“Försäljningar av konst och antikviteter som genererar en vinst på minst 50 000 kronor ska beskattas, enligt verket.”

WHAT?

WHAT?

Så om jag börjar sälja konst, typ affischer, på min site så behöver jag inte skatta ett ruttet jävla öre om försäljningen “bara” skulle generera 49.999 kronor/år? Jag har aldrig haft några illusioner om att försäljningen skulle nå upp till de summorna överhuvudtaget. Whazzat. Va. What. Va? Detta måste kollas upp ytterligare för om detta stämmer ska jag tamejfan börja sälja prints ändå.

För er som eventuellt också blev lyriska nu: Bildbeställningar, alltså tjänster, är en annan sak. Det är försäljning av konst, inte försäljning av bildtjänster eller exempelvis upplåtelse till bruk av företag. Kan vara värt att nämna att det är en stor skillnad på detta enligt Skatteverket vilket jag kan förstå.

Nåväl. Detta ska dubbelkollas. För om det stämmer så innebär det ju att man faktiskt kan tänka vinstmässigt på försäljning av replikationer av sina bilder. Kul! Det finns skäl att bli lyrisk, I would say.

Ni konstnärer med webshoppar som berättar hur mycket som försvinner i skatt och om hur lite ni säljer: Dra iväg ett mail till Skatteverket pronto. Vem vet, ni kanske har en del pengar att plocka tillbaks till och med. Vilken fest.

Vanligen är det ofta människor som får mycket mediauppmärksamhet som får dessa priser och folk som inte syns glöms bort. Jag tycker att det är synd, för ärligt talat, det är sällan de som redan har mycket uppmärksamhet som behöver mer uppmärksamhet eller ekonomisk stöd för verksamheten.

Jag vill nominera Frances Lucas och föreningen SMAL. SMAL är en förening som arbetar med att samla ihop fakta kring ästörningar och ideal och sprida kunskapen om ätstörningar och ideal till ungdomar. De har utställningar med viktig kunskap där såväl yrkespersoner som unga förtäljer deras kunskap och upplevelser av dagens ideal. Här är deras hemsida.

Frances Lucas är den individ som fick in mig på ätstörningsarbetet. Om det inte varit får henne eller SMAL så kanske jag aldrig skulle bli aktiv i den här frågan. Det var när ja var 17 och jag hjälpte till med illustrationer till en utställning. Jag gjorde figurer i verklig skala där jag hade tre eller fyra kroppstyper av olika kroppstyp. Detta för att människor skulle reflektera över deras egen syn på vad de såg som normalvikt, för bredvid varje bild stod det längd och vikt och det var en intressant tankeställare för människor. Den idén var inte min, utan det var Frances.

Alla i SMAL arbetar ideellt. Ingen har någon lön alls. De flesta har haft ätstörningar själva tidigare men är friska, och vill verka för att andra inte ska behöva drabbas av det. Medlemmarna tar ofta pengar ur sina egna fickor för att sprida kunskapen. Ibland för dem stöd av företag som exempelvis ger dem gratis utskrifter och dylikt men det är i en sån liten skala. De har fått ett bidrag en gång från den Allmänna Arvsfonden men annars är det helt ideellt. De har ständigt problem med finansiering och de är den enda i Sverige som arbetar inom ästörningar på det här viset.

Tyvärr har de inte fått så mycket medieuppmärksamhet. Aftonbladet Wendela har ett pris på 15.000 kronor men det viktigaste är egentligen att folk börjar känna till dem. De samarbetar med en del jourer samt Anorexi och Bulimikontakt och har därför läkare till sitt förfogande när de skapar materialet. Förutom det har de sin personliga erfarenhet inom ätstörningar och alla satsar så mycket och offrar så mycket av sig själva för att hjälpa andra. Få som är med i föreningen kan arbeta hela tiden då det är riskabelt för folk som haft anorexi att vara så nära området hela tiden men alla tar den risken och satsar så mycket de kan för alla brinner så mycket för det här och känner ett ansvar och medlidande för människor.

Ja vill nominera SMAL. Min personliga nominering är också Frances Lucas, helt enkelt på grund av att om det inte vore för henne, då skulle jag aldrig lärt mig vikten av ideal, jag skulle aldrig ha lärt mig eller sätt alla undersökningar där man ser hur det förändrar människor, det är en sån viktig punkt i mitt liv där jag började tänka så annorlunda.

Så, jag vill att så många som möjligt som tycker att detta är viktigt, att kampen mot ätstörningar och skadliga ideal är viktigt, kommer nominera SMAL till Aftonbladet Wendelas pris. Det är jämställdhetspris, ett pris som ska främja att kvinnor får leva ett jämställt liv. Ett stort problem för kvinnor, speciellt unga, idag är att så många går runt och ständigt och jämt fokuserar på sin vikt, på sitt utseende, istället för att rikta sin styrka åt bra, konstruktiva håll. Om kvinnor skulle fokusera på andra saker så mycket som de idag tvingas fokuseras på sitt utseende så skulle vi se en sån fantastisk skillnad. Människor skulle få så mycket styrka i att inte behöva känna ångest över sin kropp och utseende hela tiden. Människor skulle få en så mycket större styrka om maten inte var inte fokus. Människor skulle få så mycket mer styrka om de inte gick runt på svältdieter hela tiden. Svält förstör våra hjärnor, det förstör vår vilja och vår prestation.

Ätstörningar är inte bara skadliga fysiskt och mentalt. Det håller tillbaks kvinnor. För om man, så stora delar av tiden, fixerar vid sin kropp: Hur ska man orka kämpa för annat? Att vi arbetar mot ästörningar och skadliga ideal är så viktigt för kvinnor i västvärlden idag.

SMAL, om de får mer uppmärksamhet, de kan göra så mycket för det här är en samling människor som har så mycket kunskap, statistisk, vetenskaplig, psykologiskt – Och ja, de personliga, egna erfarenheterna också. De är väl värda att uppmärksammas.

Så, skicka gärna ett mail till Aftonbladet Wendela och nominera SMAL om ni känner att det är så viktigt som jag gör.

Men jag vill se att vi har en god turnout nu när vi kör igång igen och därför så kommer ni få hjälpa till och bestämma vad vi ska köra igång med först. Helst något som är lärorikt, vilket är varför jag funderar någon av tre följande. Tyck till om vad ni föredrar!

1. Vad är din yrkesinriktning?
Vi alla i Portföljjakten älskar att teckna, inga konstigheter. Men även om man gör jättefina bilder så måste man kunna vara konkret i vilket område man vill verka. Det är precis som för skribenter, du kan vara en otroligt duktig skribent men det som egentligen spelar roll är vilket område du är verksam inom och hur bra du är på att förmedla det. Innan din språkkunnighet. Detsamma gäller teckning. Teknisk kompetens är bra: Men det är inte det viktigaste, utan det hur bra du är på att förmedla ditt område.

Den här utmaningen skulle gå ut på att man själv skulle definiera vad man vill vara verksam inom. Vill man göra modeillustration, sälja t-shirts och affischer? Vill man arbeta med mönster och form, kanske göra saker till tyger och planscher? Vill man kunna förmedla känslor och situationer? Vill man kunna illustrera artiklar? Vill man kunna arbeta pedagogiskt? Vill man arbeta med barnboksillustration? Inget av detta innebär att du måste begränsa dig till ett område, men att konkretisera ett visst område gör det enklare för agenturer och beställare att veta att du är den som de ska rikta sig till.

2. Sälj dig själv
Hur fan ska man veta vart man ska gå med sin portfölj och hur den ska utformas? Jobbigt och vanligt problem. I den här utmaningen skulle jag välja 1-3 företag, beskriva deras utgivning, och be er göra en bild som passar dem. Detta för att lära sig att göra arbetsprover och öva på att sälja sig själv till företag. Jag tror att jag skulle välja ut ett skönlitterärt förlag för vuxna, ett barnboksförlag samt ett internetbaserat bolag som arbetar med spel och appar så att så många som möjligt kan hitta något som passar deras form.

3. Välj en svensk författare
Att skicka in sin portfölj till företag är viktigt men låt mig vara lite ärlig och säga: Well, i många fall väljer författaren själv ut en formgivare eller illustratör de tycker om mycket och har kontakt med redan för att göra deras omslag eller illustrationer. Ha detta i åtanke, det är ett viktigt kontaktnät. De må inte rita, men, de har inflytande över sina egna böcker (oftast till förläggarnas och den grafiska avdelningens stora förtret, ni skulle bara vet vilken JÄVLA SKIT det är man ofta får in på grund av det, argh argh blörgh).

I den här utmaningen skulle jag vilja att ni väljer ut en förtfattare, helst svensk, och anpassa en bild eller ett omslag för dem.  Typ att du läst en bok av en av dem eller kanske en krönika som berörde dig och inspirerade dig till att göra en grymt bra bild. Den ska du sedan skicka till författaren i fråga och berätta att du fick i uppgift att välja ut en inspirerande författare som du ser upp till och skapa en bild. De kommer bli fett smickrade, det kommer inte innebära att ni kommer bli kollegor, men: Det här är skitläskigt för dig om du är en blyg person, vilket ungefär 99,9% av alla som arbetar med bild är, av outgrundliga skäl – Och detta kommer hjälpa. Förutom det: Man vet aldrig vart sånt leder, en dag kanske de ska göra en grej och de börjar tänka på dig.

Jag hoppas att i alla fall en av de här sakerna kan falla folk i smaken: Om flera gör det: Säg det, men säg i vilken ordning du vill göra dem. Jag tror personligen att alternativ 1 är bäst att börja med, men jag vill ha en bra turnout den här gången för annars blir jag så grinig så det är bäst att fråga er, känner jag.

What do you say?

Men hur lyckas man, i samhället, upprätthålla så många skönhetsideal som människor vet är destruktiva? Borde inte vår självbevarelsedrift, vår biologi, motverka farliga ideal som gör oss svaga och sjuka? Hur kan en sån sak påverka oss så kraftigt? Vi kommer tala om skönhet, om vikt, kanske lite om hår och allt som hör därtill.

Det finns mycket intressant i det här ämnet. När skapades smalidealet, när blev vi fixerade vid hårborttagning, och är det omöjligt att opponera sig detta ideal? Kanske är det konstant, något vi satt som föralltid kommer lägga grund för vår utveckling, eller kanske är det bara en flyktig anekdot i vår historia. Kommer vi se tillbaks på den här perioden om 40 år och fråga oss hur så många i vår befolkning kunna idka ett farligt svältbeetende? Kommer man fråga hur det ens kunde vara möjligt, och hur vi kunde vara så dumma att vi lät det fortgå?

Cissi Wallin och jag kommer att prata om det här området idag mellan klockan 13:00 – 15:00 i Radio 1. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Detta om jante. Ärligt talat. Finns det något som hyllas och ursäktas så mycket i Sverige idag som de obefläckade egot? Läs den här.

Jag fick dock just in en sjukt rolig kommentar från en person som DRIVER Tyras OFFICIELLA fanklubb. Eftersom det är sjukt gammalt så måste personen i fråga typ suttit och gått in på varje blogginlägg hon hittade på google med namnet Tyra för att plöja dem allihop, och såhär löd den:

“hur pallar du ens göra ett sånt här inlägg? tänk om Tyra skulle skriva ett sånt här inlägg om just dig och visa för alla sina tusentals läsare?! Skulle de va så kul? Nä tror inte de va. Tyra äger, punkt slut.”

Website: Official Fanpage – Tyra Sjöstedt
E-post: Tyraisalwaysbest@hotmail.com

Jag bara sitter och stirrar på kommentaren, på siten, på e-postadressen och bara… Herregud. Om någon startade upp en blogg som hette Hanna Fridéns officiella fanklubb med en e-post som hette Hannaisalwaysbest@hotmail.com så skulle jag bli jävligt utfreakad. Lite obehagligt.

Snälla. Gör aldrig det. Ever. NÅGONSIN.

Eller är det ett troll? Låt oss hoppas för Tyras skull, för även om Tyra haft sina stunder på sina läsare: Jag tror hon kanske är lite för snäll ändå för att säga till här.

Mitt råd brukar alltså vara: Ta varenda upprag du får. Du kommer få skitbetalt men gör dem ändå.

Varför då? Hur gynnar det dig, som illustratör? Låt oss säga att detta nedanför är du.

Du ritar väldigt fint, dina bilder är estetiskt tilltalande och tekniskt bra. Du tittar i böcker och i magasin och du undrar hur så jävla många illustratörer som ritar så fult får jobb och inte du, för ärligt, dina bilder är ju finare! Så what’s the deal? Varför får dem uppdrag och inte du, trots att du skickar in din portfölj eller länk till din site som är fylld av grymt snygga bilder? Varför?

För att du inte har gjort uppdrag.

Har ni någonsin funderat på att rätt många mer etablerade illustratörer som har egna bloggar i Sverige såväl som utomlands, eller som har typ en användare på en konstcommunity, oftast har sjukt mycket snyggare bilder i sin blogg, på sin community, än vad de har i sin portfölj? Känns det märkligt att de snyggaste, mest etetiskt tilltalande bilderna sällan ligger där? Jag ska förklara varför det är så.

När du ritar precis vad du vill så blir bilden dubbelt så bra som när du gör ett bilduppdrag. Speciellt om man inte gjort många uppdrag tidigare eller gör dem oregelbundet. För när du sätter dig ner och ritar vad du vill så är du helt avslappnad och allt går så mycket bättre. När du får ett uppdrag så har du oftast lite prestationsångest, du har en deadline och du är lite hämmad av detta att du tänker på vad som passar kunden vilket drar ner din topprestation en hel del.

Människor som inte gjort många uppdrag eller som inte gör det regelbundet producerar oftast inte särskilt bra beställningsbilder, för detta är något man måste öva upp genom att regelbundet göra uppdrag. När jag eller branschkollegor sitter med böcker och magasin och ska hitta en illustratör så går inte vi in på DeviantArt och väljer ut den duktigaste tecknaren, för vi har ingen aning om hur den personen presterar när det gäller en beställning. Oftast, när man chansat, har det blivit katastrofresultat där det är svårt att fatta att ens är samma person som gjort bilderna.

Därför letar man upp illustratörer som har publicerade beställningsjobb, och det är därför illustratörers portföljer oftast är fyllda med dem bilderna och en del sämre bilder tar upp plats där än en del bättre som syns i deras privata sammanhang. För det är de bilderna som är en riktlinje för hur den här illustratören presterar med en beställning. Bilderna man väljer att göra själv är aldrig det. Någonsin.

De första tre åren när jag gjorde illustrationsuppdrag tog jag aldrig över 1000 spänn. Never. Det var rimligt. Hade jag gått en formell utbildning kunde denna process ha gjorts kortare, för med en formell utbildning så får man uppgifter som man lär sig utföra och övar på så vis upp en viss vana. Som hobbytecknare, oavsett hur grym man är på det, så gör man inte det. Och det måste man lära sig och de första åren inom detta måste man egentligen se som en praktik. Kasst betalt, men viktig. Sedan, när jag började med skriven media, så tog jag en lång paus inom det grafiska och när jag tog upp det grafiska igen så fakturerade jag heller inte över 1000, trots tidigare arbetslivserfarenhet. Det var också vettigt.

De första uppdragen jag gjorde så länge var inte särskilt bra. De dög absolut för den summan, men det skulle ha varit ett gigantiskt överpris att fakturera ens i närheten av det jag fakturerar idag.

Det här är skittråkigt att höra. Jag vet. Men det är verkligheten. Det var därför Portföljjakten fanns, för det finns många duktiga illustratörer som bara inte har en vana i att göra uppdrag.

Och jag fortsätter rekommendera det. Gör ett uppdrag i veckan. Det finns att finna. På konsthögskolornas hemsidor finns oftast inträdesprov formulerade: Se det som ett uppdrag. Do it. Du behöver inte fundera på att söka, men gör det. Det är bra. Använd resultatet i din portfölj.  Googla vilka som behöver tecknare, det finns alltid människor i olika forum som söker efter en illustratör. Det kan vara ett privat porträtt, en bild till en tatuering, en inbjudan till fest – Vad som helst. Jag säger inte att du ska välja allt, och om personen som skriver ut frågan verkar vara ett drygt as med för höga krav: Skit i dem. Men leta och gör och använd dem bilderna för dem bilderna är det som är tongivande för hur du presterar vad gäller en beställning. Inte bilderna du sitter och gör på din fritid som du tycker är roliga att rita.

Och när du har det, när du känner dig tryggare i uppdragen och uppdragen är något du kan vara jävligt stolt över – Då kommer du få fler uppdrag, och du kommer kunna ta mer betalt. Men var säker först. Du kanske har tur och gör exakt lika bra oavsett, då är du en jävla alien och jag är avundsjuk. Varsågod. Men de flesta av oss har inte den turen.

Ett i veckan. I fyra veckor i sträck. Ta en paus på två veckor. Gör det sedan igen. Fortsätt såhär, med pauser då och då tills du har det. Det kommer ta ett tag, det går inte på tre månader. Det kommer förmodligen att ta typ ett år i alla fall. Men, om du inte gör det här kommer det ta tre eller fyra år istället. Förutom det att du lär dig anpassa din teckning efter beställningar och får mer portföljmaterial som kunder kan utgå från på riktigt så kommer du också få en bättre initiativförmåga, bättre självförtroende, mindre prestationsångest eftersom du kommer bli van vid att leverera, och vana är bästa boten.

Jag är alltid rädd att folk ska tycka att det känns drygt att läsa sånt här. Det är menat att vara det. Det är menat att hjälpa. För om ni ser er runt på nätet och observerar hur många otroligt duktiga tecknare det finns som egentligen inte just får några uppdrag trots att de är så amazing och får så mycket uppmärksamhet: Det här är skälet. Arbetsgivare måste veta att man kan göra uppdrag. Att det går att kommunicera med en tecknare. Att man inte chansar. Man måste se det. För det är två helt olika saker att teckna bra och att kunna leverera ett jobb.

Det känns helt enkelt pinsamt för folk. Det är inte pinsamt. Inte ett dugg. Men folk känner det ändå. Eftersom jag vet det så tycker jag att det är sjukt jobbigt att svara på, och därför svarar jag oftast bara:

“Nej, tyvärr, jag gör inte arbetan inom blahblah just nu.”

Total lögn. Lögn rakt igenom. Men det är liksom enklare för folk än att man säger: “Ja, gud vad kul, den bilden skulle kosta XXXX och kan göras inom loppet av XX”. Svaret är då, i princip alltid: “Åh, ja, oj vad kul, eh, jag återkommer hehe, lite dyrare än vad jag trodde, men alltså menar inte att du inte förtjänar det eller så, klart du gör! Jag lovar att återkomma.”

Which they, of course, never do. För att det känns pinigt. En del kanske för att det bara känns för dyrt, men många tycker uppenbarligen att det känns superpinsamt och det får mig alltid att få ont i magen. Jag vill ju inte att någon ska känna så.

Töntigt problem kanske, men man blir ju glad när folk gillar ens bilder och att då få folk att känna sig pinsamma är ju inte världens roligaste grej. Jävla skit, alltså. Några idéer på hur man kan lösa det?

“Jag bara undrar – vad har ni ateister gjort för samhällets svaga?”

Nu, detta har alltså ett flertal journalister och krönikorer tolkat som att Kazmierska hatar icketroende. Det förmodas även att hon är kristen fundamentalist, och att de icketroende hon avskyr inte tror på Kristendomens gud. Detta är, till att börja med, en väldigt förhastad tolkning då Kazmierka inte predikar kristendom, utan tar upp religiöst arbete som hjälper människor, så väl kristet som muslimskt.

De ateister hon kritiserar i krönikan är inte heller vanliga, icketroende Svenssons, utan det är den atetistiska rörelsen som arbetar mot religion, tycker att religion är smuts och har en extremt intolerant hållning gentemot all form av religion. Men att allt detta nämns i krönikan glöms bort på grund av behovet av en något provokativ slutkläm.

Att detta tolkas som ett hat mot icketroende av vanliga Svenssons. Det har jag inget större problem med, men att journalister och krönikörer som regelbundet skriver egna debatt- och samhällskrönikor/artiklar som ständigt klagar över att de missförstås på grund av platsbrist, för att man inte kan utveckla varje detalj i en krönika, på grund av en olycklig rubrik eller kravet på en provokativ slutkläm – Det blir jag irriterad på. Någonstans kan jag nämligen tycka att man bör, som journalist, lära sig att känna igen när detta gäller andra, och även inom ett område man själv inte är engagerad inom.

Jag stör mig för närvarande något otroligt på att samma människor som nu sitter och trashar Kazmierska på grund av en olycklig formulering själva brukar sitta och kalla folk för idioter, opålästa och hysteriska spån när de blir tolkade och trashade på samma grunder som de nu tolkar och trashar Kazmierska.

Någonstans kan jag tycka att man, om man vill slippa detta själv, kan överväga om man ska skona sina kollegor från samma sak.

Man kan läsa om den en gång till och överväga om den person som man tror, verkligen, propagerar för att folk som inte är kristna skulla vara empatilösa svin i samma veva skulle beskriva välgörenhetsarbete från helt olika religioner som något gott, vilket Kazmierska gör, hon tar upp kristendomen och Islam. Då det ändå får sägas vara norm att individer som propagerar för att det enda goda är tro, brukar ha mer emot troende inom andra religioner, än individer som bara inte bryr sig om religion alls.

Någonstans borde man börja ifrågasätta huruvida trashningen av Kazmierska som går ut på att hon skulle anse okristna vara empatilösa verkligen är korrekt och fråga sig huruvida slutklämmen, kanske, kan ha något att göra med de ateister hon tar upp i början av krönikan, inte bara alla som inte råkar vara kristna. Eller?

För ärligt talat. Hur går detta ihop?

Kazmierska beskriver kyrkans välgörenhetsarbete.
Kazmierska beskriver imamers välgörenhetsarbete.

= ANSE ATT OKRISTNA ÄR EMPATILÖSA LATMASKAR.

Förklara för mig. Gör det. Ge mig en rimlig förklaring varför detta, just nu, är så mångas slutsats.

Sedan finns det mycket annat man kan kritisera med krönikan, men att gå på det ovan, det är väl lite väl. Det andra, dock, inga problem med alls.

Förutom det så sitter jag också och kompletterar en del i min portfölj då jag kommer börja syssla mer med barnboksillustration som det ser ut nu men saknar lite för att komplettera några områden. Gosh, vad sugen man blir på att starta upp portföljjakten igen ska jag säga. För att ge er samma uppdrag.

Men en hint: Barn som gör vuxna saker, som kör brandbil, meckar och sånt, bra skit! Get it.

Idag blir det två timmars diskussion om porr i Cissi Wallins program i Radio 1. Porren kommer i många former, och har förändrats så mycket genom årtionden. Idag förlorar porrindustrin pengar, på grund av amatörsporrens stora framfart. Men är porr bra, är den farlig? Är porr kvinnoförnedrande, eller är det bara… porr?

Kan man gilla porr och vara feminist? Är det okej att onanera? Kan man onanera för mycket? Vill man vara tillsammans med en partner som brukar porr, och varför brukar kvinnor mindre porr än män, och finns det porr som passar kvinnor?

Vi vill att ni hör av er. Berätta om ni tycker att porr är okej, eller om ni hatar det. Eller vet ni inte vad ni tycker, tycker ni att porr är problematiskt, men brukar det själva?

Cissi Wallin och jag kommer att prata om det här området idag mellan klockan 13:00 – 15:00 i Radio 1. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Jag hoppas ni lyssnar!

Så vad är det?

Jag har ett hårstrå som slinkt ner i halsen och fastnat precis vid halsmandlarna som ligger och irriterar mina kräkreflexer hela tiden så att jag börjar hulka och KRÄKS. Det är så löjligt att det inte är klokt.

Jag får ner långa hårstrån i halsen rätt ofta. Jag har långt hår. Det händer. Men oftast går det att pilla upp med en tandborste när det hamnar olämpligt (de hamnar olämpligt rätt ofta, pga mina svårt gigantiska och missformade halsmandlar) och dra loss dem. MEN INTE NU. Nejnej. Det är bara kräksfest.

Så löjligt. Aldrig varit med om förut. Det känns så löjligt.

Jag ska göra radio om två timmar. Hoppas det fixar sig tills dess, för ja, annars blir det att ta med sig en hink in i studion. Mysigt.

“Måste faktiskt säga att det här känns kreativt. Det brukar ju alltid vara trångt i baren, nu kan man ju ha barhäng vid sidan om. Sen kanske det dyker upp något snyggt och frågar om det är ledigt på andra sidan.

Det är ju dessutom ingen risk att man super sig under bordet, för det sitter ju fast.

Själv har jag planer på att gå ut i helgen, iklädd en Dux-säng med matchande påslakan. Är så jävla trött på att åka omvägar med nattbussen, när man är trött och skall hem.”

- Kajsa Lisa, läs hennes blogg här.

Jag gillar hur hon tänker! Speciellt bra för ragg. Ett måste för alla blyga dudes och dudettes där ute som kan behöva lite hjälp på traven.

Jag vet inte riktigt hur, men jag tycker bannemig att hon får det att se riktigt glamouröst ut. Vem förutom Rebecca Simonsson skulle någonsin kunna bära upp något sådant?

Jag är rätt förbannad. Låt oss lista vilka organisationer det är som skrivit under det här, med syfte att stärka mänskliga rättigheter, finns det en enda organisation med som arbetar med mänskliga rättigheter? Nej.

ACG – Anti-Counterfeiting Group, Alliance Against IP Theft, ANDEMA, AIM, APM, AFP – Associacao Fonografica Portugesa, AGPP – Association of Greek Producers of Phonograms, BAMP – Bulgarian Association of Music Producers, BASCAP – Business Action to Stop Counterfeiting and Piracy, BBB – Börsenverein des Deutschen Buchhandels, BEA – Belgian Entertainment Association – Spanish Association for Defence of the Trademark– European Brands Association– Aktionskreis Deutsche Wirtschaftgegen Produkt – Und Markenpiraterie.

Förlåt mig. Jag ser inget FN. Inget Unicef. Inget Rädda Barnen. Inget Röda korset. Inget Amnesty. Jag ser faktiskt inte en enda organisation som arbetar med mänskliga rättigheter. Jag ser, däremot, en massa företag som arbetar med upphovsrätt. Intresseorganisationer med syfte att tjäna pengar. Som påstår sig värna om våra rättigheter.

Det finns inte en chans att en enda organisation som faktiskt är verksam inom mänskliga rättigheter skulle skriva under ett avtal som ACTA. Varför då? Inte i favör för fildelarna, utan på grund av andra punkter som ACTA stärker. Däribland att man vill göra det omöjligt att, mellan länder, sprida sekretessbelagd information.

Vad gör organisationer som Rädda Barnen, i stort? Dokumenterar de bland annat hur företag utnyttjar barnarbete för att spara in pengar? Ja, det gör de, precis som andra organisationer i området. Är det här information som är sekretessbelagd? Ja, i största mån är den det. Jag har svårt att se att en enda organisation som arbetar med att synliggöra övertramp mot de mänskliga rättigheterna skulle ställa sig bakom ett avtal som gör det i princip omöjligt.

Låt oss citera lite av det andra stolleriet i deras pressutskick och gå igenom hur de ljuger och förvrider sanningen för att skaffa sig sympati. Återigen, hela dokumentetet finns här.

“Over the past two weeks, we have seen coordinated attacks on democratic institutions such as the European Parliament and national governments over ACTA.”

Nu syftar de på Anonymous. I stort rör det sig om ett fåttal individer som gör DOS-attacker på servrar och det hör till en yttepytteliten del av folk som är emot ACTA. Men visst, man kan ju blåsa upp det till att det är ett massivt hot. I realiteten är det jämförbart med en demonstration där ett fåttal slår sönder fönster och sprejar ner bilar. Jobbigt? Javisst. Förstör det för andra? Javisst. Är det majoriteten eller en gigantiskt hotfull organisering mot demokratin? EH NEJ.

“Instead, we call for a calm and reasoned assessment of the facts rather than the misinformation circulating.”

Aha, är ni alltså helt plötsligt för informationsspridning med tanke på att alla förhandlingar om ACTA varit hemlighetsstämplat i flera år och ingen, överhuvudtaget, har kunnat få insyn för att ni censurerat allt? Jättedemokratiskt. EH NEJ. Folk har försökt få ut informationen, något ni resolut vägrat. Det här är en så ful, så ful lögn.

“The signatories of this letter represent thousands of European companies of all sizes and millions of workers in dozens of sectors crucial to the European economy, which are eager to get Europe out of the current economic crisis by promoting innovation and growth-enhancing measures.”

Skulle den ekonomiska krisen i Europa ha med upphovsindustrin att göra? Ja, säkert. EH NEJ. Sedan skulle jag vilja se detta påstådda stöd från MILJONTALS arbetare, för något sånt finns det ju inga siffror alls på. Men ljuga går ju fint.

“The framework set up by ACTA will have a positive impact on protecting Europe’s industries, jobs and people.”

Ja, bland annat det att ACTA kommer göra det omöjligt att sprida sekretessbelagd information som, ptja, utnyttjande av barnarbete och dylikt så kan jag tänka mig att många, många företag gillar det och tänker att de kommer tjäna massvis. Hurra! Som sagt, det är inte direkt några organisationer som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter som står bakom ACTA. Varför? För att det är lobbyister från företag som framställt det. Inte organisationer som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter.

“The ACTA treaty sends an important message to third countries and to Europe’s workforce that our rights must be protected in practice, and that Europe will not fall behind other countries in this regard.”

Viktigt att vi sänder ut ett budskap till U-länder att man inte ska fildela. Hör ni det? VIKTIGT!!!

Ärligt talat. Det är dags att skicka ACTA till organisationer som faktiskt värnar om mänskliga rättigheter. Se vad de säger. De här företagen skulle ha fått så mycket mer kött på benen om de hade de med sig, det vet alla om som kan något om PR och lobbyverksamhet. Men de har inte dem med sig. Undrar varför? Ärligt talat så vet jag att de inte skulle försöka, för det finns inte en chans att Amnesty eller liknande någonsin skulle stödja ACTA. Någonsin.

ACTA handlar inte om mänskliga rättigheter, och det är så fult, så billigt, att påstå att det skulle göra det. ACTA handlar om att ge företag större rättigheter än privatpersoner, att ge företag rättigheter att inskränka vår integritet, att förhindra att obekväm information sprids och för att säkra sina egna ekonomiska tillgångar. I ett läge där man redan missbrukar de upphovsrättslagar som finns, som DMCA, ser jag inte att jag vill ge företag än större makt att missbruka lagen.