Kvinnan – Kroppen i fokus

Bild skamlöst lånad från hennes blogg.

Har ni sett inlägget där Blondinbella postat bilder från sin semester på Bahamas? Hon står på stranden i sin bikini och har det härligt och har fått över 1000 kommentarer på sin kropp.

Det mesta är i alla fall positivt, alltid något! Men just detta att ALLT handlar om kroppen istället för “Gud vad härligt det ser ut!” “Jag vill också på badsemester” och annat liknande finner jag rätt tråkigt.

Kvinnan. Kroppen alltid i fokus.

Jag ska fan starta en fejsbookgrupp som heter “Kommentera killars badkroppar!” där vi postar länkar till bloggar med killar som står i badkläder. Inga taskiga kommentarer, givetvis. Då är det ju inget kul. Men en massa “Fan vad fint att du vågar!” “Du duger som du är” “Det är så fint att våga trots att man inte är smal” “YOU GO GUY!” “FAN VAD SKÖNT ATT DU VÅGAR VISA MAGEN!”

Alla skulle ju typ, dö av chock. Det skulle aldrig hända. De skulle fråga VARFÖR VARFÖR VARFÖR?

Ja, varför? Vadfan varför? Vad gäller någon? Jag hatar det.

EDIT: Nu är gruppen skapad. HÄR finns den.

Min resa genom ätstörningar, från insjunknande till tillfriskning

Här är programmet om ätstörningar i Radio 1 där bland annat jag förtäljer hur jag blev sjuk, vården jag fick (eller inte fick, snarare) och hur det gick till när jag tog mina första steg mot att bli frisk på riktigt. Om ni inte ser PLAY ovanför, kan ni gå in här och lyssna.

Det är första gången jag pratar om det muntligt, ärligt talat är det kanske första gången man får höra det så brett, från start till slut. Även om jag inte förtäljer all problematik under tiden. Det här är ett ämne som för mig aldrig kommer sluta vara viktigt och jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på de svårare perioderna. Framförallt insjunknandet och tillfrisknandet är extra känsliga punkter för mig.

Cissi var grym as usual, Linus Fremin berättade om bullimi och hetsätning som han lidit av när han var yngre. Han är en av få män som talar öppet om dessa frågor vilket är modigt att han gör, ytterst tabubelagt.

Vi talar även med Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms Centrum för ätstörningar som berättar om hur vården fungerar, hur resurserna ser ut och annan mycket välbehövlig fakta. Hon berättade också att de lansera killgrupp snart så att män med ätstörningar kan prata med varandra, gå igenom behandlingen tillsammans så att de inte ska känna sig så konstiga och avvikande.

Jag är väldigt nöjd med det här programmet och hoppas ni vill lyssna.

Att våga tala om anorexin nu och då

Imorgon i Radio ska vi tala om ätstörningar. Tanken slog mig just att jag egentligen aldrig talat muntligt om detta. Visst, om ideal, samhälle – Det har jag talat väldigt mycket om, men imorgon ska vi ha fokus på det personliga, och jag ska berätta intimt om min egen resa med ätstörningar.

Jag har varit frisk sedan lång tid tillbaks, men det är läskigt att ständigt påminnas om hur nära det hela man ständigt ligger. Det krävs inte mycket för att sjuka tankespår ska sätta igång i huvudet på nytt. Det är inget jag kan kontrollera, det är inte jag, det är något annat. Likt en demon som rycker tag i hela kroppen och får hela ens rationalitet att gå i tusen bitar. Det jag kan kontrollera är att undvika situationer där det utlöser sig.

Jag får inte ha en våg i hemmet. Helst av allt ska jag inte väga mig alls. Det finns något ruskigt i det, hur huvudet fungerar. Om jag väger mer än vad jag anser att jag bör drabbas av jag en fruktansvärd skam, än idag, och väger jag mindre än jag bör sätter demonen klorna in en och säger – du kan gå ner mer, mer, mer! Varför sluta här? Gå ner mer!

Om jag besöker pro ana-sidor tar en annan känsla vid. En något mästrande sådan. Jag kan läsa deras tips till varandra och drabbas av en vidrig form av stolthet. Det där andra, det sitter där inne och skrattar. Skrattar åt deras tips och hur dåliga de är, för jag, minsann – Mina var så mycket bättre. Jag visste hur kroppen fungerade i detalj, hur man utplånade hunger bäst och hur man höll sig stående längst på en minimal mängd med näring. Herregud, jag arbetade både dag och nattjobb samtidigt som jag åt en gång i veckan. Och det påminner den där mörka delen av skallen mig om, rycker tag i mig och säger: Visa dem! Visa dem hur det går till! Du kan ju! De ska inte tro att de kan.

För att inte nämna kosthållning. Ve mig om jag äter dåligt och får näringsbrist – Då är det kört. Det är kört i flera dagar. Ni vet filmer, när det är så att en person är besatt av något, och det något tar över när personen i fråga är för svag? Det går nog att likna vid det. Kroppen värker, huvudet är inte helt klart, man känner sig trött och utslagen – Och något i dig blir fruktansvärt lycklig över detta och vill bara fortsätta att gå runt med samma svält tills man når toppen av den här utslagningen. Det här är det läskigaste av sakerna jag vet, och därtill det svåraste att behandla för det här är så skruvat att jag inte för mitt liv kan förstå det. Jag har alltid förutsatt att det har något med kroppens överlevnadsinstinkt att göra, något som slår bakut och njuter av det som gör att man kan fortsätta gå vidare. Men jag vet inte exakt.

Det finns en del saker till. Jag tycker inte om att vara med på bild. Det känns jobbigt. Detta vet jag dock är något av en vanesak, och inget strikt tillhörande detta. Det är beroende på period och ärligt talat – om man ser ut som skit eller inte på bilden. Big surprise. Jag ska inte direkt sitta och glo på modellbilder hela dagarna och modebloggar skrivna av tjejer som är sjukt söta och även, ja, väldigt smala. Det är inte en bra grej alls. Litegranna är okej, som vana? Nej. Aldrig i livet. Det förstör allt. Jag måste undvika det.

Anorexi är en märklig sjukdom. Jag kan närmast likna den psykologiskt vid ett missbruk. Jag är frisk men det är inte något man kan sluta vara vaksam för. Ingenting man kan slarva med. Det finns många saker vad gäller min kropp och vikt som jag i ärlighetens namn är betydligt mycket mindre brydd över än de flesta kvinnor jag känner. Den saken är jag glad över, för annars vore det hela nog rätt svårt.

För så fort det minsta lilla händer som sätter igång den här spiralen så är man körd en period framåt om man inte lyckas gripa tag i den och strypa den omgående. För mig är det, lustigt nog, att tvinga mig att agera exakt tvärtemot. Om jag skäms över vikten är det bäst att sätta sig och klämma i sig en påse ostbågar. Jag vet inte varför, men att äta mat när den där mörka delen av hjärnan försöker tvinga mig till svält fungerar faktiskt bäst. Oavsett varför den börjar härja. GÖR TVÄRTOM, är mantrat. I alla fall för mig.

Imorgon ska vi tala om ätstörningar i Radio 1. Inte bara ur ett samhällsperspektiv. Mycket, mycket mer personligt. Jag undrar hur det hela kommer gå, men jag undrar också hur det är för er. Ni som har dem, ni som ser er som en del av riskzonen, ni som haft dem. Ni kommer som vanligt kunna komma vara med via internet, och det hoppas jag att ni vill vara.

Tills dess får ni gärna dela med er här. Känner ni igen det jag talar om? Jag skräms ofta av det jag beskriver. Skäms över det gör jag med.  Jag har oftast problem att prata om det. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte om jag bör. Jag vet inte om det, i sig, kan vara en utlösande faktor. Jag måste i alla fall oftast undvika att umgås med andra som har ätstörningar i större grad, vilket innebär att det arbetet är uppdelat periodvis. Vi är alla gamla anorektiker, vi kan inte vara tillsammans till en större grad, det blir aldrig bra: Vi gör varandra sjuka väldigt lätt så fort en av oss tar ett snedsteg och säger fel sak.

Så lite rädd är jag för det. Att tala personligt om det. Men vet ni, så länge man inte går in på kost. Så länge man inte berättar hur man åt. Vad man gjorde för att kunna låta bli. Vad man lät bli och hur ofta. Jag hoppas det kan fungera då. Jag tror det kan det. Det känns rätt okej just nu.

Skönhetsideal och företags ansvar – Radio ett idag klockan 15:00

Kanske har ni sett Gina Tricots nya, supertunna skyltdockor. Företaget har fått kritik, men har bemött detta med att det rör sig om konst, modeteckningar, och inte verkliga figurer. Jag förvånas över att Gina Tricot valt att göra detta. De har fått skarp kritik tidigare inom området och de kan knappast vara omedvetna om vad den här typen av val innebär. Ideal och anorexi är frågor som uppmärksammas idag och företag som tar en ansvarslösattityd borde vid det här laget vara fullkomligt medvetna om att de kommer få kritik. I Sverige är ätstörningar ett stort hälsoproblem bland framförallt unga tjejer, och Folkhälsoinstitutet har redoviset skrämmande siffor om unga tjejer ständigt ökande undervikt.

Jag har svårt att förstå att företag väljer att gå den här linjen. Man kan inte vara omedveten om att det innebär kritik. Inte idag. Då måste man vara både något blind och galen. Så varför väljer man att göra detta? Vill man ha den uppmärksamheten, finner man att den gynnsam ur ett PR-perspektiv? Jag förstår inte. I vilket fall finner jag det smaklöst att ett företag som Gina Tricot, med väldigt ung målgrupp, den målgrupp som är drabbad av ätstörningar, undervikt och vars situation tyvärr blir sämre för varje år, ja, jag finner det smaklöst att man profiterar på det ideal som slagits in i deras skallar.

Idag ska vi tala om detta i Radio ett. Representanter på Gina Tricot har vägrat ställa upp. Vi kommer också att tala med representanter för ungdomsorganisationer som inriktar sig på ätstörningar och ställa frågan om den här typen av saker har en negativ effekt på unga tjejer.

Vi vill även att ni ska ringa in, såklart! Berätta om era åsikter, era idéer, era tankar – och för all del, era egna erfaranheter med ätstörningar.

Cissi Wallin och jag kommer att prata om det här området idag klockan 15:00 i Radio 1. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Såhär såg de gamla modellbilderna ut!

Okej. Så en hel del av er vill se gamla modellbilder från de extremt, extremt få uppdrag jag gjorde. För det första, kan jag betona att det är extremt få och att jag absolut inte någonsin var verksam som modell på det viset? Då måste man arbeta med det på ett annat sätt och jag var knappast del i en agentur heller. Blev scoutad av Mikas någon gång men de ville inte ha mig sen ändå, höhö. Tur det.

Men i alla fall. Jag vill inte lägga upp dem. Jag blir arg när jag tittar på dem. Jag var ju sjuk. Jag vägde ingenting. Inget kul för mig att titta på, direkt. Vill inte dela med mig av sån skit heller. För det är vad det är, mina damer, det är ren SKIT. Det finns ingenting som är bra med modellyrket. Det är SKIT. Jag jobbade ju senare med att skriva om mode istället, och vet ni hur det ser ut på modellernas toaletter backstage på Berns? De är fullproppade med spya. Blir stopp i dem varje år för att modellerna kör ner fingarna i halsen och kräks för att bli smala innan visningarna.

Det är inte fint.

Det är inte kul.

Det är skit.

Det vill jag att ni ska komma ihåg.

Men jag kan rita lite ungefär hur de såg ut. Ungefär såhär.

Jag har lagt till bajset för att jag en gång tog alldeles för mycket laxermedel kvällen innan så att man inte skulle vara, ptja, bajsfet på plåtningen dagen efter. Det är också vanligt att folk gör. Man kräks och man bajsar. Kräks och bajsar. Det fina modelllivet. Svält, kräks och bajsa. Är det fint? Nej, det är skit.

Hade rännskita hela dagen på den plåtningen. Haha. Ha. Haha. Sket nästan ner kläderna.

Mina glamourösa modelldagar. Ack. Vilket liv.

Vad fan i helvetet Aftonbladet?

Trillar runt lite i allmänhet på Aftonbladet. Läser ledsamma saker. Lite glada saker. Lite allmänt strunt också. Som vanligt på denna väldigt, väldigt blandade nyhetssite. Så bläddrar jag ner under en artikel för att se om det finns några skojiga kommentarer och springer på den där bilden till vänster. VAD FAN I HELVETET?

Print screen från Aftonbladet.

Ursäkta, jag har inte plus, men såhär ser det ut härifrån.

Den här Karin ser ut att vara väldigt, väldigt ung.
Den här Karin ser ut att ha haft lite hull, men inte mycket.
Den här Karin ser nu ut att vara SJUK.

Jag gillar inte att kommentera enstaka personers kroppar. Jag finner det lite elakt. Jag gillar inte att kalla individer för sjuka. Men när de läggs upp som ett jävla hejhopp åh bantning så kan jag inte låta bli. Hennes ben på bröstkorgen syns genom huden. Då är man underviktig. Hennes överarmar är tunnare än hennes armbågar. Då är man underviktig.

Jag hoppas in åt helvetet att det ser bättre ut när man ser bilderna i större format, men utifrån ser det ut som att Aftonbladet glatt hajpar lite härlig anorexi, vilket ju inte är okej någonstans. Det är ett stort hälsoproblem bland unga tjejer, undervikt är extremt vanligt bland unga tjejer och det är skadligt. Om det ser så illa ut inne på artikeln som utifrån, då undrar jag om man inte kan gå hela loppet och börja skriva söta artiklar om nykterister som glatt blir alkoholister och glada festprissar från deras tråkiga, alkoholfria liv. FÖR HEJ! ALLA BLIR VÄL GLADARE AV LITE SPRIT. BLI SMAL OCH FULL HURRA.

Och sen kan du börja jobba inom MEDIA med det. Hurra!

Åhåh, vad roligt!

Spräng mig i luften.

Vad är egentligen genuspedagogik? Och varför är så många emot det?

Idag pratade vi om genuspedagogik i Förskolan på Radio 1. Cissi Wallin, som är programledare, Lady Dahmer och jag. Vi talade om detta med anledning av Amanda Schulmans inlägg. Läs det, och låt mig sedan utveckla mig om vad genuspedagogik är, och varför jag tycker att det är en sjukt bra grej.

För det första: Alla föräldrar är för frihet. Oavsett om du håller på med genus eller inte. Det spelar ingen roll om du klär din lilla tjej i klänning, en vettig förälder oavsett ideologi kommer inte att förbjuda henne från att spela fotboll om hon vill. Där misstolkar folk genusuppfostran å det grövsta. Folk har fått för sig att man…

1. Förbjuder kön.
2. Påstår att allt annat är tvång och att andra föräldrar inte är för frihet.
3. Att man ska uppfostra alla barn enligt samma mall och inte tillåta skillnader som avviker från denna mall.

Om man ska uttala sig om vad genusuppfostran är, så finns det en poäng med att läsa på om vad det är innan man tror att det är barnmisshandlare mot blöjbyten och som förbjuder rosa och förbjuder “hon” och “han” och förbjuder flickor från att leka med dockor. Det är inte det som är genusuppfostran och jag bryr mig inte huruvida någons unge bär en klänning eller inte. Skitsamma. Det är så irrelevant att det inte är klokt och att folk som tar sig friheten att argumentera mot genusuppfostran med såna argument, det säger mer om er än om genus. Varför tror ni att det handlar om det?

Tror ni att det skulle ha blivit en riktig riktlinje i skolan om det var det som genus handlade om? Om det handlade om att förbjuda att kön nämndes och flickor från att bära rosa? För det skulle ju faktiskt inte ha kunnat bli. Jag tycker att det är en rätt rimlig slutsats som man kan komma fram till själv om man tänker på det.

Genusuppfostran handlar om att tillföra möjligheter, och nej, ingen förälder tror att man tvingar barnen till saker, det tror ingen, inte ens fundamentalister tror att de gör det. ALLA tänker att de erbjuder frihet, men det finns så mycket saker vi ser runt om i världen som väldigt många av oss verkligen inte tycker är frihet. Men på samma sätt tittar andra, i andra delar av världen, på vårat västerländska samhälle och tycker att mycket vi gör är sjuka tvång.

Om man tror på genus, då tror man på samhällsstrukturer. Man tror att barn gör vad vuxna gör. Man tror att barn söker en grupptillhörighet, och man tror att den gruppen påverkar individen. Så långt inga konstigheter, barnuppfostran ser ut så. Skillnaden är att man också har könet i åtanke inom genus. I genusuppfostran delar man inte upp barn i grupper baserat på kön, man delar upp barn i grupper baserat på deras intressen. Man säger inte: “Pojkarna kan göra det och flickorna kan göra det.” Man säger: “De som vill rita kan rita, de som vill leka med bollar kan det.” Om det då visar sig att fler flickor vill rita, och fler pojkar vill leka med bollar: Det gör inget. Men man delar inte upp dem till att börja med och man tar inte för givet att vissa barn gillar vissa saker och har olika förutsättningar på grund av deras kön.

Och om ett barn har svårigheter i ett visst område så bortfärdar man aldrig någonsin det med: “Äsch, han är ju bara pojke/flicka.” Om en tjej är väldigt blyg och rädd för att ta kontakt, så ser man inte det som en helt okej grej för att hon är tjej, utan man hjälper henne med det, för man utgår inte från att tjejer har ett visst naturligt handikapp. Om en pojke går runt och spöar skiten ur de andra kidsen så avfärdar man inte det med att det är en killgrej, man försöker ta reda på varför och lösa det. Man utgår inte från att han är dum i huvudet bara för att han är en kille. Man ger alla indivder stöd i de områden som de har problem med oavsett om de föds med en snopp eller snippa.

En annan sak man gör med genusuppfostran är att man har koll på vilka övriga intryck man ger sina barn. Man läser inte bara sagor om söta prinsessor och prinsar som riskerar liv och lem för att rädda prinsessornas liv. Inom genus kan flickan vara den som räddar, och pojken vara den som behöver bli räddad. Individerna finns, men de är inte bundna till kön utan rollerna växlar baserat på karaktärernas individer. Man byter inte plats på könen, som vissa tror, utan man låter de olika rollerna existera trots den klassiska könstillhörigheten.

I den mesta populärkultur som riktas till barn är det klart och tydligt att pojkar som gråter och inte är tuffa och slåss är dumma mesar. Det är väl helt okej för de pojkar som inte vill gråta, men hur är det med de pojkar som vill gråta? Ska de verkligen behöva känna sig missanpassade i samhället på grund av det? Hur är det med flickor som inte vill gråta och som inte vill kramas lika mycket som det tas för givet att flickor vill? Ska de stämplas som kalla häxor med sociala problem? Hur är det med flickorna som inte är söta, som ju alla flickor är i alla historier? Ska de behöva känna sig missanpassade och dåliga för att de inte är söta nog? Ska de verkligen behöva få ätstörningar när de kommer upp i puberteten och ha ångest för att de är så fula? Vet ni någon tjej som har inte ångest över sitt utseende idag, och är det verkligen rimligt att det ska behöva vara så? Kan inte hon vara skitglad över att hon är grym på sport om det nu är det som valde att uppmuntra när hon var ung istället för att kalla henne söt hela tiden?

Genusuppfostran anser att ingen ska behöva känna sig missanpassad på grund av att deras personlighet och utseende inte passar in på deras könsroll. Enligt genus ska pojken som gråter passa in lika bra i samhället som pojken som springer runt och sparkar en boll och som är tuffast och starkast. Enligt genusuppfostran så är inte det som flickor uppskattas mest för hur söta de är, utan det är det som de vill, som de är bra på, som räknas.

Är det här verkligen så farligt? Är det så hotfullt? Jag kan inte se problemet. Jag skulle kunna se problemet om det handlade om att man förbjöd flickor att vara “flickiga” och pojkar att vara “flickiga”. Jag skulle se problemet om man bara tillät en enda könsneutral upplaga och alla skulle följa den mallen. Men det är extremism, och något sånt här tillåter vi inte i Sveriges förskolor, och att genusuppfostran skulle se ut på det viset är på grund av folk som blir sura så fort de hör ordet genus och drar sina egna förutfattade åsikter.

Och om man tycker att vi ska ha en tydligt indelad uppfostran enligt kön, som Calle Schulman tydligen gör. Kul för dig att du gillar när flickor är söta. Jag gillar också söta grejer. Söta flickor, söta hundvalpar, söta pojkar. Men tänk om Charlie och Penny, när de växer upp, blir fula?

Om de främsta komplimangerna ni då gett dem, varje dag, är baserat på hur söta de är – Vad fan händer med deras identitet och självförtroende då, när de inte längre kan leva upp till det som uppmuntrats varje dag från deras omgivning? Jag skulle gissa på att resultatet blir Kissie. Extrema mängder smink, mycket ilska, mycket plastikkirurgi och mycket ätstörningar. Vet ni hur många tjejer det är som ballar ur i en viss ålder på grund av att de inte är söta flickor längre, och finns det en vits att motverka detta innan det händer?

Tänk om de här flickorna istället hade fått höra, från främlingar och sina föräldrar och sin omgivning varje dag att det var en prestation de lyckades med som var det som ständigt fick höra glada ord om, kanske skulle det vara bättre? Jag säger inte att man ska förbjuda folk att vara söta, men om det blir den största källan till bekräftelse under ett barn uppväxt så…

Alla som har barn vet att uppmuntran och bekräftelse innebär att ett barn tycker bättre om en viss syssla. Alla vet att ett barn tycker att det är roligare att utföra någonting som får dem att känna sig duktiga. Det här använder man både vad gäller att lära barnen fakta, och att lära barnen vad som förväntas av dem och i deras beteende gentemot andra. Det här slutar inte vara en sanning för att det helt plötsligt gäller utseende, det här slutar inte vara en sanning för att det handlar om “machogrejer”.

Jag går inte omkring och tror att folk ignorerar när deras döttrar intresserar sig för fotboll. Självklart så gör inte folk det. Bara folk som är extremt konservativa gör det, och det är inte vår norm länge (även om jag fick en hel jävla del om mina intressen från folk när jag växte upp som gjorde mig rätt förbannad) utan vår norm är att uppmuntra våra barn när de är duktiga och när de är intresserade. Det är ett bra steg på vägen, men det är inte hela vägen.

Och hur kommer man resten av vägen?

Genus handlar om att du analyserar hur du talar till ditt barn, vad är det som du främst ger dem glada leenden för? Vad är det som du främst säger att de är bra för? Vad är det som främlingar säger till ditt barn? Vad är det som dina släktingar och vänner säger?

Om du tänker på det här och, förmodligen till din förvåning, kommer fram till att det är en jäkla “Du är så söt, du är så fin, du är så gullig!” till ens tjej, då ska man inte bli förvånad om den här tjejen, när hon kommer i puberteten och lägger på sig vikt, får finnar, och börjar bli lite ful som många av oss dessvärre blir – Då ska du komma ihåg att du var delaktig i detta, för det du visade uppskattning för under hennes uppväxt var hennes utseende, och när hennes största källa till bekräftelse dör bort i en hormonexplosion, visst fan att hon blir deprimerad. Du ska inte sluta kalla henne för söt, men tänk på vad det är som kommer oftast och överväg om det är värt det.

Och om du inte tror på det här. Tänk på det, i ditt liv, som du är bäst på, det som folk tycker allra bäst om dig för, det som får dem att le åt ditt håll. Tänk dig att det här plötsligt försvinner. På några månader. Poff! Borta. Du kan inte längre.

Du var grym på matte och hade ett grymt jobb som utvecklare på ett stort IT-företag, hoppsan, du fick en stroke! Alla dina skills försvann. Ångest? Ja. Du var fotbollspelare och hade en sån jävla exakt spark i benet att det inte var klokt, men hoppsan! Du bröt en led och kan inte spela längre. Ångest? Jag tror det. Du är bildkonstnär och helt plötsligt går du och blir blind, självmordbenägenhet? Jag tror det.

Ser ni min poäng? Jag tycker inte att ni ska förbjuda era döttrar från att bära rosa, ha en prinsessklänning och jag tycker absolut inte att ni ska undvika att kalla henne för söt. Men, om ni funderar på de flesta sagor ni läser för henne, de flesta kläder hon bär, och de flesta saker ni ger henne bekräftelse för och kommer fram till att väldigt mycket handlar om att man ska vara söt, då tycker jag att det finns en poäng i att försöka ändra på detta och se om det finns något annat ni kan uppmuntra henne för än just det ytliga.

Och om ni inte går med på det, utan tycker att det är helt rätt och rimligt att det ska vara så: Då vill jag fanimej inte att ni blir förvånade när hon blir 12-13 år, får ätstörningar, har ångest för sitt utseende, bär dubbla behåar med inlägg, vitblonderar håret, bär tjugo kg smink och tjatar och skär sig i armarna för att hon känner sig så jävla misslyckad. För ärligt talat: Ni gjorde ingenting för att motverka detta när hon var yngre. Ni uppmuntrade det.

Man kan tala så mycket om självförtroende, att det är det viktigaste att ge sitt barn. Men hur ger du egentligen ditt barn självförtroende? Har du tänkt längre på det? Gör det. Och när du gör det, tänk på vad du ger dem självförtroende för, och överväg om detta är något som kommer att försvinna, helt plötsligt, en dag när de växer upp.

Du skulle inte vilja att det du uppfattas som duktig och bra för plötsligt försvann. Dina barn kommer inte att göra det heller.Tänk på vad dina barn förväntas gilla, och fundera på om de kanske får höra samma sak hela tiden.
Tänk på hur dina barn förväntas agera, och fundera på om det är rimligt.

Tänk bara på vad du gör, lyssna på dig själv, titta på ditt barns omgivning och fundera på hur rimligt det är. Varsågod, där har du genuspedagogik. Är det verkligen så jävla hemskt som du trodde?

Tänk också på detta: Om det inte hette genus, och du inte kopplade det till feminism, skulle du då ha samma fördomar som du har idag? Eller är det egentligen baserat på vissa knäppon, extremister, som du sett på internet och baserat på dina fördomar om vad genus och feminism inbegriper?

MrsAvoirdupois och hennes Chubbelinas

För er som gillar hjärtligt, härligt och stilistiskt briljanta små tipstexter till mulliga kvinnor och hur de ska handskas med omvärldens taskiga attityd mot dem så kan jag varmt rekommendera MrsAvoirdupois på Twitter. Varje inlägg är hjärtligt, roligt och otroligt klockrent! Följ följ!

VIDEO: Shit vad vi bloggare hycklar om foto

Jag är så trött på att man ska vara så förbaskat ytlig trots att man försöker vidhålle en image av att vara care free. Ha! Jämfört med vem? Jämfört med de mest mejkade donnorna på Stureplan kanske, men visst fan är jag ytlig, så ytlig att jag inte ens står ut med att se mig själv i TV – BRUTALÅNGEST! Så jag slänger ur mig allt här och raljerar över alla sabla smaltips och alla fina små kameralögner folk håller på med. Jag önskar jag kunna whina på alla andra, men jag skulle nästan tro att jag lika mycket hör till det värsta utseendefixerade schabraket som flera av de jag tänker på i filmen – Helvetet!

Läsafråga: Men du kanske vill raka för att vara sexig?

Jag fick ett skojigt mail idag från en bloggläsare vid namn Henke! Tänkte ge honom äran till ett eget inlägg och ett helt eget svar, så fint!

Hej Hanna! Jag började följa din blogg några månader tillbaks och jag tycker att du är en snygg och sexi tjej me huvudet på skaft… ;) Men idag så såg jag någonstans att du inte rakar benen?! Jag kan förstå kvinnokampsaspekten i det hela och att man inte ska göra något mot sin vilja och inte känna sig tvingad att leva upp till sjuka skönhetsideal som att banta ala Kissie och för mycket smink och sillikon och benrakande verkar du sortera in i samma kategori?! Men några saker tar man sig kanske tid att göra för att man vill vara sexig för andra och fin och det är mäsnskligt att man gör och jag tycker inte att du ska ta i för ärligt talat vem vill inte vara fin och sexig?! Jag tror du pressar dig för hårt åt andra hållet och det är verkligen synd att en fin tjej som du ska måsta göra dig ful för innerst inne vill vi väl alla vara fina?! :) Jag tror du förstår vad jag menar… Så bara slappna av och låt dig själva vara så fin som du igentligen är!

Pussar & kramar,
Henke

Hej Henke!

Jadu. För det första anser jag inte att jag gör mig ful genom att inte hålla på och raka mig hela tiden. Det finns platser jag gör det på som jag valt själv, och andra jag valt bort – Precis som det ska vara för alla. Egna val! Inget mer. Jag tycker inte att hår på benen är det minsta osexigt. På vissa bilder om man ska “skoja” till det och få det att se fult ut, javisst. Men vanligt lurv? Nej.

Men ärligt talat. Handen på hjärtat nu Henke. En fråga.

Tror du verkligen ens att folk som tycker att lite hår på benen är äckligt skulle börja tycka att mina superärriga (300 ärr på benen!), supersåriga, knottriga och ständigt blåmärksfyllda ben som knäna blivit helt skrynkliga på på grund av alla mina ärr verkligen skulle tycka att mina ben blev sexiga på grund av en rakhyvel?

Tillåt mig att vara skeptisk.

Nä, jag gillar formen. Det får duga. Men att raka dem, oavsett vad jag skulle tycka om hår på benen eller ej, känns väl lite som ett piss i havet när vi ser till hela helheten av benen och bedömer dem från vanliga skönhetskonventioner. Tur att jag inte bryr mig ett piss om det där längre då. Vilka jävla komplex man skulle få gå runt dagarna i ändå med då. Nej, good riddance till sånt.

Förresten Henke.

Kom på en sak.

Jävligt puckat mail. Du är väldigt välkommen att sluta läsa min blogg. Bara så du vet.

Med vänlig hälsning,
Hanna Fridén

Ungdomar drömmer inte om att bli vanliga, de vill bli bäst!

Igår skrev jag den här krönikan i Aftonbladet Wendela. Märkligt att jag glömde länka.

Den handlar om att jag är lite trött på att man tror att man kan bota unga tjejer från ätstörningar och viktkomplex genom att visa upp vanliga kvinnor. Jag tycker absolut att de vanliga kvinnorna har ett syfte, men det är på ett annat sätt. Men år efter år ser man vanliga kvinnor ta av sig kläderna med budskapet: “Titta! Såhär ser vi ut! Det är okej att ni gör det med!”

Det är ju, ärligt talat, inte det som smalnoja och ätstörningar handlar om. Läs den, i alla fall, istället för att jag skriver om allt här. Antar jag.

Nu ska vi göra det ohäftigt med snabb ämnesomsättning

Jag funderade lite på hur man skulle kunna döda den ohälsosamma och skadliga myten om den “snabba” ämnesomsättningen som till och med, numer, kallas för en “bra” ämnesomsättning. Läs mer om det HÄR.

Snabbis: “Jag kan äta vad jag vill! Jag har en så snabb ämnesomsättning, fortfarande smal.”
Vanligs: “Men snälla… Jag vill INTE veta hur ofta du bajsar, håll det där för dig själv.”

Snabbis: “Jag äter godis och käkar skräpmat hela tiden men går aaaaaldrig upp i vikt.”
Vanligs: “MEN PLEASE! Jag vill inte höra om ditt rinniga bajs! Seriöst, fyfaaaaan!”

Snabbis: “Jag kan äta typ tre påsar ostbågar om dagen och fem godispåsar, spelar ingen roll! Still skinny.”
Vanligs: “Jag tyckte väl att det luktade fis här inne… dags att gå på toa igen kanske?”

Snabbis: “Jag kan äta vad jag vill och jag tränar aldrig, går aldrig upp i vikt!”
Vanligs: “Du, skriv om det där i din blogg – på internet är kanske någon intresserad av ditt bajs men serri, det är förfan inte jag.”

(VID MATBORDET) Snabbis: “Åh jag kan äta vad jag vill”.
Vanligs: “MEN INTE SNACKA BAJS VID MATBORDET!!!”

(TILL RAGG) Snabbis: “Jag är sådär lyckligt lottad med en bra ämnesomsättning och kan äta vad jag vill utan att bli tjock!”
(RAGGET) Vanligs: “Och jag vill nog inte veta om min tjej/killes bajsvanor i första taget, hej svej på dig…”

Jag menar. Folk tycker ju att bajssnack är äckligt. Och det är ju, egentligen, det enda som det där faktiskt är. Det är samma sak som att en person skulle säga: “Jag bajsar jättesnabbt och därför är jag alltid smal”. Det skulle nog, de flesta, inte ville höra.

SPREAD IT ON, MY DEARS! Och se till att alltid, alltid svara såhär och sedan förklara. Vissa kommer att bli sura, det är jag säker på, men moderna myter ska förfan stendö. Jag är så trött på att ohälsosamt leverna ska premieras som något nyttigt bara för att vårat ideal ser ut som det gör. Det är förjävligt.

Myten om den nyttiga, snabba ämnesomsättningen gör mig förbannad

Jag är så innerligt trött på människor som tror att det är något att skryta med att man drar i sig asmycket socker eller skräpmat, äter oregelbundet och mycket och fortfarande är smal. Vad är det att skryta om? Att äta riktigt illa och onyttigt? Hur är det här något att vara stolt över?

Äter du illa så äter du illa. Hur din kropp sedan ser ut har sällan relevans. Det är inte bra för kroppen.

Eller folk som käkar godis och dricker läsk på dagarna och sedan bara käkar en stor middag och tror att det handlar om en god ämnesomsättning när det i själva verket blir SVÄLT. Svält som man inte märker av för att man pumpar kroppen full av snabba kolhydrater. Det är ju synd, tycker jag, att folk inte märker hur skadligt det är. Om de bytter till frukost, lunch och middag plus mellanmål så skulle de genast bli starkare, piggare och framförallt SMARTARE och friskare.

Sedan har vi olika behov när det kommer till hur högt kalorintag man ska ha. Jag, som är 24 år, rör mig medelmycket, bör i regel få i mig mellan 2300-2500 kalorier om dagen för att hålla en hälsosam vikt.

Om jag skulle träna 2-3 dagar i veckan så skulle jag behöva få i mig ungefär 2600 – 2800 kalorier om dagen.

Om jag tränade MER än så skulle jag behöva få i mig 3000 kalorier om dagen.

Låt oss räkna med att ni är i ungefär samma ålder som jag och rör er medelmycket. Ni promenerar, och kanske tränar ni en gång i veckan. Om man ska klara sig, kalorimässigt, på att äta en massa godis och skräpmat och sedan en middag UTAN att det är svält så skulle det krävas ungefär så här mycket om dagen.

300 gram gelégodis 
200 gram CHIPS 2093
1,5 liter coca cola
Lite ostmackor under dagen
En ordentlig middag

Då skulle man ungefär täcka kaloribehovet i sig, men man skulle fortfarande lida näringsprist på proteiner, vitaminer, kalcium, magnesium och alla andra saker som kroppen behöver för att fungera och plocka upp och utnyttja näring på rätt sätt. Man svälter sig själv, tär sönder sin benmassa, muskler och hjärna när man äter såhär. Resultatet blir att man sliter ut kroppen i förväg, förstör immunförsvaret och oavsett hur lite man vill erkänna – Blir dum i huvudet.

Har man dessutom en snabb ämnesomsättning ovanpå detta så bör man lägga till ytterligare 1000 – 1500 kalorier. Det inkluderar två mål med mat. Allt annat förutom det är enbart svält.

Och det är ingenting att skryta om. Det finns inget beundransvärt i att misshandla sin egen kropp. Det är som om en rökare skulle börja skryta om att de går ner i vikt av att röka trots att det är så farligt. Det är som om jag skulle vara stolt när jag kedjeröker. Det är bara dumheter, och om något så bör man inte annat än skämmas för att man har en så oansvarig kosthållning. Vi fick lära oss hur man skulle äta på dagis, i skolan och det finns kostråd i magasin och tidningar ständigt och jämt. Man ska tänka på dem, för även om man inte märker nu att man urholkar sina ben, förstör sina muskler och leder och pajjar hjärnan bit för bit så kommer det att märkas i framtiden.

Nu är inte jag medelpersonen då jag har celiaki (gluteninrolerans) plus att min tjocktarm har mycket ärrvävnad i sig från en tarmspricka. Jag tar upp näring illa, så jag måste äta ytterligare mer än de 2400 kalorier om dagen som skulle vara min standard annars. Om jag skulle dricka 1,5 liter coca cola om dagen, äta en påse ostbågar, käka ostmackor, käka godis, glass och sedan en stor middag med gräddsås och en massa chorizokorv med kakor till efterett så skulle jag rätt omgående gå ner till någonstans strax över 40 kg i vikt. Inte på grund av att det är HÄLSOSAMT att ha CELIAKI eller ett SÅR i tjocktarmen – Utan för att jag behöver mer näring.

Så är det för folk med snabb ämnesomsättning också. Det är faktiskt, lustigt nog, exakt samma grej!

Det enda som är skillnaden mellan en person som kan äta mycket och fortfarande vara smal och en person som inte kan det är hur snabbt bajset färdas genom våra tarmar. Det blir samma effekt som min celiaki och mitt sår, för om det går snabbt hinner kroppen inte ta upp samma mängd med näring, precis som folk med en långsam hinner ta upp mycket mer av mindre mat.

Det handlar inte om hur effektivt kroppen förbränner fett eller hur bra kroppen behandlar resurser. Det handlar bara om att man skiter oftare eller mer sällan. Folk med hypertyreos, vilket är det sjukdomstillstånd som innebär att man har en väldigt överaktiv sköldkörtel så att man har en bedrövligt snabb ämnesomsättning, skiter konstant. Det är diarré hela tiden. Tjoho tjohej. De måste äta såna ofantliga mängder med mat för att lyckas ta upp någon näring alls.

Så tänk på det, nästa gång du eller någon intill dig skryter om något som bara skadar din egen kropp – Det handlar bara om att du bajsar snabbare efter att du ätit än vad andra gör. Och det innebär också att du måste äta mycker mer fett, proteiner och vitaminer än alla andra. Kolhydrater är skitsamma, där fungerar du likadant som alla andra, men att proppa i dig godis eller läsk när du är sugen är SVÄLT. Du ska äta något med fett och protein. Det här är varför folk med snabb ämnesomsättning framförallt ska äta oftare än folk utan det. En person med långsam ämnesomsättning kan, utan problem, äta rätt oregelbundet. För kroppen hinner ta upp det. Har du en snabb så får du räkna med att varje måltid passerar för snabbt för att du ska hinna ta upp en duglig mängd, så du ska äta fem gånger om dagen. Inte mindre. Och det ska inte vara godis.

Byt ut godispåsarna, läsken och de där helt värdelösa salladerna. Byt ut det mot nötter, nyttiga mackor med bra pålägg, bananer, banansmoothies, skaffa gärna ett gott proteinpulver som du kan blanda ner i din banansmoothie. Du kommer gå upp i vikt, ja, men det är vad kroppen vill göra och det är vad du bör göra för att må så bra som du bara kan. Du tror att du mår bra, för du har levt med detta i hela ditt liv. Jag trodde också att jag mådde bra ända tills jag ändrade på det här och insåg exakt HUR mycket bättre man faktiskt kunde må.

Jag tycker synd om människor som har en väldigt snabb ämnesomsättning, som har hypertyreos, det är svårt att göra något åt. Det är svårt att gå upp i vikt oavsett vad man gör. Det är svårt att få saker att fungera. Jag skriver inte det här inlägget för er, för att ge er någon spark i magen. Ni är medvetna om er situation, jag tror inget annat alls. Det här inlägget riktar sig till alla unga tjejer som tror att något som egentligen är svält är något sunt och avundsvärt. För det är väldigt synd att den här myten är så kraftigt inhamrad i så många människors hjärnor.

Varför satsar ingen på ätstörningsvård?

Jag tycker att det är sjukt att Folkpartiet är de enda som är villiga att satsa mer på ätstörningsvården.

Alla former av ätstörningar i ung ålder leder till hälsoproblem senare i livet. Att satsa på att hjälpa ungdomar med problem är en investering som skulle kunna spara in gigantiska summor.

Låt oss titta på lite typiska följdproblem för folk med olika typer av ästörningar.

Svält
Hjärtproblem, skelettproblem, ledproblem, tär på hjärnan, förstör ögonen, tär på lederna, försämrar tandhälsan, förstör matsmältningssystemet.

Bulimi
Förstör tandhälsan och matsmältningssystem.

Hetsätning
Hjärt och kärlsjukdomar, skelettproblem, kraftig övervikt i ungdomen leder ofta till kraftig övervikt i vuxen ålder.

Överträning
Ledproblem, risk för reumatism, skadar matsmältningssystemet (i kombination med en fettsnål kost). I fall där det kombineras med olika former av steroider får vi dessutom njurproblem och andra missbruksproblem på kartan.

Alla de här sakerna leder till stora vårdkostnader för samhället senare i livet. En investerad tusenlapp är många sparade, och tänk så många individer som skulle må bättre. Här ovan har vi bara alla (okej: några) fysiska problem ätstörningar kan resultera i, så addera alla psykiska problem man dessutom kan spara in på. Jag har ingen som helst förståelse för varför politiker inte är villiga att uppmärksamma det här problemet och på allvar satsa på ungdomars hälsa. Ätstörningar viftas ofta undan som en struntsak, men tro mig, problemet är reellt och idag när både undervikt och övervikt är ett stort och ständigt växande problem så kommer vi att mötas av en så massiv ohälsa och extrema kostnader för dessa individer när kroppen tar ut sin rätt.

Kommer jag måsta rösta på Folkpartiet, som jag annars inte har många sympatier med, bara för att de är de enda som är villiga att satsa? Snälla – säg för guds skull att det inte är så.

Motsatser

En verkligt inspirerande tjej är Arvida Byström. Hon har arbetat som modell, och första gången jag sprang på henne var faktiskt på modeveckan i Stockholm. Lång, snygg, fashion… och med håriga ben! Jag såg det först när jag kollade genom kameran. Skulle plåta lite streetstyle. Var noga med att få med hela kroppen och… SÅG.

Det var väldigt förvånande. Men på ett bra sätt. Lurviga ben har jag givetvis sett på andra kvinnor, men antingen har de varit äldre eller så har det handlat om kvinnor som man nästan förväntar sig ska skita i hyveln. Ni vet, tjejer som i övrigt har en stil som inte är särskilt heteronormativ alls, utan smink, kort hår, baggybyxor and the rest.

Men jag hade aldrig sett det på en superfeminin fotomodell.

Läs intervjun med duktiga, inspirerande Arvida Byström här, som vände modebranschen ryggen och började ifrågasätta de krav kvinnor måste leva upp till!