De här människorna förtjänar inte privilegiet att kallas feminist

Det finns en grupp kvinnor som inte sällan jag får bära bördan att förklara mig mot. Kvinnorna som hatar män. Kvinnorna som beter sig som skit mot män. Som kräver att varje man ska bära skulden för vår historia, skulden av det hon utsatts för. På grund av att jag är feminist liknas jag inte sällan med dessa människor. De kallar sig också feminister, nämligen, och därför får jag dagligen ta emot skit och försvara mig och feminismen på grund av skiten de här människorna sått.

Det här är inte människor jag själv stöter på särskilt ofta. Det händer, men inte vanligtvis. De finns garanterat inte i min krets, de är inte involverade eller välkomna i de arbeten jag är delaktig i och de finns inte på de platser där jag vistas. Det gör de inte. Det kommer knappast till min blogg och hatar heller. Det gör deras manliga motsvarigheter däremot, det vill säga antifeministerna.

Och på samma vis ser jag dem när jag läser på platser som #killgruppen på Twitter. Ett forum för killar att diskutera saker som berör dem. Som förhållanden, ångest, problem, saker man känner är tabu och inte har en plats att diskutera det på annars.

Där dundrar de in. Flera stycken. Dagligen. De är arga, så fort en kille ställer en helt harmlös fråga attackeras dem och kallas för värdelösa, skämmiga mesar som borde gå och dö. Hela tiden dundrar dessa kvinnor in och säger åt människor att sluta gnälla, för kvinnor har det värre och det måste de inse. De dundrar in där och skriver skit till alla killar i gruppen för att de råkar vara sura på sin pojkvän och säger: “VARFÖR ÄR NI SÅHÄR?” De dundrar in där och säger åt alla män i gruppen att de, bara genom deras blotta existens som män, förtrycker kvinnor och bär på skuld. Bara för att de är män. Som om att de skulle erfodras skjuta skallen av sig i jämställdhetens namn så att de skulle sluta kränka alla kvinnor med deras äckliga, manliga existens.

Det här är bara lite av det. Det är fullkomligt vidrigt. Jag mår så dåligt varje gång jag går in och läser det för det aldrig befriat från de här hatande kvinnor. Aldrig.

Och vet ni vad? Jo, de här kvinnorna kallar sig för feminister.

När vi talar om dem brukar vi kalla dem för vissa feminister. Varför gör vi det? Varför kallar vi dem för feminister? Vad gäller människor som talar om olika mansfrågor, exempelvis pappans relation till barnen eller vad som helst, de kallar vi för antingen mansrättskämpar eller enkelt, bara någon som talar om mansfrågor. Sedan har vi antifeministerna – Och vad är deras budskap? Att blint hata på kvinnor och feminismen. Det är två olika saker, därför särskiljer vi det.

Jag fick ett mail för ett tag sedan av en man som är engagerad inom mäns rättigheter, inte antifeminist utan bara insatt i en del frågor där det är knas. Han ville avskaffa ordet, för han ville mena på att ordet sig är förlöjligande och gör manskampen oseriös. Jag höll inte med, jag tycker att det finns en poäng i att särskilja dessa saker och fortsätta användet ordet där det förtjänas användas.

Och ärligt talat efterfrågar jag samma sak vad gäller oss kvinnor. Jag vill ha en sån särskiljning. För grejen är den, vad betyder feminism? Jämställdhetskamp i kvinnosakfrågor.

Det finns ingen jämställdhetskamp eller något konstruktivt med att sitta och blint hata på män, och män som talar med andra om problem. Det är samma sak. Det är samma beteende som antifeministerna och jag vägrar ge de här kvinnorna, de här svinen, det stora nöjet att fortsätta befläcka feminismen och vårat arbete. Jag vägrar gå med på det. Jag tänker aldrig mer, i framtiden, bevärdiga en enda av dessa kvinnor att kallas för feminist. För de är inte det. De är, helt ärligt, manshatare. De är svin. De är äckel.

Och visst. De kan sedan sitta och säga: “Men jag hatar inte alls män, skulle jag hata mina bröder och min pojkvän då eller blöö?” Ni vet, som alla säger som har en rutten attityd mot en viss grupp. Antifeminister säger ju likadant om sina kvinnliga närstående, det gör dem inte till mindre sexistiska svin heller. Jag har aldrig förstått hur man seriöst kan tro att en omtanke för en närstående av det motsatta könet skulle innebära att man automatiskt inte kan vara ett dumt svin. De är så jävla konstigt.

Aldrig mer i hela mitt liv kommer jag kalla en person som agerar såhär för feminist. Varken vissa feminister. Inte så kallade feminister. En del feminister. En minoritet feminister. Dumma feminister. Galna feminister. Manshatande feminister. Ingenting sånt.

De är inte feminister. De är manshatare. Det är bara det. Jag vet vad ordet betyder, jag vet att dessa kvinnor inte lever upp till det. Ingen av dem arbetar med något konstruktivt alls. De har lagt sig an med titeln feminist, men de arbetar inte med några jämställdhetsfrågor alls. De är samma skrot och korn som antifeministerna som påstår sig arbeta för jämställdhet men som bara dag ut och dag in sitter och skriver skit till feminister och om kvinnor. I sina bloggar, på forum, i kommentarsfält.

Jag vägrar kalla dem för mansrättskämpar, så varför ska jag spotta så mycket på min egen grupp, min kamp, att jag ger de här kvinnliga manshatarna den stora ynnesten att kalla sig feminist? Det är slut med det.

Gulan Avci – Varför skrev du inte bara ett blogginlägg om att du tycker att Schyman är dum?

Könika: Det är inte Svenska Språkrådets uppdrag att definiera vilka fördomar som är okej och inte

Medan den fina listan med ord som börjar på “tjej” för att styrka ännu fler fördomar om tjejer växer sig finare och tjockare (fortsätt föreslå ord, jag uppdaterar den dagligen med nya bidrag!) så passar jag på att skriva en krönika på Nyheter 24 om allvaret i det hela, det vill säga när Svenska Språkrådet tar en ideologisk ståndpunkt med det svenska språket som matkmedel – Vilket verkligen inte är deras uppdrag.

Ord som används inkluderas inte på grund av ideologiskt motstånd. Vissa övriga ord anses för politiskt inkorrekta. En del fördomar om människor tycker Svenska Språkrådet är okej, och andra inte. Ska de verkligen bedöma detta? Och på vilka grunder, deras egna åsikt? För så är det idag, vilket jag anser är fel, och ett total maktmissbruk. Deras uppdrag är att dokumentera – De ska inte komma på eget tjafs för att de råkar anse att en viss fördom om en viss grupp är okej, precis som de inte ska exkludera ord som “hen” för att en viss grupp tycker illa om ordet, för det används faktiskt. Oavsett vad man tycker.

Det måste finnas en konsekvens i de här besluten. Så länge det inte finns, så länge inga regler finns, då styrs svenska språket av en liten grupp människors personliga åsikter. Läs den HÄR.

Är feminister rabiata och löjliga som slåss mot ord som “tjejsamla”? Hur vore det med ord som killbrott?

Ordet tjejsamla har som bekant fått mycket kritik, den ljudligaste kritiken har helt klart kommit från feministiskt håll, och sett ut enligt sådant att de neutrala orden ses som den manliga normen, och de avvikande orden som ska beskrivas med hjälp av ett könsepitet är orden som beskriver en kvinnlig norm.

En del antifeminister, men för all del vissa andra med, har kritiserat detta och ansett det fjantigt. Några har också länkat min lista (som snart ska uppdaters med nya fina ord, tack alla!) och anser att hela saken är slöseri på tid. Nu, för det första har listan framförallt en humoristiskt poäng, även om den för all del också är till för att kritisera Svenska Språkrådets beslut att hitta på ett eget ord av detta slag (nej, det är inte ett ord som använts i stor usträckning hos folk, Svenska Språkrådet gör mer än att dokumentera ord som använts i hög usträckning, de hittar också på egna) för att jag helt enkelt tycker att det är en dålig grej.

För er som tycker att detta är fjantigt, låt mig utveckla varför jag anser att det är viktigt.

Ord man använder i vardagen påverkar oss, och om vi skapar ord som tydligare befäster könsnormer, så kommer det undermedvetet leda till att könsnormen blir med etablerad som norm. Kanske ser man detta som fjanterier med ett ord som tjejsamla, som inte är negativt, utan enkom beskriver grad av samlingsnivå. Saken är den att tjejsamla är inte det enda ordet som beskrivs med ett kön, utan det finns fler, och de allra flesta används för att förtydliga något som är negativt, eller som ses som negativt i området i fråga. Ett tjejkast, exempelvis, är ett jävligt dåligt och klent kast.

Så, hur blir det om man fortsätter på detta spår? Svenska Språkrådet har öppnat upp att man börjar föra in fler in ord med ordet kille i kombination med ett annat ord för att etablera en könsnorm. Ett ord som Svenska Språkrådet öppnat upp för att det är möjligt att man tar med är ordet killstäda, som beskrivs genom att man städar dåligt och slarvigt men sedan ändå vill ha uppskattning och bekräftelse för det. Negativt, med andra ord.

Nu, i listan där vi sätter ihop nya ord med “tjej” i så är de flesta orden (dock ej alla, då jag ville skoja till det lite med vissa ord) beskrivande för en könsnorm eller en fördom. Som exempelvis ordet tjejhjärna, på grund av fördomen att kvinnor är mindre intellektuella och rationella än män. Det finns ett flertal begrepp med ordet kille, vilka Svenska Språkrådet bekräftar själva, som skulle ha könsepitet kille i just negativ bemärkelse. Låt oss ta upp några exempel på ord som skulle kunna skapas förutom killstäda.

Killbrott – Kvinnor är överrepresenterade inom brott som snatteri, men män är överrepresenterade inom grövre brott som mord och våldtäkt. Ett tjejbrott skulle alltså bli ett brott av ringa natur, och ett killbrott ett brott av grov natur. Är det en könsnorm man vill hjälpa till att befästa?

Manskredit – Män får oftast högre kreditskulder är kvinnor, och då framförallt i yngre ålder när man kan skaffa sina första kreditkort, tänker att man måste vara cool och bjuda på krogen för att få status bland tjejer och för att ragga på brudar och därav försätter sig i skuld.

Killfylla – Att bli totalt jävla dyngrak och bete sig som en idiot.

Killmat - Att bära äta en jävla massa skit som skräpmat och micromat för att man inte kan eller orkar laga mat.

Killragg/Killigg – Att desperat ragga upp precis vem som helst oavsett hur de ser eller vilken personlighet de har bara för att man absolut måste ligga.

Manslön – Att få mer betalt för samma arbete som kvinnor utför på grund av sitt kön.

Det enda som krävs för att dessa ord ska skapas är att människor använder de i detta syfte. Då måste Svenska Språkrådet ta med dem, och med tanke på hur människor det finns som är trötta på att nya ord av den här typen skapas, så ska man inte bli förvånad om folk börjar det med syftet att motarbeta den här typen av språk. Och det finns så många som är så trötta på detta att man knappast ska bli förvånad om så blir.

Om det är så att man inte vill befästa negativa fördomar om män, så kanske det i detta fall finns en vits med att lägga ner sitt agg mot feminismen och tänka att detta kanske är en fråga där det är värt att sluta upp i tillsammans. Detta rör inte heller enbart kön, utan den här typen av prefix skulle absolut kunna användas med etniciteter och religiös tillhörighet. Dock är det inte en lika stor risk då jag har svårt att se att Svenska Språkrådet skulle bli så politiskt inkorrekta när det stiftar nya ord. Men om man inte skulle vara politiskt korrekt så skulle dessa ord garanterat tas med.

Zigenarmoral – Vad tror ni att det skulle betyda, enligt människors fördomar?
Judesnål – Vad skulle det betyda?
Negermusik – Gissa.
Asiatpenis – Tralalala.

Alla dessa är fördomar som de flesta känner till. Jag tror inte att jag behöver förklara vad de här orden skulle betyda. Men det spelar ingen roll, jag vill inte ha ord i Svenska Språket som baserar sig på nuvarande normer och fördomar i samhället. Jag anser att man ska arbeta mot fördomar, inte arbeta för förlegade normer genom att skapa ett språk som uppmuntrar att kvinnor är på ett vis och män på ett annat. Detsamma med etniciteter och kulturell tillhörighet, det vore förjävligt med ord som negermusik och zigenarmoral. Jag skulle aldrig acceptera det. Vi har dock en annan syn på etnicitet och orden nämna ovanför som avser etnicitet skulle aldrig tolereras – Men vad gäller negativa saker som bekrivs med kön är i dagsläget helt okej, så frågan är, ska det verkligen vara så? Är det någonting som svenska språket har för uppdrag att göra? Eller är normer och fördomar något som ska hållas utanför vårat språk på det viset?

Jag anser nog att det finns en vits med att folk som har problem med feminismen tänker en runda till på detta, speciellt när Svenska Språkrådet öppnat upp för att de allra flesta nya ord som kan tänkas införas är ord som beskriver negativa beteenden och normer med just ordet “kille”. Tycker ni verkligen att det är fjanterier det med? För saker kan ibland bli lättare att förstå när man ser hur det kan drabba en själv och ens egna grupp.

Krönika: Låt oss inte reglera forskningsanslag baserat på forskarnas ideologiska inriktning

Idag på Nyheter24 skriver jag om feminism och genusvetenskap med anledning av Johan Ingerös krönika på SVD.

Som ett tilägg till min krönika vill jag även inflika en sak jag förvirras av med Johan Ingerös resonemang. Jag skulle väl se honom som borgerlig högerliberal, i detta har jag svårt att se hur hans resonemang passar in. Personligen anser jag mig lite mer liberal än honom i denna fråga, och jag skulle beskriva mig själv som en feministist med sociallieral inriktning.

Jag råkar nämligen anse att staten inte ska reglera sina forskningsanslag baserat på forskarnas ideologiska inriktning. Jag ser detta som något av en statlig åsiktsreglering, om jag ska vara ärlig. Däremot ska man givetvis alltid försöka se till så att ren och skär politik inte finansieras med forskningsanslag, detta är dock problematiskt i vissa avseenden, det finns nämligen väldigt många områden där den här gränsdragningen är extremt luddig.

Låt oss ta ett typiskt exempel på en studie som skulle kunna göras av en genusforskare. Lås oss säga att forskaren i fråga är intresserad av att ta reda på om gruppen unga män konsumerar en viss vara till stor grad, och sedan dokumentera om detta eventuellt har några konsekvenser. Detta är en sak som kan gagna samhället, men det är också politiskt. Givetvis är det så. Detta är alltid en extremt svår gränsdragning. Vi behöver den här sortens studier inom många områden, läkarvetenskapen är ett område som behöver det till stor grad, exempelvis, men alla dessa resultat kan användas politiskt och har inte sällan en ideologisk baktanke när de utförs, för det är väldigt väldigt ofta som så att en forskare bedriver studier för att bevisa en redan befintlig tes, som är en åsikt, och alla åsikter kan kopplas till en ideologi.

Men min krönika berör hur forskningsvärlden ser ut, och vad som skulle hända om vi började strypa finansiering baserat på att vi inte gillar en åsikt som är överrepresenterad inom området i fråga. Läs den här.

Ps. Jag har inte satt rubben på att genusforskning inte ska vara neutral. Jag ifrågasätter snarare hur man bedömer vad som är neutralt.

Den superdemokratiska och destruktiva kvinnliga gruppmentaliteten

Cissi Wallin har skrivit en bra text om hur hon gynnats av att komma ifrån sina kompisgäng från barndomen och pratar om hur ho växt sig starkare som individ genom att behöva luta sig ett kompisgäng. Hon skriver att hon i början kände sig konstig som gjorde detta. Inte så märkligt, det här är en av de mest dominerande könsrollerna som existerar hos kvinnor och i mitt inlägg vill jag utveckla vad exakt jag menar med detta och andra extremt destruktiva konsekvenser av denna könsroll.

Personligen har jag alltid ansett att alla andra är sjuka i huvudet i det här avseendet. Det är formodligen det mest Aspiga uttalanden ni någonsin kommer få av mig. Jag har aldrig kunnat se på den här umgängesformen som något annat är fruktansvärt destruktivt och begränsande och jag har avskytt när folk försökt dra med mig i samma umgängesform. Jag tror att det varit lönsamt för mig och mitt liv att ha varit utanför och sett på hur det här fungerar. Man ser inte skogen för alla träd, som det brukar heta.

För att det inte ska misstolkas, det handlar inte om att det finns fel i att ha nära vänner eller ha vänner man umgås mer med än andra. Absolut inte. Utan det handlar om kraven och beteenden som brukar existera i så tajt sammanflätade grupper. Det finns riktlinjer för hu gruppen fungerar, för vad du kan göra och regler kring vilken typ av avancemang och självständighet som gruppmedlemmar tillåts.

För att ta ett exempel, på vilket sätt är det okej för de här tjejgrupperna att få individuell bekräftelse? I stort handlar det om att individen i fråga ska säga något nedsättande om sig själv, och då är det gruppens ansvar att bestämma om personen förtjänar att få bekräftelse i detta. Typexempel på vanligt förekommande diskussion: “Gud vad ful jag är.” Alla andra: “Nej, du är ju jättesnygg, vad säger du egentligen?” på så vis får individen bekräftelse för sitt utseende men det är först när gruppen accepterat att det är okej, man blir alltså beroende av gruppens medgivande för att få se sig själv som exempelvis snygg. En tjej i samma grupp som spontant yttrar: “Gud vad jag är snygg!” får skitsnack om sig själv av resten av gruppen som anser att individen i fråga är en dum egoist som inte respekterar dem och ska sättas på plats.

Att avancer på något vis utanför gruppen och är också något som helt enkelt inte är tillåtet, förutom i de fall där man uttryckligen konstaterar att man är riktigt dålig på andra plan och inte ens det försäkrar att det är okej. Man håller sig själv tillbaks och man ser banne mig så att alla andra i gruppen gör det med.

Det här är beteende som framförallt existerar bland kvinnor och jag ser detta som ett destruktivt beteende och som en av de största hoten mot jämställdhet i vårat samhälle. Alla kvinnor fortsätter inte med detta efter vuxen ålder men hos väldigt, väldigt många ligger det kvar ingredienser från detta i sitt beteende och hur man bedömer andra kvinnor, till stor del hänger det också kvar hos individerna i arbetslivet. Kvinnor är sämre på att tävla i karriären, att gå före sina kollegor, ta ut belöning för hårt arbete i form av löneavancemang eller annat typ av befodran.

Att kvinnor är sämre på att tävla inom yrkeslivet är det nog många som känner till, men hur manifisterar sig det här beteendet när man bedömer andra? Låt mig ta Blondinbella som exempel i detta. När hon var yngre fick hon mycket kritik för diverse osympatiska uttalanden, vilket inte är några konstigheter alls. Numer däremot får hon ocskså mängder av mycket, mycket hård kritik men det inte på grund av det. Det är för at hon är FÖR bra. Mår FÖR bra. Att detgår FÖR bra och att hon lyfter upp andra tjejer som det går FÖR bra för.

Gruppmentaliteten i detta manifisteras på det vis att en hel del kvinnor och också en del män ser på hennes karriär och det faktum att det går bra som direkt kränkande och elakt mot de tjejer som de inte går lika bra för. Istället för att se på henne som lyckad, så ser man sig själv som misslyckad. Man relaterar till hennes framgång som ett måttstock som appliceras på sig själv precis på samma sätt som man såg på i gruppen.

Det är okej att kvinnor lyckas i karriären, men de måste då ha andra egenskaper som gör det okej. De ska gärna se ner på sig själva och förminska sin egna prestationer. De ska ifrågasätta sig själva och de ska gärna förtälja att de mår dåligt eller har gjort det. Knappt någon lyckad kvinna undviker att tala ut om hur misslyckad hon är på ett annat vis och genom att göra detta accepteras hon av andra kvinnor för det sänker gruppmåttstocken.

Det här är en könsroll. En extremt destruktiv könsroll i min mening. Kvinnor känner att de måste hålla sig själva på mattan och så länge det är på det här viset så kommer vi inte få en utveckling lönmässigt. Alla sektorer som domineras av kvinnor får på siktsämre löneutveckling och sämre status. Vissa säger att detta är på grund av att kvinnors arbete och kvinnliga områden värderas lägre. Det finns en viss sanning i detta, men det är långt ifrån hela problemet och en mycket stor bidragande fator är hur lite kvinnor låter sig själva vara individer framför extremt demokratiska och rättvisa gruppmedlemmar.

De få gånger i mit liv där jag mot mina önskemål hamnat i grupper så har jag avskytt varje sekund av det och jag kan inte för mitt liv förstå att man vill utsätta sig för detta. Det är extremt begränsade att mäta sig på det viset och sätta krav på sig själv och andra efter en gruppstandard och jag kan försäkra er om att ingen person som lyckas väl i karriären är människor som låter sig bindas till den här gruppattityden.

Och jag vill att alla som läser den här texten och känner igen sig i vissa saker ska överväga om det finns något positivt i att tänka såhär. Både för sig själv och andra. Jag säger inte att det är enkelt att bryta sig ur såna här normer. Det är det inte. I grupptillhörigheter känner man sig oftast lite tryggare, lite mer säker. Man har sin plats och det finns något tryggt i att veta att man ha sin identitet i den och den inte kommer att förändras. Men man kan faktiskt ha trygghet i en grupp utan att mäta sig själv och andra utifrån det här perspektivet. Hur exakt man kommer ur det kan jag inte säga, men jag tror att det är en god början att börja tänka på hur man uttrycker sina egna prestationer och hur väl man accepterar att andra lyckas. Man bör nog också tänka på om man provoceras lika mycket av lyckade män i karriären och ålägger dem ett ansvar på att mobba sig själva regelbundet och regelbundet skriva krönikor om hur dåligt man mår – För jag tror ärligt talat att man nog kommer bli jävligt förvånad över sig själv när man tänker på att man ju inte alls dömer likadant beroende på vilket kön den lyckade individen tillhör. När man ser det får man nog ett rätt stort incitament att förändras.

Det handlar inte om män eller kvinnor, det handlar om barnen – Replik på Pelle Billing

Pelle Billing har besvarat min krönika. För det första säger han att inte vurmar för hemmafrun – Det ska medges att Pär Ström passar bättre in på den beskrivningen än Billing och det är oftast Ström som pratar om 50-tals ideal och tycker att saker som kvinnor i kostym är en maktkonspiration från Amazonia. Så Pär Ström leder helt klart i den frågan.

Men. Ni skrev både om Familjelivs läsarundersökning där 45% av 9500 av deras användare (enkäten skickades ut till 70.000 personer) sa att de ville vara hemmafruar. Ni sa båda två att detta är ett bevis på att feminister ljuger och mörkar Svenska kvinnors önskemål. Vad ljuger feministerna om, vill ni mena på? Jo, när feminister, eller kvinnor överhuvudtaget, säger att de har problem på arbetsmarknaden. Ni tycker att studier om osäkra tillsvidareanställningar där kvinnor är överrepresenterade bara är en produkt av att kvinnor väljer det själva. Ni säger att kvinnor själva väljer att leva i sin situation.

Ni tycker också, båda två, att ni propagerar för frihet. På vilket sätt propagerar ni för frihet när det bara är eran egna version av verkligheten som bedöms som trovärdigt? När jag och Pär Ström pratade i Aschbergs program på Radio 1 sa både jag och Robert Aschberg till Pär Ström att han ju måste inse att det finns kvinnor i den här situationen. Nej, sa Pär. Nej nej nej. Det är bara lögner från feministers håll, kvinnor väljer allt det här själva, det finns ingen diskriminering mot kvinnor och så vidare.

Pelle Billing. Du vägrar acceptera kvinnors ord om deras situation förutom när många säger att de vill vara hemmafru. Det är inte att propagera för fria val. Om du propagerade för fria val så skulle inte du påstå att de här kvinnorna enbart lider av feministisk hjärntvätt, som du så vackert skrev. Du kan inte respektera att folk har en annan åsikt. Du måste kalla dem för hjärntvättade. På vilket sätt är detta frihetförespråkande? Det är bara respektlöst.

Pelle Billing går vidare med att skriva detta:

“Den huvudsakliga tesen i krönikan är dock att en hemmafru har rätt till barnen efter en skilsmässa, eftersom barnen känner större tillit till den de träffar mest. Varför detta skulle vara fallet förklaras inte närmare, och resonemanget innebär för övrigt att dagisbarn borde känna mer tillit till personalen än till sina föräldrar.”

Nej, den huvudsakliga tesen är att det inte handlar om föräldrars rättigheter, utan om barns rättigheter och att respektera vem de vill vara med och att förstå att en vuxen de har haft mer intim kontakt med, mer stöd hos under vardagen och som varit där med dom också naturligtvis är den förälder de känner sig tryggare med. När det förekommer vårdnadstvister är det heller inga konstigheter att den föräldern som varit nära barnet har ett större förtroende. Det här är ingenting som jag hittat på själv.

Du har skrivit debattkrönikor där du pratar om “pappors rättigheter”. En del saker du tar upp i dem är vettigt, men så fort du talar om vårdnad så glömmer du bort barnets rättigheter och du fixerar vid tanken om att det handlar om mammors och pappors rättigheter när det egentligen är barnets rättigheter man bör bejaka och vilken förälder man bedömer att de kommer må bättre hos. Med tanke på att det nästan alltid är mammorna så är det inga konstigheter att de också har större trovärdighet.

Det om dagiset – Jag känner egentligen att det är värt att kommentera. Men okej. Pelle Billing, på din arbetsplats, om du jobbar 9-17, knyter du an till dina kollegor som du ägnar mer tid med än ett person du bor ihop med och är mycket mer intim med? På en dagisplats finns det ett flertal barnskötare. Barnskötare har inte samma intima relation med barnen som föräldarna har. Visst, de är lång tid på dagis, men det är många dagisfröknar och tiden du är med är inte likadan. Det borde vara enkelt att förstå.

Vidare tycker han tydligen att jag är en slags feministisk svikare:

“Man kan även undra hur heltidsarbetande kvinnor känner inför detta konstaterande? Enligt Fridén har deras barn så dåligt tillit till dem att det skulle ligga dem i fatet i en fiktiv vårdnadstvist. Här har den feministiska rörelsen i decennier kämpat för att kvinnor inte ska känna skuldkänslor över att lämna barnen på dagis, och plötsligt sopas detta arbete bort som om det inget vore värt.”

Pelle Billing. Du är strikt orienterad i mansfrågor och de flesta kvinnofrågar jag sett dig ta upp avfärdar du som feministiska lögner. Jag kan förstå att du tar för givet att jag, som är feminist och kvinna, bryr mig mer om att alla kvinnor ska få exakt som de vill istället för att tänka på jämställdhet. Men ärligt talat: Jag tycker inte att det är någon fara om det blir så att vårdnadstvister får en mer jämn fördelning över könen. Att du ens tror detta när min text handlar om att pappor borde vara mer med sina barn för att få en bättre anknytning till dem är för mig väldigt svårt att förstå. En jämnare fördelning är BRA.

Vidare konstaterar han en sak som inte har med vårdnadstvister att göra och använder det som motargument:

“Som professor emeritus Lars Tornstam från Uppsala Universitet visat i sin skrift Separationsbarns boende, visar forskningen att delat växelvis boende är det bästa för barnet.”

Ja, Pelle. Det är bäst för barnen om de har kontakt med båda föräldrar. Det är liksom det som är min poäng när jag tycker att det är synd att enbart 23% av männen tar ut sin föräldraledighet. 90% av alla Sveriges skillsmässor där det finns barn inblandade slutar med 50/50-vårdnad vilket är superbra. Men, vi diskuterar vårdnadstvister när det uppkommer problem och man måste göra ett val. Att vårdnaden då främst går till kvinnor när det främst är kvinnor som är hemma med barn är inga konstigheter.

Både du och Pär Ström brukar skriva om det här med kvinnliga bolagstyrelser och hur konstigt det är med kvotering. Jag håller med, jag gillar inte heller kvotering. Jag tycker, precis som ni, att det är väldigt naturligt att en bransch som består av 90% män också har bolagstyrelser med 90% män. Det är representativt för branschen. Om man ska få en förändring i detta så måste man rimligtvis få in fler kvinnor i den branschen. Inga konstigheter, eller hur? Man bör väl inte kvotera så att det blir 40% kvinnliga chefer i en bransch där 90% är män?

Så varför kan inte ni inse att exakt samma logik gäller för andra områden med?

Om 80% av Sveriges kvinnor är de som sköter om vårdnaden av barnen, är det då inte en naturlig, logisk konsekvens att 80% av kvinnorna vinner vårdnadstvister? I en del kommuner vinner 100% vårdnadstvister vilket man just nu ser över om det är rimligt. Men 80% är inga konstigheter. Det reflekterar verkligheten. Att kvotera detta till 50/50, skulle inte det vara diskriminering? Ni båda tycker att kvotering som drabbar män är diskriminering, men i ett område där kvinnor är tydligt överrepresenterade så tycker ni inte det. Då tycker ni att det är riktigt att att män ska få 50/50.

Varför kan ni inte bara tänka såhär: “Aha, hm, om fler män har en närmre kontakt med sina barn – Kan det då innebära att män får ett större förtroende i det här området?”

För ni har ju inga problem med att inse detta så fort det gäller kvinnor. Ni brister i er konsekvens.

Sedan går Pelle Billing vidare med att säga nonsens som jag aldrig uttryck i hela mitt liv:

“Om vi nu tvunget ska prata millimeterrättvisa mellan vuxna bör även framföras att mannen, som försörjt barnen, haft en lika viktig roll i deras liv. Genom att ge tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen har han tillfredsställt högst grundläggande behov – behov som är lika basala som daglig omvårdnad.

Den faderskärlek som ligger bakom att han offrat tid med sin familj för att istället kunna försörja dem, är dock inget värd i Fridéns resonemang. Mannen förväntas istället flytta ut ur hushållet samt betala underhåll till barnen, trots att han inte längre är en del av deras vardag.”

Pelle Billing tror att jag tycker att ekonomisk försörjning är bajs. Jaha. Okej. Jag har inte planerat att vara hemmafru själv, jag kanske drivs av ett självhat då. Vad vet jag. I vilket fall. Pelle, försörjning av familjen är viktig, men det handlar, återigen, inte om det. Det handlar om att vi har en väldigt skev fördelning av yrkesliv och omvårdnad av barn i samhället. Kvinnor ser konsekvenser av detta i arbetsmarknaden, något som du finner fullkomligt naturligt och inte det minsta lilla fel. Men så fort det drabbar män så tycker du att det är fel och lögnaktigt och diskriminerande mot män att kvinnor har ett större förtroende med barn.

Det går inte ihop. Du är okej med de konsekvenser som drabbar kvinnor, men inte med dem som drabbar män. Det är inte rättvisa. Det är inte jämställdhet. Och det är garanterat inte frihet.

Ska vi göra en tankeövning?

Pelle. Du ska anställa en elekriker. Du har ett val här. Du kan välja personen som jobbar 100% som elekrikter, eller den som bara gör det 20% Båda kostar lika mycket. Du vet inte inget om dem. Vem väljer du?

Pelle. Du ska fondplacera och du behöver råd om hur du ska göra. Väljer du personen som jobbar 100% med detta, eller väljer du den som bara gör det till 20%?

Det förekommer en vårdnadstvist. Ett par med ett barn ska bryta upp och det visar sig att båda också kommer flytta, vilket innebär att det inte är möjligt att dela upp vårdnaden 50/50. Den ena föräldern har tagit ut 80% av föräldraledigheten, har oftast varit hemma med sjukt barn till skillnad från den andra. Den andra föräldern har bara tagit ut 20% av föräldraledigheten och jobbar mer och är inte hemma med sjukt barn.

Vem får du högst förtroende för?

Det finns ingen annan info förutom denna. Du vet inte vem barnet tycker bäst om. Vad de jobbar med. Ingenting. Det här är det enda du får utgå från. Vad är rimligt?

Ni är båda två emot kvotering till bolagstyrelser och detta argumenterar ni emot bland annat genom att säga att det är naturligt att en bransch som domineras av män också har flest manliga chefer. Jag är av samma åsikt. Men, till skillnad från er så är jag konsekvent och inser att detta inte enbart rör karriär – Det rör andra områden med. Ni båda två är emot att kvinnor får lagstiftade fördelar inom yrkeslivet men argumenterar båda två för att män ska lagstiftade fördelar vad gäller barn trots att barn är ett område där kvinnor är kraftigt överrepresenterade. Det går inte ihop.

Tänk om det istället vore så att vi gjorde det lättare för familjer att dela upp det här. Att kvinnor har problem i arbetslivet och att män har problem vad gäller förtroendet med barn är ett problem som hänger ihop. Båda sakerna är ett reellt problem. Jag är inte för att vi lagstiftar eller ändrar på föräldraförsäkringen så att föräldrar måste ta ut 50/50 vardera för att få ut hela. Jag tycker att detta ska vara folks egna val. Men, jag tycker att det är viktigt att både män och kvinnor är medvetna om alla fördelar och konsekvenser som val medför. Det finns inga val utan konsekvenser. Ett sätt vore att jämna ut den så att familjer skulle få ut en lika stor totalsumma oavsett vilken förälder det vore som tog ut föräldraförsäkringen – Detta skulle underlätta väsentligt.

Det skulle vara dyrt som fan, men jag tror att det skulle kunna leda till något väldigt bra. Kvinnor skulle inte ta ut lika mycket, och därav få mindre problem i karriären. Män skulle få en bättre kontakt med sina barn. Javisst, kvinnor för offra en bit i hemmalivet, män får offra en bit i karriären – Men man vinner också på det.

Men det viktigaste av allt i detta. Den enda grupp som egentligen spelar roll i den här diskussionen: Det är barnen.

För barnen skulle det vara fantastiskt.

Gör erat val antifeminister – Vill ni ha hemmafruar eller vill ni ha större rättighet till era barn?

Som ni vet skriver jag debattkrönikor på Nyheter24 varje måndag. Idag behandlar jag paradoxen i att förespråka ett hemmafrusamhälle samtidigt som man argumenterar för att män ska ha samma chans att vinna i de fall där vårdnadstvister förekommer.

Jag vill mena på att detta är en paradox, och att skälet till varför kvinnor har mer rättigheter och mer förtroende vad gäller vårdnad av barn hänger ihop med att kvinnor också är de som oftast tar hand om barnen.

Läs det här.

Näthatets allvar slutar inte vid ordet idiot

När ordet näthat tar upps så tänker folk oftast på relativt harmlösa situationer, där det egentligen handlar om kritik som framförs på ett otrevligt sätt. Folk tänker inte på hur näthat faktiskt ser ut och vilka konsekver det har kan ha mot individer i samhället.

Sveriges lag tar inte seriöst på näthat. Jag har personlig erfarenhet av detta. Det är väldigt, väldigt svårt att faktiskt fälla en individ som gör sig skyldig till allvarliga brott på internet, för brotten i fråga avfärdas ofta för att åklagare vill mena på att personen i fråga inte visste vad de gjorde, och inte hade ett allvarligt uppsåt.

Jag har polisanmält en gång. Det var en kille som varje vecka la upp bilder, ofta väldigt unga, ofta minderåriga tjejer, och berättade att han ville “knulla sönder” dem. Han upplevde detta som smickrande, jag upplevde detta som obehagligt. När jag såg min egen bild användas i det syftet, och en stor rubrik smälld rakt på mitt ansikte om att jag skulle “knullas sönder”, då blev jag arg, och min första impuls var att ställa den här personen mot väggen, öga mot öga, och skrika åt honom och fråga honom hur man kunde vara så jävla vidrig.

När jag gick igenom hans sida och såg att detta var ett återkommande format varje vecka blev jag illamående. Det var oftast väldigt, väldigt unga tjejer. Många unga tjejer som jag personligen vet mår väldigt dåligt av den här typen av saker. Jag blev extremt upprörd. Jag mailade honom, inget hotfullt, men jag undrade hur han egentligen tänkte. Han bad om ursäkt till mig, men när jag frågade honom om han skulle ta bort det han skrivit om de andra tjejerna, och om han skulle fortsätta med detta, så sa han att han skulle fortsätta och att han valde att för givet att folk inte skulle bry sig, utan att han enkom skulle ta bort något efter att de kontaktat honom och berätta att de blivit upprörda. Han insisterade på att få fortsätta ett beteende som är kränkande och hotfullt på grund av att han själv tyckte att det var roligt. Han hade ingen som helst insikt om att vissa personer inte vågar säga ifrån när de finner något om sig själva som de upplever som hotfullt.

Så, jag polisanmälde honom. Jag pratade med en väldigt, väldigt trevlig polis som hjälpte mig med vilken typ av lagbrott det gällde. Det var tre stycken, har jag för mig. Detta gick sedan vidare till åklagare.

Senare fick jag veta att vi har en gemensam bekantskap, hon berättade att han mådde dåligt över detta. Inte för hur han agerat, då han tidigare insisterat på hans beteende, som går under ofredande, skulle fortsättas. Nej, han mådde dåligt över polisanmälan. Först då hade han drabbats av samvetskval. Inte när han blev informerad om att beteende som majoriteten av alla människor vet är kränkande och fel faktiskt var kränkande och fel. Han hade ingen typ av samvetskval då, först när han fick konsekvenser av hans agerande brydde han sig, men det idades han inte göra när han blev informerad om att det faktiskt var kränkande, utan hans rätt att göra som han vill gick före i hans bedömning.

Polisen pratade med honom ett antal gånger och även med mig, jag skickade kopior på mailen vi skickat till varandra när jag uppmanar honom att sluta av respekt för andra människor. Polisen hade tagit kopior på hans hemsida, och hade bevismaterial för att tre stycken typer av lagbrott hade begåt. Det var inget tvivel alls på att han både brytit mot lagen, samt att han vägrat svara på uppmaning. Polisen hade allt material.

Men åklagaren la ändå ner detta. Åklagaren la ner fallet med motivering att man inte kunde bevisa uppsåt, och att han inte visste vad han gjorde. Det antogs att han var dum i huvudet, och att man, om man är det, är fri att bryta mot lagen – Trots att han själv skrivit i mail att han förstod att det var fel, att jag blev upprörd, men att han tänkte fortsätta. Polisen begärde mail både från honom och mig och fick samma kopia, där det står rakt av att han kommer fortsätta trots att jag är så tydlig med att det är fel, och är ett lagbrott.

Ändock la åklagaren ner detta. Nu kan jag tänka mig att några av er förmodar att åklagaren var man. Så var det inte. Polisen i fråga som var hjälpsam och samlade ihop allt bevismaterial, det var en man. Åklagaren däremot var en kvinna.

Att överhuvudtaget tillåta lagbrott för att man antar att folk är dumma i huvudet, det tycker jag är rakt av fel. Att man sedan ignorerar bevismaterialet som klart och tydligt visar på att han vet att detta är kränkande, men att han väljer att fortsätta ändå, det rent ut sagt absurt.

På internet tillåts hot, sexuella trakasserier, systematisk smutskastning, hets mot folkgrupp och uppmaning till brott. Till och med människor som kränkande nakenbilder spridda på sig själva, och får problem i sina vänskapskrets, när de söker jobb och som mår riktigt, riktigt dåligt över det som utsätts för har knappt någon rätt i detta. Enligt lagen har vi tydliga riktlinjer inom mycket av detta, men det äterföljs extremt sällan. Vad gäller spridning av nakenbilder krävs att personen i fråga som råkat ut för det var medveten om att bilderna togs vid tillfälle och kände sig kränkt vid fototillfället. Alltså, om du blivit smygfilmad (utan ljud) eller smygfotad av någon i sexulla sammanband och den här personen sedan väljer att sprida bilderna på dig, då har du inte lagen med dig. Det här har varit ett gigantiskt problem på internet extremt länge, men trots detta sker ingen förändring i den här lagstiftningen.

Det finns fall där folk har fällts för spridning av nakenbilder, men de fälls för kränkning och förtal, inte för det grövre brottet ofredande. Om någon däremot skulle sätta en microfon i din lägenhet och spela in vad du säger och sedan publicera detta, då är de skyldiga till ett mycket grövre brott än om en person skulle rigga en kamera i ditt badrum som filmade när du onanerar och sedan väljer att sprida detta.

Finns det någon rimlighet i detta? Och vill vi verkligen att det ska fortsätta se ut såhär?

När folk talar om näthat så hånas oftast personerna i fråga som tar upp detta. Det antas vara som så att man försöker bekämpa folk som bara kallar varandra för idioter eller puckon. Att den här frågan förlöjligas vitt och brett så abnormt är under all kritik. Det ligger saker bakom detta som är så otroligt mycket större än de taskiga kommentarer man kan finna i bloggar, och jag tycker att det är förkastligt att det som främst lyfts upp och diskuteras är subjektiva åsikter om hur illa ordet “idiot” eller “ful” är.

Jag säger inte att den här diskussionen är irrelevant, folks känslor inför de här sakerna ska respekteras, och det är alltid intressant att utreda människors behov av att trycka ner folk, och mobbing är i högsta grad ett väldigt viktigt ämne.

Men de frågor som handlar om faktiska lagbrott, de kommer i skymundan, och varje gång man tar upp de verkligt grova överträdelserna som förekommer, så blossar debatten upp en kort tid, för att sedan tystas ner och försvinna under allt annat. Jag tycker att det är väldigt oroande att vi i Sverige inte tar den här frågan på allvar. Speciellt när vi kan se oss runt internationellt och tydligt se vad en nonchalans inför det här har för konsekvenser. Sydkorea är ett bra exempel på hur illa det kan gå, där näthatet nonchalerades på samma vis som i Sverige. Där gick utveckligen av problemet snabbare, men den är inte annorlunda från vår, och jag tycker att det är värt att titta på andra länder och försöka undvika att hamna i samma situation som de gjort.

I Sydkorea är det ett flertal offentliga personer och privatpersonen som tagit livet av sig som produkt av näthat. Detta har skett i Sverige med, men inte i samma usträckning. I sydkorea gick smutskastning av människor så långt att dessa människor fick hela sitt liv förstört. De förlorade sina vänner, sitt jobb, sitt anseende. Följd på detta: Ett totalt förstört liv, och ett totalt förstört psyke. Vi kan titta på en av de mest kända situationerna som rör en Sydkoreansk rapartist vid namn Dan Lee. Den här situationen fick Sydkorea att inse att det var ett riktigt problem, jag skulle helst se att Sverige insåg detta innan det går så långt.

I dagsläget tillåter vi i princip allting. Vi tillåter sexuella kränkningar, hån, mobbing, hot, trakasserier, hets mot folkgrupp – Allt! Det enda vi gör för att motverka detta, är att radera och censurera näthatet. Men vi tar inte till några rättsliga åtgärder mot saker som enligt vår lag är lagbrott, och vi har också luckor i vår lagstiftning som inte passar det samhälle vi lever i idag.

Vem som helst av er som läser detta skulle kunna råka ut för de här sakerna, och troligheten att ni skulle få rätt är extremt liten. Har någon barn, en tonåring kanske? Vet ni hur vanligt det är att tonåringar tar nakenbilder på sig själva? Om dessa sedan sprids vidare, och kom ihåg att moralen hos en sårad tonåring inte alltid är den bästa, så är det troligaste ni kan fälla den här personen för upphovsrättbrott. Och med största sannolikhet så kommer det bara innebära böter.

Trots att det är såhär ser jag regelbundet vänner och kollegor skratta på sin blogg, på sin Twitter, på sin Facebook och i debattkrönikor om hur fjantig diskussionen om näthat är. De skrattar högljutt när en politiker säger att man måste bekämpa näthat och trakasserier. Inte för att de tycker att de sakerna jag tar upp nu är irrelevanta, utan för att de glömmer bort att de här sakerna är högst reella. De utgår från sina egna personliga referensramar och utgår från vad de har sett i sin blogg, i andras bloggar och på Twitter och tror att situationen är begränsad till otrevlig och dum kritik. Jag vet inte hur många människor jag sett avfärda den här frågan med att folk är lättstötta gnällspikar eller föreslå att det bästa sättet att bekämpa näthat är att bemöta näthatarna.

Jag vill att människor börjar se på problematik på internet i det här avseendet på samma vis som de skulle se på det i verkligheten. Visst, en person som är otrevlig och går runt och kallar folk för idioter och puckon, man kan se detta som en fruktansvärt otrevlig och hatfylld individ, men man är mycket medveten om att begreppet hat, trots detta, är mycket bredare än så. När man talar om hat i verkligheten, så glömmer man aldrig bort allvarlig problematik trots att man ser den mindre allvarliga oftare. Men på internet så gör man det, och jag måste fråga mig varför minnet och helhetsperspektivet blir så kort och så litet så fort det handlar om något elektroniskt iställer för fysiskt.

Ett ord, ett hot, trakasserier och ofredande slutar inte existera bara för att du inte kan hålla i ett fysiskt brev. Bara för att du inte har bilden som en utskrift. Och om man tror att saker är mindre allvarliga på internet, låt mig då påminna om att det är oftast är många, många fler som ser det på internet än om det rör fysiska kopior. Ändock är det så att utskrivna bilder på papper, som bara sprids till ett par dussin personer, tas mer seriöst än en bild som sprids till tusentals. Finns det inte något som är väldigt fel i detta?

Vad är egentligen genuspedagogik? Och varför är så många emot det?

Idag pratade vi om genuspedagogik i Förskolan på Radio 1. Cissi Wallin, som är programledare, Lady Dahmer och jag. Vi talade om detta med anledning av Amanda Schulmans inlägg. Läs det, och låt mig sedan utveckla mig om vad genuspedagogik är, och varför jag tycker att det är en sjukt bra grej.

För det första: Alla föräldrar är för frihet. Oavsett om du håller på med genus eller inte. Det spelar ingen roll om du klär din lilla tjej i klänning, en vettig förälder oavsett ideologi kommer inte att förbjuda henne från att spela fotboll om hon vill. Där misstolkar folk genusuppfostran å det grövsta. Folk har fått för sig att man…

1. Förbjuder kön.
2. Påstår att allt annat är tvång och att andra föräldrar inte är för frihet.
3. Att man ska uppfostra alla barn enligt samma mall och inte tillåta skillnader som avviker från denna mall.

Om man ska uttala sig om vad genusuppfostran är, så finns det en poäng med att läsa på om vad det är innan man tror att det är barnmisshandlare mot blöjbyten och som förbjuder rosa och förbjuder “hon” och “han” och förbjuder flickor från att leka med dockor. Det är inte det som är genusuppfostran och jag bryr mig inte huruvida någons unge bär en klänning eller inte. Skitsamma. Det är så irrelevant att det inte är klokt och att folk som tar sig friheten att argumentera mot genusuppfostran med såna argument, det säger mer om er än om genus. Varför tror ni att det handlar om det?

Tror ni att det skulle ha blivit en riktig riktlinje i skolan om det var det som genus handlade om? Om det handlade om att förbjuda att kön nämndes och flickor från att bära rosa? För det skulle ju faktiskt inte ha kunnat bli. Jag tycker att det är en rätt rimlig slutsats som man kan komma fram till själv om man tänker på det.

Genusuppfostran handlar om att tillföra möjligheter, och nej, ingen förälder tror att man tvingar barnen till saker, det tror ingen, inte ens fundamentalister tror att de gör det. ALLA tänker att de erbjuder frihet, men det finns så mycket saker vi ser runt om i världen som väldigt många av oss verkligen inte tycker är frihet. Men på samma sätt tittar andra, i andra delar av världen, på vårat västerländska samhälle och tycker att mycket vi gör är sjuka tvång.

Om man tror på genus, då tror man på samhällsstrukturer. Man tror att barn gör vad vuxna gör. Man tror att barn söker en grupptillhörighet, och man tror att den gruppen påverkar individen. Så långt inga konstigheter, barnuppfostran ser ut så. Skillnaden är att man också har könet i åtanke inom genus. I genusuppfostran delar man inte upp barn i grupper baserat på kön, man delar upp barn i grupper baserat på deras intressen. Man säger inte: “Pojkarna kan göra det och flickorna kan göra det.” Man säger: “De som vill rita kan rita, de som vill leka med bollar kan det.” Om det då visar sig att fler flickor vill rita, och fler pojkar vill leka med bollar: Det gör inget. Men man delar inte upp dem till att börja med och man tar inte för givet att vissa barn gillar vissa saker och har olika förutsättningar på grund av deras kön.

Och om ett barn har svårigheter i ett visst område så bortfärdar man aldrig någonsin det med: “Äsch, han är ju bara pojke/flicka.” Om en tjej är väldigt blyg och rädd för att ta kontakt, så ser man inte det som en helt okej grej för att hon är tjej, utan man hjälper henne med det, för man utgår inte från att tjejer har ett visst naturligt handikapp. Om en pojke går runt och spöar skiten ur de andra kidsen så avfärdar man inte det med att det är en killgrej, man försöker ta reda på varför och lösa det. Man utgår inte från att han är dum i huvudet bara för att han är en kille. Man ger alla indivder stöd i de områden som de har problem med oavsett om de föds med en snopp eller snippa.

En annan sak man gör med genusuppfostran är att man har koll på vilka övriga intryck man ger sina barn. Man läser inte bara sagor om söta prinsessor och prinsar som riskerar liv och lem för att rädda prinsessornas liv. Inom genus kan flickan vara den som räddar, och pojken vara den som behöver bli räddad. Individerna finns, men de är inte bundna till kön utan rollerna växlar baserat på karaktärernas individer. Man byter inte plats på könen, som vissa tror, utan man låter de olika rollerna existera trots den klassiska könstillhörigheten.

I den mesta populärkultur som riktas till barn är det klart och tydligt att pojkar som gråter och inte är tuffa och slåss är dumma mesar. Det är väl helt okej för de pojkar som inte vill gråta, men hur är det med de pojkar som vill gråta? Ska de verkligen behöva känna sig missanpassade i samhället på grund av det? Hur är det med flickor som inte vill gråta och som inte vill kramas lika mycket som det tas för givet att flickor vill? Ska de stämplas som kalla häxor med sociala problem? Hur är det med flickorna som inte är söta, som ju alla flickor är i alla historier? Ska de behöva känna sig missanpassade och dåliga för att de inte är söta nog? Ska de verkligen behöva få ätstörningar när de kommer upp i puberteten och ha ångest för att de är så fula? Vet ni någon tjej som har inte ångest över sitt utseende idag, och är det verkligen rimligt att det ska behöva vara så? Kan inte hon vara skitglad över att hon är grym på sport om det nu är det som valde att uppmuntra när hon var ung istället för att kalla henne söt hela tiden?

Genusuppfostran anser att ingen ska behöva känna sig missanpassad på grund av att deras personlighet och utseende inte passar in på deras könsroll. Enligt genus ska pojken som gråter passa in lika bra i samhället som pojken som springer runt och sparkar en boll och som är tuffast och starkast. Enligt genusuppfostran så är inte det som flickor uppskattas mest för hur söta de är, utan det är det som de vill, som de är bra på, som räknas.

Är det här verkligen så farligt? Är det så hotfullt? Jag kan inte se problemet. Jag skulle kunna se problemet om det handlade om att man förbjöd flickor att vara “flickiga” och pojkar att vara “flickiga”. Jag skulle se problemet om man bara tillät en enda könsneutral upplaga och alla skulle följa den mallen. Men det är extremism, och något sånt här tillåter vi inte i Sveriges förskolor, och att genusuppfostran skulle se ut på det viset är på grund av folk som blir sura så fort de hör ordet genus och drar sina egna förutfattade åsikter.

Och om man tycker att vi ska ha en tydligt indelad uppfostran enligt kön, som Calle Schulman tydligen gör. Kul för dig att du gillar när flickor är söta. Jag gillar också söta grejer. Söta flickor, söta hundvalpar, söta pojkar. Men tänk om Charlie och Penny, när de växer upp, blir fula?

Om de främsta komplimangerna ni då gett dem, varje dag, är baserat på hur söta de är – Vad fan händer med deras identitet och självförtroende då, när de inte längre kan leva upp till det som uppmuntrats varje dag från deras omgivning? Jag skulle gissa på att resultatet blir Kissie. Extrema mängder smink, mycket ilska, mycket plastikkirurgi och mycket ätstörningar. Vet ni hur många tjejer det är som ballar ur i en viss ålder på grund av att de inte är söta flickor längre, och finns det en vits att motverka detta innan det händer?

Tänk om de här flickorna istället hade fått höra, från främlingar och sina föräldrar och sin omgivning varje dag att det var en prestation de lyckades med som var det som ständigt fick höra glada ord om, kanske skulle det vara bättre? Jag säger inte att man ska förbjuda folk att vara söta, men om det blir den största källan till bekräftelse under ett barn uppväxt så…

Alla som har barn vet att uppmuntran och bekräftelse innebär att ett barn tycker bättre om en viss syssla. Alla vet att ett barn tycker att det är roligare att utföra någonting som får dem att känna sig duktiga. Det här använder man både vad gäller att lära barnen fakta, och att lära barnen vad som förväntas av dem och i deras beteende gentemot andra. Det här slutar inte vara en sanning för att det helt plötsligt gäller utseende, det här slutar inte vara en sanning för att det handlar om “machogrejer”.

Jag går inte omkring och tror att folk ignorerar när deras döttrar intresserar sig för fotboll. Självklart så gör inte folk det. Bara folk som är extremt konservativa gör det, och det är inte vår norm länge (även om jag fick en hel jävla del om mina intressen från folk när jag växte upp som gjorde mig rätt förbannad) utan vår norm är att uppmuntra våra barn när de är duktiga och när de är intresserade. Det är ett bra steg på vägen, men det är inte hela vägen.

Och hur kommer man resten av vägen?

Genus handlar om att du analyserar hur du talar till ditt barn, vad är det som du främst ger dem glada leenden för? Vad är det som du främst säger att de är bra för? Vad är det som främlingar säger till ditt barn? Vad är det som dina släktingar och vänner säger?

Om du tänker på det här och, förmodligen till din förvåning, kommer fram till att det är en jäkla “Du är så söt, du är så fin, du är så gullig!” till ens tjej, då ska man inte bli förvånad om den här tjejen, när hon kommer i puberteten och lägger på sig vikt, får finnar, och börjar bli lite ful som många av oss dessvärre blir – Då ska du komma ihåg att du var delaktig i detta, för det du visade uppskattning för under hennes uppväxt var hennes utseende, och när hennes största källa till bekräftelse dör bort i en hormonexplosion, visst fan att hon blir deprimerad. Du ska inte sluta kalla henne för söt, men tänk på vad det är som kommer oftast och överväg om det är värt det.

Och om du inte tror på det här. Tänk på det, i ditt liv, som du är bäst på, det som folk tycker allra bäst om dig för, det som får dem att le åt ditt håll. Tänk dig att det här plötsligt försvinner. På några månader. Poff! Borta. Du kan inte längre.

Du var grym på matte och hade ett grymt jobb som utvecklare på ett stort IT-företag, hoppsan, du fick en stroke! Alla dina skills försvann. Ångest? Ja. Du var fotbollspelare och hade en sån jävla exakt spark i benet att det inte var klokt, men hoppsan! Du bröt en led och kan inte spela längre. Ångest? Jag tror det. Du är bildkonstnär och helt plötsligt går du och blir blind, självmordbenägenhet? Jag tror det.

Ser ni min poäng? Jag tycker inte att ni ska förbjuda era döttrar från att bära rosa, ha en prinsessklänning och jag tycker absolut inte att ni ska undvika att kalla henne för söt. Men, om ni funderar på de flesta sagor ni läser för henne, de flesta kläder hon bär, och de flesta saker ni ger henne bekräftelse för och kommer fram till att väldigt mycket handlar om att man ska vara söt, då tycker jag att det finns en poäng i att försöka ändra på detta och se om det finns något annat ni kan uppmuntra henne för än just det ytliga.

Och om ni inte går med på det, utan tycker att det är helt rätt och rimligt att det ska vara så: Då vill jag fanimej inte att ni blir förvånade när hon blir 12-13 år, får ätstörningar, har ångest för sitt utseende, bär dubbla behåar med inlägg, vitblonderar håret, bär tjugo kg smink och tjatar och skär sig i armarna för att hon känner sig så jävla misslyckad. För ärligt talat: Ni gjorde ingenting för att motverka detta när hon var yngre. Ni uppmuntrade det.

Man kan tala så mycket om självförtroende, att det är det viktigaste att ge sitt barn. Men hur ger du egentligen ditt barn självförtroende? Har du tänkt längre på det? Gör det. Och när du gör det, tänk på vad du ger dem självförtroende för, och överväg om detta är något som kommer att försvinna, helt plötsligt, en dag när de växer upp.

Du skulle inte vilja att det du uppfattas som duktig och bra för plötsligt försvann. Dina barn kommer inte att göra det heller.Tänk på vad dina barn förväntas gilla, och fundera på om de kanske får höra samma sak hela tiden.
Tänk på hur dina barn förväntas agera, och fundera på om det är rimligt.

Tänk bara på vad du gör, lyssna på dig själv, titta på ditt barns omgivning och fundera på hur rimligt det är. Varsågod, där har du genuspedagogik. Är det verkligen så jävla hemskt som du trodde?

Tänk också på detta: Om det inte hette genus, och du inte kopplade det till feminism, skulle du då ha samma fördomar som du har idag? Eller är det egentligen baserat på vissa knäppon, extremister, som du sett på internet och baserat på dina fördomar om vad genus och feminism inbegriper?

Mandominerade arbetsplatser – Hur hantera som ensam tjej? Snack i radio idag 15:00!

Idag klockan 15:00 i Radio 1 kommer Cissi Wallin och jag prata om hur det är att vara ensam tjej på en mansdominerad arbetsplats. Har du egna erfarenheter av detta, eller tankar om det hela? Kanske är du en kille som vill berätta om en kvinnodominerad arbetsplats så att vi får en jämförelse? Eller upplever du att de här problem inte existerar?

Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm och därför inte kan lyssna på Radio 1 så kan du lyssna på programmet i efterhand på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

En fråga jag får väldigt ofta från unga tjejer som läser den här bloggen är hur man hanterar mansdominerade arbetsplatser. De flesta känner sig ignorerade eller att ingenting de säger tas seriöst, eller att likvärdiga kollegor springer ifrån dem på grund av deras kön. Det finns ingen perfekt lösning på detta, men kanske finns det några riktlinjer som kan vara goda att följa? Är tjejer mer grupporienterade än killar, och är killar mer tävlingsinriktade? Måste man ändra på sig själv, eller är det arbetsplatsens uppgift att ändras? Finns det fel hos båda? Finns det olika typer av problem?

Då jag arbetar som konsult så har jag suttit på väldigt många olika kontor, jag har varit på arbetsplatser som varit både kvinno och mansdominerande inom samma yrkesområde. Jag kan ärligt talat säga att sättet man beter sig på på dessa arbetsplatser är väldigt olika. Kontorskulturen skiljer sig i min mening markant. På de kvinnodominerande kontoren så har det typiskt handlat mer om ett samarbete som går ut på att alla bestämmer ungefär lika mycket, medan det handlat mycket mer om tävling på mansdominerade arbetsplatser. Är det här något som är värt att lära sig i arbetslivet, och finns det fel i någon av sakerna?

Det finns väldigt mycket att tala om vad gäller det här ämnet. Det finns hundra olika synvinklar, det finns nackdelar och fördelar. Och det finns så många historier att förtälja om könsdominerade arbetsplatser. Jag kan framförallt tala om min erfarenhet, och erfarenheterna hos andra kvinnor, men alla är välkomna att dela deras upplevelse om detta.

Lyssna gärna och ring in, vi vill ha så många olika erfarenheter som möjligt!

Läsarfråga: Du som feminist, anser du att män ska få bestämma om abort de med?

“Hanna, du som är feminist, har en fråga till dig som rör abort. Jag är självklart för att kvinnan ska få göra abort om hon så önskar det ifrågasätter jag inte, men hur gör man med män som får ett oönskat faderskap på sig? Borde inte mannen också kunna bestämma om en abort? Är det inte jämlikt på riktigt när båda föräldrar kan bestämma själva om de ska bli föräldrar? Undrar vad du tycker om detta och vore tacksam för svar :)”

- Dante

Jag förstår din fråga, men, jag anser att man aldrig kan tvinga på en annan individ att genomföra någon form av ingrepp av det slaget mot deras vilja. Det går helt enkelt emot de mänskliga rättigheterna och är fullkomligt omöjligt.

Däremot så finns det ju andra saker man skulle kunna göra. Inte att  förbjuda alla aborter som sker som följd av graviditet efter ömsesidigt oskyddat sex mellan två personer av olika kön som vissa vill insistera på bara av princip. Det tror jag inte att du är för heller.

Däremot så skulle man ju kunna kolla på möjligheten för män att adoptera bort sin barn och därför inte inneha ett faderskap. I dagsläget är inte detta möjligt, även om det är möjligt för kvinnor att göra det. Det kräver ju dock särskiljda skäl i dagsläget även om du är kvinna, men för män är det väldigt mycket svårare och enda sättet en man kan undvika faderskap idag är om han är alltför ung, missbrukare eller våldsam – Och det är ju inte helt rimligt att man måste begå någon form av brott för att slippa föräldraskap.

Det är ju fortfarande inte perfekt, då många individer, även om de inte vill bli föräldrar vid den punkten i livet, ändå inte vill lämna sin avkomma helt och hållet när den väl kommit till livet. Så en perfekt lösning, en perfekt utopi, kan man kanske inte kalla det.

Det finns många som också skulle säga emot det här förslaget med motivering att barnets välmående går först. Att det går före både moderns och faderns önskemål i detta. Det är inte orimligt, och det är klart att ett barn ska få så goda uppväxtförhållanden som möjligt med ett stabilt hem utan ekonomiska svårigheter och god kontakt med föräldrarna. För jag tror att två föräldrar i de flesta fall (oavsett kön på föräldrarna, i övrigt) är bättre än en förälder för att det innebär att barnet kan få mer av den uppmärksamhet som barn behöver.

Men det är också den enda lösning jag kan se i detta. För under inga omständigheter kan man tvinga på människor den här typen av ingrepp mot deras vilja. Alla aborter innebär en fysisk och psykisk risk. Ingen mår bra av en abort. Det är ett svårt beslut att ta, men det är viktigt att den här möjligheten finns. Men ingen kvinna jag känner har tyckt att det varit trevligt för det är väldigt fysiskt och psykiskt krävande och ja, som sagt, det innebär en risk. Man kan inte tvinga på folk sånt.

Mänskliga rättigheter måste alltid gå först även om det i vissa fall blir problematiskt enligt människor beroende på vad deras personliga intresse i frågan är.

Det är precis som människor som är lite mer extrema vad gäller våldtäktsdebatten, människor som anser att man borde börja döma efter målsägarens uttalande enbart (vilket är helt i strid med de mänskliga rättigheterna) eller de som anser att alla som anmäler våldtäkt men som inte resulterar i en dom av den åttalande borde dömas för falsk angivelse (vilket också strider mot de mänskliga rättigheterna). Eller de som anser att det är okej att hota Sverigedemokrater för deras åsikter, vilket givetvis strider mot yttrandefriheten. Eller de som försöker förbjuda moskéer och Islam vilket strider mot religionsfriheten.

Den enda praktiska lösning som finns inom detta är att män skulle kunna avsäga sitt faderskap juridiskt. Vilket är en kamp jag skulle förstå mig på. Jag kan förstå om det är en rättighet man vill ha, även om jag såklart önskar att människor hade så pass stor respekt för varandra att ingen tvingade på en annan ett oönskat faderskap, att ingen valde att lämna sina barn och att människor tog större ansvar vad gäller skyddat sex. Det tycker jag, men det är dessvärre uppenbart att inte alla kommer agera som man vill, och i vissa fall kan jag till och med förstå att människor behåller ett barn trots att inte båda vill behålla det, att folk vill adoptera bort sitt barn trots att barnet säkerligen skulle må bättre av två föräldrar, att mammor adopterar bort sina barn med även om det känns konstigt, och jag kan förstå mig på viljan att vilja tvinga på en annan person abort med. Det innebär inte att jag tycker att något av det är bra, men jag kan förstå det.

Vänta – VARFÖR skulle jag läsa den där boken av Ayn Rand?

Häromdagen var jag och min kille och besökte min mamma. Skulle hämta lite post som fortfarande kommer dit. Mamma plockade fram en gigantisk bok som hon tänkte att jag kanske skulle vilja läsa. Kvinnlig filosof, sa hon, den vill du kanske läsa, Hanna. Namnet på boken var Ayn Rand. För tillfället kopplade jag inte, då jag gick runt och tänkte på en sak som var av stor vikt och inte riktigt kopplade.

Jag sa: “Jaha, vet inte vem det är – Men du vet ju vilken typ av litteratur jag gillar!”

Så började min kille le mycket busigt. Det riktigt glittrade till i hans ögon. Men Hanna, du vet visst vem Ayn Rand är, fniss fniss. Ja, jo, det vet jag väl säkert annars när jag har mindre att tänka på – Svarade jag. Jag tog upp boken som stank av damm och la ner den igen med orden: “Nej, det går inte, med min dammallergi så skulle jag smälla av!” så sprang jag in på toa och nös en massa. ACHHO ACHOO ACHOO. Så jag lånade den inte. Men min kille stod kvar där och flinande. Väntade väl tills poletten föll ner.

Vilket hända precis exakt nu. Efter några dumma uttalanden från experter angående den amerikanska ekonomin. Nu så.

Visst vet jag vem AYN RAND är. Jag tycker också, ska ni veta, att hon var fullkomligt jävla dum i huvudet. Ayn Rand är känd och beundrad bland många liberaler. Lustigt, tycker jag, då Ayn Rand är för en värlsbild som handlar om objektiva sanningar. Objektivismen, kallas det, och är en av de mest idiotiska ideologier jag känner till. Hennes ideologi är skrämmande likt religion, då hon bland annat vill hävda att det finns en objektiv moral. Eller vänta, nu ska jag inte kalla alla objektivister för fullkomligt dumma i huvudet – Men det var Ayn Rand som helt enkelt bemötte alla frågeställningar med att hon alltid hade objektivt rätt och att hon tyckte synd om de som inte insåg vad som var objektivt rätt. Hon blev närmast kultförklarad, och den här skaran med människor som följde henne var lika jobbiga som vilka fundamentalister som helst. Ayn Rands egna följare sågs som extrema och omöjliga att prata med överhuvudtaget – Detta alltså enligt andra följare av objektivismen, som till skillnad från Rand faktiskt ansåg att man i rörelser kunde ha olika åsikter och faktiskt, otroligt nog, diskutera.

Men nu till det som jag självfallet avskyr mest.

Hon vill också, objektivt, mena att män är bättre än kvinnor. Att inga kvinnor passar i chefspositioner. Att ingen kvinna någonsin bör vara president. Detta anser hon är en objektiv sanning och inget som överhuvudtaget är värt att diskutera. Folk som tycker annat, eller har en kvinnlig chef, är det bara synd om enligt henne.

Mamma – Varför i helvetet skulle jag läsa henne? HON VAR JU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET.

Om ni vill se lite typisk briljans från Ayn Rands håll så har vi det här. Vilken jävla idiot.

Isabella Löwengrip om könsnormer och status i bloggosfären

Isabella Löwengrip har gett en läsare ordentligt och klokt svar på tal. Läsaren ville hävda att man bör jobba inom något “seriöst”, som IT eller så, för att få respekt. Isabella ryter tillbaks med att hon är trött på att klassiskt kvinnodominerade yrken ska ha lägre status och ha lägre lön än klassiskt mansdominerade yrken. Rätt, helt rätt!

Jag skulle bli så glad om Blondinbella öppnade sina ögon lite vad gäller feminister och övergav sin ungdoms fördomar om dem. Speciellt när hon skriver sånt här. Det är ju vad varenda mediafeminist skrikit ut varje dag i flera års tid. Alla förutom en, dårå, som uppmärksammades. Men Isabella vet ju att jag tänker såhär bland annat så ibland skulle jag bara bli glad om hon slutade slentriansparka på feminister – Men det kommer kanske även det! Eller inte.

Det viktigaste är ju faktiskt inget vilka ord man gillar eller ogillar. Det viktiga är vad man gör, och det där inlägget är bra och jag tycker att det är grymt bra att Isabella skriver det med sitt stora och yngre läsarantal. Skitbra! För det behöver sägas om och om igen så att tjejer och killar får in det i skallen.

Sedan satte jag mig givetvis och började läsa kommentarsfälltet. Mycket bra, en del dåligt, och en sak som jag håll på att kissa på mig av skratt när jag såg. Läs!

“Det beror väl helt på vad du vill påverka?!
Själv vill jag jobba inom Sveriges industri och som chef på ett stort tekniskt företag. Och tyvärr, dit kommer man inte med en blogg och tyvärr en blogg kommer aldrig kunna påverka ett företag i den genren. Jag lovar att de personer jag vill påverka och imponera på aldrig har hört talas om Kissie, Paow, möjligtvis svagt Blondinbella.”

- Johanna

Va? På riktigt? Okej, såhär ser min bekantskapskrets ut: 40% datornördar, 40% mediafolk, 10% serienördar och 10% blandat. Alla mina killar jag varit tillsammans med har arbetat med utveckling tidigare eller undertiden vi varit tillsammans förutom en. Jag har programmerat. Jag arbetar tätt med utvecklare. Hela min bekantskapskrets kör IT-tugg hela tiden: OCH DE FLESTA AV DEM HAR EN BLOGG. Den internationella bloggosfären är totaldominerad av bloggar inom IT och teknik. Många av dem har ingen högskoleutbildning, en del av dem har inte ens gjort gymnasiet, och de allra flesta utvecklare tar sig fram genom just internet och däribland genom att skapa sig namn via bloggar. ALLA mina vänner som arbetar som utvecklare på större internationella företag har blivit värvade just på grund av vad de skrivit i sina bloggar för att de varit en del av open source-rörelsen. I de bloggarna skriver man om hur man arbetar med kod, nya sätt att arbeta med kod, och även del skojsamt vardagsliv.

Jag vet inte om Johanna sitter och ljuger för att hon vill göra en väldigt konstig poäng eller om hon är osedvanligt okunnig inom IT-sektorn för att vara en person som brinner för IT. Hon vill ju “vara chef på ett tekniskt företag”. Chef på ett tekniskt företag. Det låter ju väldigt lustigt, måste jag säga. Det finns för all del Teknisk högskola, men tekniska företag brukar man ju inte säga. Direkt. Man brukar ju vara lite mer tydlig än så.

Eller så är hon bara väldigt ung. Så kan det också vara. Men de som på allvar tror att man inte skapar sig ett namn och inte kan ta sig fram inom IT och teknik med en blogg: Se er omkring lite, kolla in den internationella bloggosfären. Alla har en blogg! De största bloggarna handlar om IT och teknik! Bloggar är grym skit, och lustigt nog är Sverige ett av de få länderna där folk verkligen har attityden att “bloggar bara är strunt”.

Och där har Isabella Löwengrip och andra som skriver om kvinnodominerade områden en väldigt god poäng. Varför tror ni att bloggar har ett kasst rykte i Sverige, där de domineras av kvinnor? Och inte i USA där de domineras av män? Sug på den.

Hatet mot västvärldens mest utsatta kvinnor

Som ni vet så har Frankrike förbjudit kvinnor att böra niqab på allmän plats. Detta har resulterat i en hel del protester och demonstrationer. Två franska kvinnor som bar niqab under demonstrationerna har blivit åtalade. En av dem dök upp till rättegången i niqab men fick inte beträda rättegången på grund av att hon valde att ha niqab på sig. Hon erbjöd polisen att visa dem hennes ansikte så att hon kunde identifieras men hon blev änså inte insläppt till sin egen rättegång.

Källa: The guardian.

Som jag sagt förut så anser jag att det här en fruktansvärt hemsk lagstiftning. Jag blir så arg på den. Den handlar inte om att bevara kvinnors rättigheter eller hjälpa en grupp kvinnor som är, ärligt talat, väldigt utsatt. Den handlar endast och enbart om att människor tycker att det är obekvämt att se kvinnor böra niqab. Den handlar enbart om att människor inte vill se andra kulturer, inte vill se utsatta människor och därför så lagstiftar man emot det.

Man vill gärna tala om att det handlar om de här kvinnornas rättigheter. Men ursäkta? Om man är i den sitsen att man blir tvingad av sin familj och sitt område att dölja sig, vad ska man då göra? Man kan utbilda de här kvinnorna, man kan försöka hjälpa dem, man kan göra som man gjort i Katrineholm i Sverige där de flesta somaliska kvinnorna med niqab har valt att kasta burkan och lämna sina män efter att de blivit utbildade i Svenska rättigheter och vilka möjligheter de har här. Men att göra det omöjligt för en usatt grupp att ens vistas ute i samhället? Vem hjälper det? Vem?

De enda jag kan tänka mig som blir hjälpta av det här är de som blir arga när de ser en niqab. Som inte förstår att hjälpa och istället väljer att hata.

Jag måste ärligt säga att jag har stora problem med niqab. För mig rör det sig om ett tydligt uttryck av en väldigt kvinnoförtryckande kultur. Men jag vill inte förbjuda människor att bära det. Jag vill inte göra det omöjligt för människor att integreras i vårat samhälle och få dem att inse att de kan göra sina egna val.

Jag tycker att det här är en vidrig lagstiftning från Frankrikes sida och jag hoppas att många modiga människor fortsätter att demonstrera. Det här är den sjukaste formen av behandling av ett problem jag någonsin sett. Istället för att hjälpa så gör man människors situation i princip omöjlig. Man isolerar människor istället för att låta dem vistas ute i samhället. Det är en så vidrig människosyn att det inte är klokt.

Och visst. Det finns folk som väljer att bära niqab själva. Men ärligt talat så är inte det saken som det handlar om. Saken handlar om att merparten av kvinnorna som bär niqab är uppvuxna och fast i en position där de inte har ett annat väl. Vi ska arbeta för valmöjligheten, det ska vi, och kvinnor som väljer det av egen vilja är inte ett argument mot detta heller. Men vi ska arbeta mot det på ett sätt som fungerar och uppmuntrar människans frihet. Inte ett sätt som enbart innebär att man gör utsatta kvinnor till fångar i sina egna hem.

Jag blir så förbannad och så äcklad varje gång jag ser den här lagstiftningen. Jag blir ännu argare när Jan Björklund vill förbjuda elever i den svenska skolan från att bära niqab. Vet ni hur många tjejer det var som fanns i den svenska skolan senast han körde sitt rejs med att man bör förbjuda det?

En.

En ung tjej.

I hela Sverige.

Det var så tydligt att allt handlade om rädsla och hat, inte en vilja att hjälpa eller ta tag i ett faktiskt problem. Att han var så ointresserad av att ens ta reda på hur många det gällde var så otroligt talande för hur han är och hur han resonerar kring det hela. Han är livrädd för niqabs. Livrädd. Så rädd att han inte kan tänka sig att hjälpa för en sekund utan det handlar bara om desperata, fåniga förbud för att han är livrädd.

Jag skiter i dig, Jan Björklund. Det är faktiskt inte du och din svennerädsla som är viktig i detta. Det är utsatta kvinnor. Få in det i din skalle. Om Frankrike kunde fatta det med så vore det trevligt, så jag hoppas att de här demonstrationerna kommer fortsätta med eld och låga. Det är inte acceptabelt att ett helt land är så rädda för en av de mest utsatta grupperna i samhället att man i princip förbjuder deras existens. Det är förtryck.

Jag förstår inte varför den svenska staten inte ställer sig upp mot Frankrike på riktigt för den här typen av människoförtryck tolererar vi inte så vitt jag vet om det skulle handla om något stackars lite fattigt land som vi gärna vill läxa upp lite. Men det är fint när det rör sig om oss, eller? Dra åt helvetet.