Det här med skräckspel har aldrig riktigt varit min grej. Klarar inte av dem. Jag må älska HP Lovecraft, men inte sjutton kan jag spela något spel baserat på hans noveller. Jag må gilla zombiesplatter, men be mig inte spela survival. Jag må älska Sci fi i RTS, men be mig inte gå runt i tunnlar med äckliga alienljud.
Och tydligen klarar jag inte ens av detta i en av de gulligare spelen på marknaden. Flippar totalt. LÄSKIGT. E JU MONSTER :( Spillerill att det är typ ett klosspel, det är ju monster!
EDIT: Kan inte fatta att jag la upp det där. Alldeles för personligt. Mår väldigt, väldigt illa över det nu. Ni som läste det och skrev fina kommentarer, tack! Och om folk undrar vad som var där, låt gärna bli att prata. Det blir vår grej, ni som han se och kommentera. Vill inte skylta med hur jag blev sjuk i förra vintern. Det är viktigt för mig.
Sådärja. Det här avsnittet är bättre än det förra. Bestämde mig för att ge mig på custombanan Starjeweled i Starcraft II. Det är en blandning av Bejeweled där man samlar tre juveler på raken (minst) för att få poäng, och för de samlade poängen köper man trupper som man mörschar motståndaren med. Pretty funny!
Men, så. Jag joinar ett spel. Och min motspelare, precis innan vi startar, lägger till en DATOR på sitt spel så att han får dubbel mängd poäng och trupper! Den lilla jäveln. Jag kan inte hoppa ur. Kan inte lägga till på mitt lag. Skaparen av matchen är enväldig härskare. Så, vad händer egentligen när jag spelar där, hög på koffein, har inte spelat på länge mot den här jäkla fuskaren?
Den här är rolig. Den kan ni nog gilla även om ni inte är gamers, skulle jag gissa på. Titta!
Jag har länge fått många föfrågningar, framförallt från gamers som följer mig på Twitter om jag inte kan börja spela in mina matcher i Starcraft II. Jag har varit skeptisk till detta men jag gjorde det tillslut – Och i filmen gick det verkligen skitdåligt att prata och spela samtidigt och jag dör hela tiden.
Kanske bra det, för de bitarna är nog de roligaste. Jag slår sönder tangentbordet i ilska, bland annat. Eh, ja. Så går det. Ni får ursäkta dåligt ljud för ja, jag vet inte varför men XSplits ljudkvalitet verkar inte vilja leka bra med min microfon.
Jag spelar i alla fall en custombana i Starcraft II vid namn City of Tempest. Jag spelar min favoritgubbe Sylon. Man dödar creep och lådor för att samla exp och gas. Exp går man upp i level med och uppgraderar sin gubbe, gas köper man uppgraderingar för. Hela banan går ut på att man spelar mot andra och man ska döda fiendens torn och sina motspelare.
Ja, se mig bli totalägd om ni vill. Om ni vill spara mig skammen kan ni såklart låta bli också, ähähähä.
Jag är så trött på att man ska vara så förbaskat ytlig trots att man försöker vidhålle en image av att vara care free. Ha! Jämfört med vem? Jämfört med de mest mejkade donnorna på Stureplan kanske, men visst fan är jag ytlig, så ytlig att jag inte ens står ut med att se mig själv i TV – BRUTALÅNGEST! Så jag slänger ur mig allt här och raljerar över alla sabla smaltips och alla fina små kameralögner folk håller på med. Jag önskar jag kunna whina på alla andra, men jag skulle nästan tro att jag lika mycket hör till det värsta utseendefixerade schabraket som flera av de jag tänker på i filmen – Helvetet!
Tapioca är något jag läst om en massa internationella receptsidor som man använder som ersättning i framförallt pasta och nudlar. Men jag har aldrig sett det i Sverige. Så hejhopp vad glad jag blev när jag hittade tapiocanudlar på min lokala thaibutik! Jag bara: “YEEEES, Sverige blir äntligen INTERNATIONELLT, vi har normala matvaror här med!”
Men kolla vad äckligt. Det är bara SLEM. Segt, äckligt jävla skitslem. Det är segt som bläckfisk och smakar SLEM.
Grönt och slemmigt. Ska det här vara en bra ersättning för gluten? Vad måste man röka för att tycka det?
Nej. Tapioca går bort. Mycket ledsamt. Jag som hoppades så och hade värsta visionen om att det var THE INGREDIENT som räddade allt. Men icke. Jag får aldrig mer äta god nudelsoppa igen.
Det är så relativt vad som anses vara tabubelagt från krets till krets. Jag kan helt ärligt säga att det är något tabubelagt för mig som person att raka benen. Eller ja, inte i allmän bemärkelse. För det mesta anses det vara provokativt i sig att jag inte vill raka benen. Men i min krets bland mina vänner som inte heller gör det skulle det såklart höjjas lite på ögonbrynen om jag helt plötsligt började raka benen.
Så det känns lite förbjudet och kittlande när jag väl gör det. Hehe. Som att spela in amatörporr. Så jag spelar in. For the kicks. Ooooooooh.
Sådärja. Nu när jag terroriserat min nya telefon tillräkligt mycket så hade jag tänkt skriva en lista på mina favoritappar inom olika kategorier. Alla andra har förvisso haft sin iPhone längre än jag. Det finns en viss risk att folk kommer att peka och skratta. Skrika OLD. Bara för att folk ska vara så jäkla hippa och först.
Tänk på mig som en gammal tant som just upptäckt teknik istället om ni tänker så. Bli glada för mig. Och tipsa gärna om era favoriter med! Jag är helfrälst här.
Foto
Instagram
Inga konstigheter. Det här är väl den fotoapp som typ alla använder. Men den är smidig. Om jag någon gång ska bildblogga on the run så kommer det vara givet. Bilder har ju en tendens att bli lite grådassiga, suddiga eller bara rent ut sagt ugly innan man dragit in dem i datorn och korrigerat färger och kontrast, men det hela känns lite roligare med det här. Både vad gäller bilder på folk, saker och teckningar.
En bild på ett par av mina favvoskor tagna med iPhones vanliga kamera. De är ju slitna som sjutton, men jag tycker de är fina ändå. Nivet hur det är med favvoskor. Men jag tycker inte riktigt att de kommer till sin rätt i det här ljuset, om vi ska vara ärliga. Nu ser de ju bara trasiga och hemska ut.
Såhär fina blev mina favvoskor med ett passande filter i Instagram. Här kommer de till sin rätt. Det blir liksom rätt känsla.
PS Express LITE
Men man vill ju inte alltid ha det så. Ibland vill man ju bara ha vanliga bilder, eller få fram något kul. Med Ps Express Lite kan du fixa kontraster, mättnad, nyans, skärpa och du kan till och med släta ut områden om du känner dig keff i huden: Även om just den effekten ser väldigt, ja. Alltså. Jag ser ju att folk använder den på sina bloggar men personligen gillar jag inte suddiga glamourfilter så mycket.
Jag finner däremot en stor glädje i att kunna använda skärpa och kontraster. För ni vet, ibland gnäller jag över att man fått en jävla jobbig finne, ett sår någonstans eller blåmärke. Man fotar fotar fotar med sin mobil men resultatet ser bara sjukt mesigt ut i ens kamera. Man vet ju att det ser ut som röv i verkligheten, men på bilden vill liksom bara en liten suddig tramsfläck komma fram – Om ens det!
Men med PS Express LITE kan jag fixa skärpan såpass och färgerna såpass att saker till och med ser värre ut än i verkligheten. Yey!
Gorillacam
iPhone är ju snäll och har en kamera åt båda hållen, men let’s face it, den där man inte kan se sig själv samtidigt är mycket bättre. Men sjutton vad svår den är att använda! När jag försöker och ska pricka in avtryckarknappen så blir bilderna alltid skakiga som sjutton. Varför är inte hela skärmen en knapp, va? Med Gorillcam kan du ställa in så att hela skärmen blir en enda stor avtryckarknapp. Förutom det har den även en timer, den kan ta flera bilder i ett svep och mycket mer. Must have!
Video
VideofyMe
Man kan självklart kalla mig partisk i detta, men jag tycker att det är sjukt smidigt att kunna videoblogga direkt från wherever. Igårkväll så blev jag extra kär i appen när jag upptäckte att min PC varken fattade att VÄNDA på filmen (den blev högställd i min dator) eller att förstå sig på ljudet. Inga problem när jag laddar upp via appen däremot. Då fungerar det prickfritt. Yey!
Imajicam
Alltså. Vilka effekter! Vilken glamour! Vad roligt! Jag filmar typ bara i det här verktyget nu. Förutom de effekter som bara är helt tokiga så kan man filma riktigt snyggt också. Jag kan ställa inte mättnad, nyans, konstraster och mycket mycket mer. Om jag inte vill göra avancerade filminställningar så kan jag välja ett färdigsnickrat läge. Just det att folk känner sig ugly i kameran är ju ett återkommande problem men då alla i alla fall blir spännande (och kontraster skadar inte direkt någons ansikte, ärligt talat) så blir det mycket lättre. Jag ska tipsa alla alla som videobloggar om detta. Det känns ju bara så mycket grymmare och mer artsy på en gång.
Snyggvideoexempel. Jag menar, min kille tycker det är hemskt och Patrik på kontoret ville säga att “vampyrtrenden”är så uttjatad. I min mening så kommer svartvitt med vissa varma toner och läckra kontraster alltid attvara it. Och tänk er! Alla alltid snygga. Vilken grej.
Roligt. Höhöhöhöhöhöhö. Gud vad mycket sånt här jag spelat in…
Praktiskt
Everlight Free
Gud vad härligt. En fantastisk ficklampa. Perfekt när jag skrotar runt på vinden eller känner mig manad att inspektera mina tänder efter hål, eller något. Sjukt bra.
Ja, och sedan de som är mindre spännande men också väldigt bra. Wordpress, Twitter, Hitta.se, Viber och Spotify. Vad gäller spel är jag inte särskilt imponerad ännu. Jag har letat som en tok efter bra frågesportspel. Men det får nog bli något man betalar för i så fall. Jag menar, det måste ju finnas en hög med appar för Trivial Pursuit, annars är ju något i världen väldigt väldigt konstigt.
Nu skulle jag vilja hitta en app som kan klippa film hyggligt i mobilen också. Som inte lägger på vattenstämplar eller har en tidsgräns på typ 10-15 sekunder. Eller så köper jag en, frågan är då vilken som är bäst? Tipsa gärna om ni vet!
Sedan en väldigt lång tid tillbaks hemma hos mig och min kille så har det inte gått att stänga toadörren. Handtaget fungerar inte. Det var kackigt som sjutton när jag flyttade in och vissa delar i handtaget var ersatt med ståltråd och crap, så det var bara en tidsfråga innan hela alltet skulle rämna. Dörren går alltså inte att stänga. Eller jo, om du vill leva hela resten av ditt miserabla liv instängd på toaletten och DÖ DÄR INNE så kan du stänga, men inte om du någonsin vill komma ut igen.
Så jag byggde en nödlösning för ett längre tag sedan. Det är en massa skärp som sitter ihop med varandra som går från handdukskrokarna och liksom går runt handtaget så att den i alla fall håller igen sig, som ni ser. Och ja, mycket bättre än att fixa det for reals. For reals innebär ju att man måste gå till en järnaffär och köpa ett nytt handtag och sedan skruva fast det igen. We don’t do that shit! Vi är ett högintellektuellt par! Vi gör våra egna lösningar! Nästa lås jag bygger blir i Lego och tändsticksaskar, you mark my words!
Men den går ju, som sagt, inte att stänga. Jag måste säga att jag är bra nöjd över att vi varit tillsammans i ett och ett halvt år och man inte riktigt lider av samma… besvär ännu. Tänk om det hade varit som förra sommaren, menar jag.
Explosionen skulle ha hörts över hela Söder, menar jag. Åhej och hå. ÅHEJ OCH HÅ. Vad tiden går.
När jag ringer in till jobbet och säger att jag är sjuk så blir jag nervös. Jag ska alltid börja nojja över att de tror att jag hittar på för att slippa jobb. Jag är pigg och arbetsför men hostar som jag vet inte vad och har en ständigt växande berg av snorpapper fyllt med snytsnor och spottlosker. Jippie!
Jag är inte oförmögen att gå till kontoret. Jag är feberlös och huvudvärksfri. Men jag är en vandrande smittohärd.
Vad säger ni? Jobba hemifrån eller kontoret? Vad skulle ni bedöma som VETTIGT?
Jag tror att det här fejset blev bättre, dessutom så lyckas jag dölja tejpkanterna med hjälp av fantastisk motljuseffekt! Framtiden känns helt plötsligt så nära att jag kan på dem, osv random random.
Okej. Jag vet inte hur bra detta är. Jag ska medge att min hud svider lite. Men äsch. Allt jag gör är väl inte bra. Trycka in hårnålar i örat osv. Kan väl ändå… Ja.
Jag trycker alltså inte in en hårnål i ögat här. Jag eh, leker med tejp. Upptäcker fördelar. GRYMMA sådana! Hurra!
Igår satte jag mig ner och började fräscha upp mina kunskaper inom japanska på nytt. Jag läser det ju inte regelbundet numer och är väldigt, väldigt ringrostig. Men vadfan. Har man än gång lärt sig ett språk någorlunda så vore det synd och skam att låta kunskaperna tvina bort helt, så jag försöker regelbundet ge dem lite eld.
Något alldeles nytt jag lärde mig var japanskans exemplariska mängd med ord som betyder bajs. Visst, vi har också en del, men de betyder alla egentligen samma sak. Japanskan däremot har olika ord för olika sorters bajs. Först har vi grundordet, sedan har vi ordet för “bra” bajs, vi har ordet för svart illaluktande bajs och så vidare.
För att föda båda intresseområden så bestämde jag mig för att översätta den här reklamfilmen för hjälpmedel för barn som ska lära sig att gå på toa! HURRA! SÅ KUL!
Unchi är, i övrigt, ordet för bra bajs. UNCHIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hallo. Jag gillar robotar, att rita banala serier och göra små roliga guider. I min blogg samsas personligt med politik, yrkesliv med hobby. Jag är en gammal spelnörd, lyssnar mycket på Siouxsie and the Banshees och äter helst makrill i tomatsås. Jag gillar också att klä ut mig och leka konstiga lekar. Välkommen hit!
Jag arbetar som frilansjournalist, skribent och illustratör. Huvudsakliga ämnen: Samhällsorienterad. Feminism. Ungdomar. Ätstörningar. Neurologiska avvikelser och sexuell hälsa.
Vill du tipsa om något du tycker jag ska skriva om? Du är välkommen att göra det här!
Jag gör grejer i tidning, radio och TV.
Ny här? Läs gärna ett av mina tre mest poulära inlägg! De är långa, men smaskens.
