undrar – Det är inte en majoritet av kvinnor som kallar sig för feminister som betett sig såhär. Det är fler killar som kallar sig för feminister som hotat och hånat. Betydligt, betydligt fler. Däremot så har ett flertal av kvinnorna som propagerat för manshat skickat mycket, mycket kärlek till dessa killar som hoppat på mig och hånat mig. De har uttryckt kärlek, värme, de har varit mycket glada över att dessa feministiska män har tagit tag i situationen och hånat, förlöjligat och hotat.

Systerskapet är i sanning vackert när man ena stunden kallar en kvinna som har en annan åsikt för en svikare – För att nästa sekund slicka upp på männen som utövar det förakt och förtryck ni påstår er vara emot.

Här är programmet om ätstörningar i Radio 1 där bland annat jag förtäljer hur jag blev sjuk, vården jag fick (eller inte fick, snarare) och hur det gick till när jag tog mina första steg mot att bli frisk på riktigt. Om ni inte ser PLAY ovanför, kan ni gå in här och lyssna.

Det är första gången jag pratar om det muntligt, ärligt talat är det kanske första gången man får höra det så brett, från start till slut. Även om jag inte förtäljer all problematik under tiden. Det här är ett ämne som för mig aldrig kommer sluta vara viktigt och jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på de svårare perioderna. Framförallt insjunknandet och tillfrisknandet är extra känsliga punkter för mig.

Cissi var grym as usual, Linus Fremin berättade om bullimi och hetsätning som han lidit av när han var yngre. Han är en av få män som talar öppet om dessa frågor vilket är modigt att han gör, ytterst tabubelagt.

Vi talar även med Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms Centrum för ätstörningar som berättar om hur vården fungerar, hur resurserna ser ut och annan mycket välbehövlig fakta. Hon berättade också att de lansera killgrupp snart så att män med ätstörningar kan prata med varandra, gå igenom behandlingen tillsammans så att de inte ska känna sig så konstiga och avvikande.

Jag är väldigt nöjd med det här programmet och hoppas ni vill lyssna.

Det hela kändes rätt jobbigt. Men jag försöker se det goda i det hela. Nämligen: INGEN MENS! Det är ju faktiskt en riktig fest. Det har alltid varit såhär för mig. Hela

Har ni något som är känsligt? Shoot. Älskar att diskutera sånt här!

Det här är inte människor jag själv stöter på särskilt ofta. Det händer, men inte vanligtvis. De finns garanterat inte i min krets, de är inte involverade eller välkomna i de arbeten jag är delaktig i och de finns inte på de platser där jag vistas. Det gör de inte. Det kommer knappast till min blogg och hatar heller. Det gör deras manliga motsvarigheter däremot, det vill säga antifeministerna.

Och på samma vis ser jag dem när jag läser på platser som #killgruppen på Twitter. Ett forum för killar att diskutera saker som berör dem. Som förhållanden, ångest, problem, saker man känner är tabu och inte har en plats att diskutera det på annars.

Där dundrar de in. Flera stycken. Dagligen. De är arga, så fort en kille ställer en helt harmlös fråga attackeras dem och kallas för värdelösa, skämmiga mesar som borde gå och dö. Hela tiden dundrar dessa kvinnor in och säger åt människor att sluta gnälla, för kvinnor har det värre och det måste de inse. De dundrar in där och skriver skit till alla killar i gruppen för att de råkar vara sura på sin pojkvän och säger: “VARFÖR ÄR NI SÅHÄR?” De dundrar in där och säger åt alla män i gruppen att de, bara genom deras blotta existens som män, förtrycker kvinnor och bär på skuld. Bara för att de är män. Som om att de skulle erfodras skjuta skallen av sig i jämställdhetens namn så att de skulle sluta kränka alla kvinnor med deras äckliga, manliga existens.

Det här är bara lite av det. Det är fullkomligt vidrigt. Jag mår så dåligt varje gång jag går in och läser det för det aldrig befriat från de här hatande kvinnor. Aldrig.

Och vet ni vad? Jo, de här kvinnorna kallar sig för feminister.

När vi talar om dem brukar vi kalla dem för vissa feminister. Varför gör vi det? Varför kallar vi dem för feminister? Vad gäller människor som talar om olika mansfrågor, exempelvis pappans relation till barnen eller vad som helst, de kallar vi för antingen mansrättskämpar eller enkelt, bara någon som talar om mansfrågor. Sedan har vi antifeministerna – Och vad är deras budskap? Att blint hata på kvinnor och feminismen. Det är två olika saker, därför särskiljer vi det.

Jag fick ett mail för ett tag sedan av en man som är engagerad inom mäns rättigheter, inte antifeminist utan bara insatt i en del frågor där det är knas. Han ville avskaffa ordet, för han ville mena på att ordet sig är förlöjligande och gör manskampen oseriös. Jag höll inte med, jag tycker att det finns en poäng i att särskilja dessa saker och fortsätta användet ordet där det förtjänas användas.

Och ärligt talat efterfrågar jag samma sak vad gäller oss kvinnor. Jag vill ha en sån särskiljning. För grejen är den, vad betyder feminism? Jämställdhetskamp i kvinnosakfrågor.

Det finns ingen jämställdhetskamp eller något konstruktivt med att sitta och blint hata på män, och män som talar med andra om problem. Det är samma sak. Det är samma beteende som antifeministerna och jag vägrar ge de här kvinnorna, de här svinen, det stora nöjet att fortsätta befläcka feminismen och vårat arbete. Jag vägrar gå med på det. Jag tänker aldrig mer, i framtiden, bevärdiga en enda av dessa kvinnor att kallas för feminist. För de är inte det. De är, helt ärligt, manshatare. De är svin. De är äckel.

Och visst. De kan sedan sitta och säga: “Men jag hatar inte alls män, skulle jag hata mina bröder och min pojkvän då eller blöö?” Ni vet, som alla säger som har en rutten attityd mot en viss grupp. Antifeminister säger ju likadant om sina kvinnliga närstående, det gör dem inte till mindre sexistiska svin heller. Jag har aldrig förstått hur man seriöst kan tro att en omtanke för en närstående av det motsatta könet skulle innebära att man automatiskt inte kan vara ett dumt svin. De är så jävla konstigt.

Aldrig mer i hela mitt liv kommer jag kalla en person som agerar såhär för feminist. Varken vissa feminister. Inte så kallade feminister. En del feminister. En minoritet feminister. Dumma feminister. Galna feminister. Manshatande feminister. Ingenting sånt.

De är inte feminister. De är manshatare. Det är bara det. Jag vet vad ordet betyder, jag vet att dessa kvinnor inte lever upp till det. Ingen av dem arbetar med något konstruktivt alls. De har lagt sig an med titeln feminist, men de arbetar inte med några jämställdhetsfrågor alls. De är samma skrot och korn som antifeministerna som påstår sig arbeta för jämställdhet men som bara dag ut och dag in sitter och skriver skit till feminister och om kvinnor. I sina bloggar, på forum, i kommentarsfält.

Jag vägrar kalla dem för mansrättskämpar, så varför ska jag spotta så mycket på min egen grupp, min kamp, att jag ger de här kvinnliga manshatarna den stora ynnesten att kalla sig feminist? Det är slut med det.

- Anonym

Det är ett hemligt knep! Men jag är villig att avslöja. Det kallas kallas motljus. Man får det när man vänder huvudet så en lampa daskar skitstarkt ljus mot fejjan. Tillåt mig visa.

Detta inlägg är så otroligt mycket mer sanningsenligt än vad man kan tro.

Programmet om ätstörningar i Cissi Wallins program i Radio 1 blev fantastiskt bra! Cissi var grym as usual, Linus Fremin berättade om bullimi och hetsätning som han lidit av när han var yngre. Han är en av få män som talar öppet om dessa frågor vilket är modigt att han gör, ytterst tabubelagt. Han har tidigare gjort ett program för Tendens i Sveriges Radio som rör hans bulimi och män med ästörningar – Det ska jag verkligen ta och googla så man kan lyssna på det.

Jag berätta som bekant personligt om min resa. Från start till slut. Det blev väldigt känslosamt, och vi fick faktiskt bryta för paus vid ett tillfälle för att jag… ptja. Jag började gråta lite. Så det var ett program med mycket känslor som jag tror att många kan relatera till. Jag fick otroligt många meddelanden under och efter programmet från människor som berättade snarlika historier som den jag förtäljde. Vi må alla vara unika, men vi har mycket gemensamt med varandra också.

Jag kommer lägga upp programmet från idag imorgon när det finns på webben för jag tror att många här kan uppskatta det. Vi fick jättemångra bra input från webben under programmets gång. Det är delad glädje över det – Jag är glad över att folk är öppna om det, samtidigt är det extremt läskigt att se hur många det är som varit eller drabbade av ätstörningar. Jag blir mer förvånad när jag träffar en tjej som aldrig haft någon form av ätstörning än vice versa, och det är inte bra. Jag undrar också väldigt ofta hur stort mörkertalet är bland män.

Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms Centrum för ätstörningar kom med jättebra info under programmet, delgav en del tips, kom med bra fakta och berättade lite om hur resurserna för ätstörningsvård ser ut. Hon berättade också att de lansera killgrupp snart så att män med ätstörningar kan prata med varandra, gå igenom behandlingen tillsammans så att de inte ska känna sig så konstiga och avvikande. Sjukt bra, tycker jag!