Aspergers syndrom på Wikipedia – En utmärkt artikel?

Tydligen så har vissa på Wikipedia nominerat artikeln om Aspergers syndrom som ett “umärkt artikel”. Jag finner detta rent ut sagt pinsamt då artikeln i fråga är fylld av paragrafer utan källhänvisningar, med spekulationer och att forskningsdelen i stort hänvisar till forskning inom Autistiskt syndrom – Inte Aspergers syndrom.

Jag är helt medveten om att ett flertal personer, mycket olyckligt, googlar Aspergers och hamnar på Wikipedia och tror att denna artikel är helt rimlig när den i själva verket inte är det. Jag bifogade detta som kritik under Diskussionssidan på artikeln.

Artikeln om Aspergers syndrom är i väntan på nominering. Ja är förvånad över detta, då jag inte anser att artikeln håller det mått som krävs. MEN! Vi kan ju fixa det å andra sidan, tycker jag. För visst sjutton vill vi att den ska bli bäst! De punkter jag funderar på framförallt är följande:

1. Inledningen: Det står kort om DSM V och orsakerna bakom omklassifiering av diagnoskriterier. Jag finner dessvärre denna information felaktig, och jag noterar även att den inte har någon källhänvisning.

2. Klassificering och diagnos – Hela stycket om diagnoskriterier är ofullständigt och saknar riktigt bra källhänvisning.

3. Orsaker – Det står att Aspergers anses vara genetiskt, däremot finns det ingen forskning som bevisar detta och jag anser att man bör vara extremt tydlig med att det är en obevisad förklarinsmodell. Man kan dock förtydliga att det verkar vara ärtfligt, med tydlig källhänvisning och statistik isf.

4. Kännetecken – Inte en enda källhänvisning. Detta är under all kritik.

5. Sociala avvikelser – Bra tills denna paragraf: “Den som saknar kunskaper om personer med Aspergers syndrom, kan ibland uppfatta dem som egocentriska och ibland rent av otrevliga. Huvuddelen av kommunikationen människor emellan är icke-verbal, och de flesta använder sig av instinktiva signaler och tar omedvetet för givet att andra läser av dem. En person som inte gör det, eller som av annan anledning inte svarar med de signaler som förväntas, upplevs då som udda, ibland utan att någondera part kan komma underfund med varför. Dessa personer kan dock sedan man lärt känna dem uppskattas för sin ärlighet och saklighet…” Det är en upprepning av tidigare nämnda tillstånd, sedan är det uppenbarligen en fin liten historia om att folk med AS är ärliga och sakliga. Detta är ett emotionellt bidrag, inte vetenskapsförankrat och bör inte ligga här under ett sånt här stycke. Om man vill ha med den här sortens info föreslår jag att man skapar en ny rubrik som kanske har något att göra med folk med AS bild av folk utan AS. Dock EJ med källhänvisning till forum som jag tidigare behövt radera från artikeln. Den här paragrafen är inte heller källhänvisad.

6. Sociala avvikelser – I slutet av sista paragrafen finner vi detta: “Det finnas många fördelar med att vara detaljinriktad, särskilt i aktiviteter och yrken som kräver en hög nivå av noggrannhet. I jämförelser med neurotypiska personer, som har en lägre förmåga att lära in årtal, namn på kungar, ödlor genom tiderna, samtliga namn på universums stjärnor, är detaljkunnande extremt viktigt på många tekniska, medicinska och kemiska arbetsområden.” Det här är inte en opnionssite för att framställa folk med AS som genier som kan fokusera på detaljer, det är en site med avsikt att förtälja vad AS är – Inte att säga att AS är bra eller dåligt. Detta bör raderas.

7. Språkliga Avvikelser – “En studie från 2003 undersöktes skriftspråket hos barn och ungdomar med Aspergers syndrom. De jämfördes med andra barn i ett standardiserat test av skriftspråksförmåga och handskriftens läslighet. Vad gäller skriftspråk hittades inga betydande skillnader mellan standardiserade resultat från de båda grupperna, men vad gäller handskrift producerade deltagarna med Aspergers syndrom avsevärt färre läsliga bokstäver och ord än den icke-autistiska gruppen.” Man pratar om en studie utan att källhänvisa till studien i fråga vilket inte är korrekt. Detta bör raderas eller så bör studien i fråga användas som källhänvisning. Man kan inte påstå att en källa existerar utan bevis.

8. Andra avvikelser – “En studie av barns temperament har visat att barn med autismspektrumstörningar av sina föräldrar bedömdes ha mer extrema nivåer på en bedömningsskala än barn med typisk utveckling” Jag finner att detta är ett luddigt resonemang. Jag förstår vad som avses och anser att det är relevant men det behöver en språkputs och en mer pedagogisk utveckling av frågan.

9. Forskning om orsaker – “Undersökningar rörande spegelneuronerna i undre halvan av hjässloben har visat på skillnader, som kan ligga bakom några kognitiva avvikelser, som kan iakttas vid utvecklat AS (till exempel att förstå känslouttryck och känslosamma handlingar, att lära sig genom att härma och att simulera andra personers beteende).” Så vitt jag kan se i källhänvisningarna så rör inte detta personer med Aspergers syndrom, utan personer med Autistiskt syndrom. Man bör inte källhänvisa till en annan neurologisk avvikelse, även om det tillhör spektrum. När jag letar efter information om AS i detta område finner jag inget som styrker detta i koppling till Aspergers, enbart i koppling till autism. Det är en stor skillnad.

10. Forskning om orsaker – “Andra hypoteser om möjliga orsakande mekanismer är bland annat en serotonindysfunktion och dysfunktion i lillhjärnan.” Stycke som förtjänar att utvecklas då det finns mycket forskning på ämnet inom AS, samt värt att inkludera hur en seratoninbrist manifisterar sig i beteende, då det förklarar mycket av AS-personers beteende.

11. Forskning om orsaker – “Simon Baron-Cohen föreslår en modell för autism som baseras på hans teori om empatisering-systematisering (E-S).[40] Enligt E-S-teorin är “den kvinnliga hjärnan” övervägande hårdkopplad för empati, medan “den manliga hjärnan” är övervägande hårdkopplad för att förstå och bygga system, och AS är en extremform av den “manliga hjärnan”. Det här är ett stycke som jag vet missförstås av många, och därför bör det utvecklas. Däribland med kortfattat kritik på Simons arbete från neurologer som bland annat rör bevisade skillnader mellan kvinnor och mäns hjärnor, vilket är den spatiala förmågan samt prefrontala cortex. Minskning av prefrontala cortex är dock något man enbart funnit hos individer med Autistiskt syndrom, inte AS.

12. Forskning om orsaker – “r 2006 publicerade en grupp franska forskare, under ledning av Thomas Bourgeron från Institut Pasteur, i tidskriften Nature Genetics sitt arbete som sätter avvikelser i kromosom 22 i samband med diagnosen autism och Aspergers syndrom hos fem barn. Den distala spetsen på den långa armen i kromosom 22 innehåller genen SHANK3, som anses ha en roll i mognad och underhåll av hjärnsynapser. Deletion av denna del av kromosomen upptäcktes hos barnen med lågfungerande autism, medan duplikation i samma kromosomavsnitt upptäcktes hos ett barn med diagnosen Aspergers syndrom” Att en avvikelse hittas hos ett barn är inte relevant forskning, jag föreslår ett avsnitt som heter “teori”. Men det är inte godkänd forskning eller rättvisande på något sätt eller vis att man hittar en avvikelse hos ett barn. Jag föreslår: “Teorier om Aspergers” vilket skulle kunna vara gynnsamt då det finns många obevisade teorier som är intressanta.

13. Annan forskning – “Det finns andra studier som kopplar samman autism med skillnader i hjärnvolymer såsom förstorad amygdala och hippocampus” Källan rör autistiskt syndrom, inte Aspergers. Bör därför raderas.

14. Annan forskning – Allt inom denna kategori är sedan obevisade teorier, jag föreslår som sagt en teorikategori för forskning får människor att tro att det är sant.

15. NY KATEGORI! Jag föreslår också att vi inkluderar ett avsnitt om miljö för att göra det tydligt hur graden av handikapp varierar kraftigt ufifrån miljöet.

Det finns många ytterligare saker som kan inkluderas i den här artikeln. Jag hoppas att vi tillsammans kan gå igenom de punkter som nämns. Säg emot mig om ni anser jag har fel, vidareutveckla om ni anser att det finns fog. Jag kan inte själv rätta hela artikeln men tillsammans kan vi det.

Jag skulle också vilja be andra med Aspergers (jag har det själv) att sluta upp med emotionella adderingar på artikeln. Jag har regelbundet fått radera saker som är vetenskapligt inkorrekt information bara för att folk på grund av personlig erfaranhet, och sina egna personliga perspektiv, vill ha det där. Detta är inte bra, det finns andra sätt att göra en positiv artikel än att agera Owikimässigt.

Vad är era tankar? Låt oss göra den här artikeln bäst i världen!

Ursäkta typos i min kommentar, jag har vissa problem med mitt tangentbord för närvarande som innebär problematik. Men i alla fall. Jag tycker att detta är en god indikation på att många på riktigt anser att en artikel verkar bra och seriös när den i själva verket innehåller en massa… ja. En massa felaktigheter.

Folk med Aspergers och ADHD blir slagpåsen för psykiatrins resursbrister

Idag på Nyheter24 har jag skrivit om problematiken om att prata om diagnoshysteri – när det egentligen rör en psykiatri med bristande resurser med brist på människor med relevant utbildning och budget för att utföra riktiga diagnoser. Det här leder människor till att tro att neuropsykiatriska funktionshinder är låtsasdiagnoser och trams – Och vilka far illa för det? Och hur förändrar det här problematiken inom psykiatrin?

Läs gärna min krönika om det hela på Nyheter24 och låt oss få människor att sluta argumentera på andras bekostnad.

Jag önskar att min grupp var accepterad och att folk förstod min ilska

De senaste dagarna har jag varit fullkomligt rosenrasande på skitsnack och fördomar som florerat om autister. Det hela började med en olycklig DN-artikel där en förstudie används som vetenskapligt bevis, vilket är helt oacceptabelt på alla sätt och vis, och sedan började den gamla äckliga fördomen om att man kan känna igen autister på deras utseende florera igen.

Det är forskare som velat hävda sånt här tidigare, de har ratats av andra forskare inom autism varje gång och studierna har skjutits ner. Ändock vill folk fortfarande göra detta. Det är likt vilka andra studier som helst man gör på folk, som forskarna som höll på och mätte svarta människors kranier eller de som ville komma fram till att man kunde mäta homosexuellas utseenden med. Många brukar kalla detta för rasbiologi.

Så när de här fördomarna börjar spridas IGEN utan att folk ens LÄST förstudien (vilket, däremot, jag gjort) så blir jag förbannad. Riktigt förbannad. Och jag kritiserar folk väldigt hårt.

Grejen är den att folk inte förstår sig på det. De tycker att jag är dum för det. Jag är inte förvånad. Det brukar dessvärre låta så när autister och folk med Aspergers drabbas av äckliga fördomar. Folk varken tycker om eller tycker synd om folk som tillhör autismspektrum, många tycker rent ut sagt illa om människor inom autismspektrum, och när man blir arg på samma sätt som folk blir arga på folk som behandlar afroamerikaner på det här viset så blir folk förbannade och skriker: Rasbiolog!

Men när man säger samma sak om samma behandling mot autister så lyser folk av oföståelse. De tycker inte att det är fel. Och de anser att ilskan är orättvis.

När du lever med Aspergers syndrom så får du lära dig att bara le och knappt någonsin säga ifrån när du möts av skit. Det är så. För om du blir sur över det så ser folk dig som orimlig. De tycker att deras fördomar är fullkomligt motiverbara, och när man blir arg (som ärligt talat: ALLA skulle bli) så ser dem dig som en skit. Det är oerhört frustrerande. Aspergare beskrivs som psykopater, mördare, oepmatiska, socialt dumma i huvudet, osociala, osympatiska – Om du INTE är detta så antas du inte ha Aspergers, alternativt “väldigt lite.”

Jag vet inte hur ofta folk säger till mig att jag inte kan ha Aspergers eller måste ha en väldigt “lätt grad” för att jag inte är de här sakerna. Men det är flera gånger i veckan. Folk går fram till mig på krogen och säger det, de säger det på arbetsplatsen, folk skriver det i mitt kommentarsfält och skickar långa mail till mig om detta. Det är extremt fräckt och otrevligt, men ändock så krävs det nästan att man ska vara tacksam för det.

Varför ska jag vara tacksam över att min grupp av människor beskrivs som osympatiska monster? Jag är inte det. Det gör mig arg, det gör mig frustrerad, det gör mig ledsen. Och ärligt talat: Jag FÖRSTÅR de med Aspergers syndrom som drabbas av ett människohat, för det är faktiskt väldigt svårt att inte göra det. För jag lovar er, det är ständigt och jämt.

Men folk förstår det inte, de respekterar det inte, och jag har knappt i hela mitt liv varit med om att folk försvarat folk med autism och Aspergers i det här avseendet. Visst finns det några få, och jag skulle tro att de flesta av er som läser den här bloggen har en bättre inställning till detta än gemene man. Det är i alla fall min erfarenhet av er, tack och lov.

Men när jag blir arg på människor som gör såna här saker och jag inte står ut med att le och vara trevlig, för jag blir arg och det är frustrerande och ibland sitter jag och gråter timma efter timma efter timma på grund av hur folk med Aspergers målas ut och den bristen på förståelse och respekt har: När folk avfärdar den ilskan jag får när vi behandlas som djur eller galningar. När folk tycker att det är oseriöst. När folk inte kan förstå hur förnedrande det är.

Jag vill bara smälla av. Osympatiska, var det verkligen vi som var det? Really.

För jag ser en hel värld som behandlar en hel grupp av människor som skit.

Det sjuka är att det här inte rör sig om troll eller folk som menar att vara elaka. Folk tror att de är snälla mot mig när de säger att jag inte har Aspergers eller “bara lite”. De menar väl, de förstår inte. De ser Aspergers som ett handikapp, de tror att de ger mig en komplimang när de, enligt de själva, säger att jag är fri från handikapp.

Och ja, jag anser att jag är fri från handikapp. Men jag har inte mindre Aspergers för det. Jag är stolt över att vara Aspergare. Lika mycket som du är stolt över att inte vara det. Och jag vill ha samma respekt som Aspergare som människor ger till andra som har en annan etnicitet. Visst, det kommer alltid finnas folk som hatar oss för det, men jag önskar att inte en enda vettig, välmenande person på riktigt trodde att det var positivt och snällt att göra såhär.

För det är lika snällt som om du skulle få fram till en afroamerikan och säga: “Ahmen, du är ju bara lite svart! Det är ju ingen fara!” För om du sa så, då skulle folk tycka att du var rasist.

Och det är så jävla, jävla sorgligt att folk inte kan förstå det här vad gäller autister och folk med Aspergers syndrom.

Tjejerna som skar sig i armen inne på toa

I den här tråden diskuteras huruvida det är bra eller inte för deprimerade personer att blogga om deras ångest och prata med andra som har ångest. Om detta är bra eller dåligt för personen i fråga som är deprimerad. Kommer inte gå in på det nu.

Däremot så tar en tjej upp grejen med unga tjejer som skär sig i armarna och hur hon upplevde att det mer handlade om att söka en identitet och få uppmärksamhet än faktiskt depression. Jag blir lite ledsen när jag läser sånt. Det finns en sån del inkluderat med, men det har ingen större relevans än det identitetsökande som vi alla går igenom eller har gått igenom någon gång i sitt liv och den grupppåverkan som finns är ju också helt normal. Men just konsekvenserna, däremot, är ju grövre än att – Ptja, ett helt tjejgäng bestämmer sig för att de alla älskar senaste Chloéväskan och alla har på sig jävligt mycket konrblått. Men det är lite samma sak, faktiskt.

När jag var yngre så skar jag mig i armarna. Det fanns lite olika skäl. Bland annat så visste jag att jag var sjuk och behövde hjälp, och jag märkte att det var typ omöjligt att få hjälp av vården om du inte var riktigt destruktiv. Sjukt, men sant, skar man sig inte så fick man heller ingen hjälp för det finns väldigt lite resurser och tyvärr väldigt många som mår dåligt och söker hjälp. Konsekvensen av det blir att man får ta till grövre saker, och skada sig, för att få hjälp. Inte i alla fall, men ofta. Kötiderna inom psykvården är abnorma. Om du är deprimerad nu så kan du få vänta i över ett år eller i alla fall ett halvår om du inte gör något drastiskt, något akut som att skära upp handleden. Det är tråkigt att det är så. Helt klart. Men depression är inget prioriterat område för det är så många som tycker att det är en låtsassjukdom och att det bara handlar om att man är slapp eller söker uppmärksamhet och eftersom de allra flesta någon gång i sitt liv upplevt ångest så relaterar de det till sin ångest, som inte var en depression, utan bara vanlig ångest – Och anser att eftersom de inte blev sjuka av sin ångest så måste det ju vara så att de som är deprimerade bara behöver rycka upp sig eller att de bara försöker få folk att tycka synd om dem.

Det här är skittråkigt och jättevanligt. Tyvärr.

Alla som faktiskt upplevt en riktig depression eller har en närstående som har det vet att det inte är samma sak. När man är deprimerad så… Jag kan inte ens beskriva det ordentligt. Du vill dö, men ändå inte, du är helt oförmögen att göra saker, tänka klart, koncentrera dig, du är utmattad hela tiden, du vill sova hela tiden men det är svårt att sova för du har kanske ont och hjärtklappning hela tiden. Du är ständigt utmattad oavsett vad du gör och eftersom du inte kan göra något så blir du ännu tröttare och du känner dig värdelös och till slut kommer man till det läget där man börjar anse att det vore skönt att dö.

Den här utmattningen är så otroligt speciell och den är skitsvår att göra något åt. Men för mig fanns det sätt, och däribland fanns faktiskt hela grejen med att skära sig i armarna. För det var i alla fall något som KÄNDES ordentligt. Det var NÅGOT. Man kunde ta på det och det fanns inget annat jag kunde ta på i hela mitt liv. Ingenting alls. Allt annat var bara som luft som rann igenom mitt huvud och samtidigt som dagarna kändes oändliga så var de så jävla korta och man lyckades inte med någonting alls. Och det var så skönt då, för mig, att kunna ta till en spritflaska och halsa den så att man fick känna en berusning, och det var så skönt att sätta sig i badkaret och bara mejja upp armarna fullständigt. Det gjorde ont som fan, och det gjorde ont länge för det sved och det blev infekterat och det ena med det sjunde. Men det kändes.

När man ser unga tjejer skriva att de skär sig för att i alla fall känna något, eller för att utplåna den ångest de har inom sig – Det är verkligen inget skämt. Det är ingen romantisk överdrift. Det är så. Under de tillfällen jag har varit deprimerad som vuxen så har jag längtat efter exakt samma sak igen. Det har verkat attraktivt. För självskadebeteenden är beroendeframkallande, adrenalinet är beroendeframkallande och det här greppet om verkligheten som det känns att man får för en stund är otroligt eftertraktat i ett sånt läge.

Tyvärr är det få som respekterar det här och tror att det är på riktigt, vilket innebär att unga tjejer söker sig till destruktiva grupperingar där många håller på såhär. Och vet ni vad? Precis som jag sa tidigare, allting smittar. Det slutar inte smitta för att det är något skadligt. Anorexi smittar också, och anorektiker som söker sig till pro-ana forum blir ofta väldigt mycket sjukare än anorektiker som håller sig solo. För man pushar varandra. Man finner stöd i ett beteende. Alla andra tycker att du är dum i huvudet – Men inte det här gånget. De förstår dig. Du börjar förlita dig på dem. Du känner för dem. Ni har något gemensamt.

Det blir svårare att ta sig ur ett destruktivt beteende när så är fallet. Alkoholister som hänger med andra alkoholister har svårare för att bli friska. Samma sak med olagliga droger. Samma sak med anorexi. Samma med gäng. Samma sak som med en jävla Chloéväska. Vi människor, även om vi är individer, påverkas av vår grupptillhörighet och att BRYTA SIG UR en grupp där du har en identitet, där du har en plats och en trygghet – Det är skitsvårt. Det är dina vänner. Oavsett hur gott sällskapet är. Vart ska du gå, om inte till dem?

Så visst har det delvis med identitet och även uppmärksamhet att göra, men inte på ett annat sätt eller mer än alla andra människor. Skillnaden är bara att det här är deprimerade människor. Deprimerade människor drar sig till andra deprimerade människor. Det är sällan konstruktivt, men det är ett väldigt väldigt förståeligt behov. Sedan visst, visst kan det förekomma tävlingar om vem som skadar sig mest, vem som går ner mest i vikt, vem som snott mest mobiltelefoner, vem som legat med flest brudar – ja precis – Tävlingsmänniskor finns också inom alla grupper.

Och jag tycker att det är så jäkla tråkigt, konstigt och respektlöst att just den här gruppen ska bli så jävla avfärdad för att några av dragen som finns i gruppen är exakt samma jävla drag som finns överallt annars. Deprimerade människor är också människor, men de är sjuka, och det är egentligen det enda man behöver säga om det. Att det är en sjukdom, och att sjukdomar måste botas.

Inte avfärda det. Det är så jäkla jäkla trist tycker jag. För ärligt, om man som deprimerad människa vet att alla kommer tycka att man bara är slapp, uppmärksamhetssökande eller vad fan som helst av det vi sagt, tror ni att de kommer göra det minsta lilla försöker då att lämna sin grupp där de är accepterade för att komma in i en ny grupp där folk bara tycker att de är dumma i huvudet? Det känns inte så troligt, eller hur?

Jag menar inte att den här tjejen som skrev det där i tråden ser ner på tjejer som skär sig. Det bara kom upp, och jag känner mycket för det här området, och jag var tvungen att skriva om det. För det är så vanliga åsikter att man inte respekterar deprimerade människor och förstår att det faktiskt finns reella problem och jag tror att det är jäkligt destruktivt om vi någonsin ska få bukt med problem. Jag skulle önska att fler personer sa ifrån när unga tjejer och killar som mår dåligt nonchaleras och förlöjligas på det här viset. Jag tror att det skulle hjälpa så jäkla många bäst av allt.

Undrar hur många stavfel och typos det här inlägget har. Jag har DUDUDUDUDUDUDUDUDUD skrivit så jävla snabbt.

DSM V är döden för Aspergers syndrom

Såhär. I korta drag. Min lilla lekroman som jag egentligen bara skriver för att öva upp språket istället baserar sig på det väldigt simpla konceptet att en neuropsykiater (Leknamn: Aspen Östen) skapar en ny nation som enkom består av folk med Aspergers syndrom. Han gör det för att han anser att de nackdelar med Aspergers enbart är nackdelar för att Aspergare tvingas leva i ett samhälle som helt enkelt inte passar deras behov varken vad gäller kost, socialt samspel och en hel del andra saker. Han skapar ett samhälle som är optimerat för Aspergare där Aspergare inte är avvikande, Aspergers syndrom är norm, och de svagheter som existerar i och med diagnosen i dagens samhälle är inte längre svagheter i det samhälle som skapats och styrkorna kan därför maximeras.

Det är en fin grej, tycker jag, att skapa en majoritet av en minoritet och byta perspektiv.

Men det här är egentligen inte poängen. Mer om den någon annan gång, kanske.

Som ni nog förstår så måste jag, när jag skriver, bekräfta att det jag skriver verkligen stämmer. Så jag har läst rätt mycket den senaste veckan. Inte bara om neurologi som rör Aspergare, jag har överhuvudtaget spetsat mina kunskaper inom hela ämnesomsättningen och det centrala nervsystemet hos alla människor.

Poängen är att jag råkade springa över information om att Aspergers syndrom helt kommer att försvinna som diagnos i och med DSM V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – Ja, klicka gärna på länken för att förstå varför det här har stor betydelse) och istället så kommer bara autism att finnas med – Med olika typer av definitioner och styrkor.

Det här gjorde mig rätt upprörd, då jag egentligen aldrig någonsin varit övertygad om att det finns en egentlig koppling mellan autism och Aspergers och att jag aldrig någonsin har sett bevis på att så skulle vara fallet heller. Aspergers syndrom myntades av Hans Asperger. Han arbetade med barn som led av autism. En del av dessa barn ansåg han hade högre intelligens, mindre grad av handikapp och bättre anpassningsförmåga än barnen med autism – Således skapades diagnosen Aspergers syndrom.

Men, det enda som stödjer kopplingen är att beteendemönstret liknar varandra inom vissa avseenden. Det finns egentligen ingen självklar neurologisk koppling. Precis som det inte finns en självklar neurologisk koppling mellan ADHD och Asperger trots att det finns vissa drag som liknar och att en kombinationsdiagnos av Aspergers syndrom och ADHD knappast hör till ovanligheterna idag.

Och jag blev arg. Jag anser att detta är felaktigt. Jag är helt på forskaren Peter Szatmaris linje och andra likasinnade om att det här är en teori, och inte en bevisad sanning, och sedan jag läste om DSM V har jag ansträngt mig än hårdare för att hitta olikheter samt likheter på ett neurologiskt plan och Asperger. De jag hittar är irrelevanta. Vit hjärnmassa, exempelvis, är det vanligt att man ser en förändring inom samtliga diagnoser som innefattar kronisk nedstämdhet och det är inte nog för att dra ett likhetstecken mellan Aspergs och ANDRA diagnoser och bör alltså inte heller vara nog för att dra ett likhetstecken mellan Aspergers och autism (speciellt inte när detta inte förekommer hos alla individer med diagnosernai fråga).

Jag har inte autism. Det är viktigt för mig. Jag har inte autism och jag ska inte kategoriseras tillsammans med folk som har ett gravt handikapp. Det är missvisande. Det är så fel att det inte är klokt. För det första skapar det en situation där man återigen skapar en problematik kring helt funktionella individer som ändå antas lida av svåra handikapp enbart på grund av en diagnos, för det andra skapar det ett problem kring problembilden vissa människor har och verkligen behöver hjälp med om folk som jag vars handikapp är INTETEXISTERANDE helt plötsligt blir ungefär detsamma som en person med svåra störningar som mår väldigt, väldigt dåligt. Jag är ju nog av ett monster redan idag på grund av att jag lever som jag gör med min Aspergers idag vilket kan vara nog så mycket väl en törn i människors sida som har en livstid av sjukskrivningar och medicinering framför sig. Tänk bara hur det blir i framtiden.

Förstår ni vad jag menar? Förstår ni varför jag är sur? Förstår ni varför jag är upprörd och sitter hela dagarna, tyst, och bara plöjer en jävla massa äckliga långa neurologiska studier?

Och om ni, för all del, kan bidra med intressanta saker i ämnet som jag (om ändock mot förmodan) har missat så är detta såklart uppskattat. Jag är framförallt intresserad av forskning inom Amygdala (corpus amygdaloideum) samt, ja, mycket annat inom det limbiska systemet, såklart.

Jag säger inte att jag har rätt. Jag är inte neurolog. Jag är inte psykiater. Jag är verkligen inte en neuropsykiater. Men jag säger att jag inte tror på kopplingen baserat på det jag sett: Och då har jag letat, och det finns en hel del forskare som stödjer min åsikt som är neuropsykiater.

Aspergers och stjärten

Enligt min egen forskning den senaste tiden så har jag kommit fram till att det egentligen är troligare att Aspegers syndrom är en stjärtpsykiatrisk avvikelse än en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Återkommer.

Men tills dess kan ni försöka samla ihop bevis för att motsäga mig: Hitta en enda grej där man ser en regelbunden avvikelse mellan Aspergares hjärnor som ter sig annorlunda från personer helt utan diagnos. Högfungerande autism och autism räknas inte in här, förresten. De kommer ni att hitta röntgen på. Men Aspergare? Nej. Försök. Jag svär: Det går inte. Exkludera EGG förresten för där har jag en viss linje jag tänker dra. Gå på röntgen. Försök. Försök.

GÅR EJ!

Kanske är det inte värt att orka

Jag hittade en grej idag som skrivits om mig. Det var en tjej på ett forum om Asperger som tyckte att jag var bra och länkade till mitt sommarsnack hos Nyheter24. Det blev jag sjukt glad över, men detso mindre glad över svaren i tråden.

Alla var bara arga på mig.

De tyckte att jag inte hade en riktig diagnos, de tyckte att jag påstod att alla var likadana som jag, de tyckte att jag rent ut sagt idiotförklarade andra Aspergare bara för att jag berättade att jag mår bra idag, att vården hade fel, att vården målade ut ett mardrömsscenario som inte behövde stämma. De tyckte att jag var hemsk för att det gåttb ra för mig.

Jag blev rätt ledsen.

Jag kan inte förstå hur jag kan idiotförklara andra Aspergare i och med att jag inte är sjukskriven längre. Jag menar aldrig att de som är sjukskrivna är sämre än jag, och jag skulle aldrig dra ur mig något så hemskt. Aldrig. Jag vill bara inte att vården ska säga att saker och ting är omöjligt. Jag vill inte att man dömer ut folk och får människor ge upp. Jag vill att man ska kunna se till individen, och inte bara alla punkter i diagnosen. För alla Aspergare, oavsett hur tung diagnosen är, är fortfarande individer. Det gör mig ledsen att så många människor ska ta hemska saker för givet om människor och vägrar förstå och inse att vi är människor vi med, och inte ett objekt som kan opereras enligt en enkel manual. Jag vill också att Aspergare ska fatta att de inte ska köpa att de själva är en liten gräsklippare som går enligt en instruktionsmall.

Det är det enda jag vill.

Jag visste inte att det var svinigt, idiotförklarande eller allt det andra som sas. Jag blev sårad på riktigt. Det är inte ofta.

EDIT: Nu har vi alla pratat med varandra och det verkade mycket röra sig om missförstånd och jag har gått från att ha varit väldigt ledsan och sårad till att känna mig glad och delaktig istället. Frågor som Asperger är självklart alltid svåra, och mycket kan tolkas olika, men en diskussion leder oftast till bra platser – som nu!

Sommarsnack om Asperger på Nyheter24

Jag pratar om hur jag fick min diagnos, mina skolår, hur jag var som människa och vad jag blev. Jag har inte vågat titta på det själv. Jag tycker att det är läskigt. Jag vet inte ens om jag säger något vettigt, om jag ska vara ärlig. Men för er som är intresserade av Asperger, ni kanske vill titta.

Det viktiga i det hela tycker jag är att inse att även folk med avvikelser är individer och bör behandlas som så av vården och samhället.

Titta på det HÄR.

Jag har Aspergers och är inte mördare jag heller

Immanuel Brändemo har skrivit bra om mediasynen på “psykiskt störda” på Second Opinion. Läs det här.

Jag blir, precis som Immanuel, upprörd varje gång jag ser det här. Någon filmrecensent på DN skriver om en lustig historia om “psykstörda” aspergare, vilket jag får reda på för att flera läsare hör av sig till mig och är ledsna för att man titulerar en neurologisk avvikelse som psykisk sjukdom i Sveriges största dagstidning, som dessutom har ett bra rykte, som man tar till sig.

Man hör om ett nytt våldsdåd, och det ska alltid lyftas upp om den hade någon avvikelse eller psykisk sjukdom. Det är inte så att det i alla fall har något med våldsdådet i sig att göra, nä, men finns det en diagnos så ska det skyltas med den, och självutnämnda “experter” som inte ens har tillräkligt god kunskap i ämnet att de kan stava diagnoserna rätt säger ditten och datten om vad den eller den diagnosen innebär. Hur sjuka i huvudet vi är. Hur farliga och empatilösa vi är. Vilka samhällsfaror vi är.

Titta på mig. Jag är diagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag är knappast en samhällsfara. Tvärtom, skulle jag vilja påstå. Empatilös är också en stämpel som kan vara lite knepig att lägga på mig, i och med mitt ideella arbete. Socialt efter är väl, i ärlighetens namn, bara omöjligt. Hur man än vrider och vänder på saken!

Vet ni något jag skulle tycka var rätt roligt? Om alla med en avvikelse startade ett magasin tillsammans, så tar man upp alla mord, alla våldsdåd, alla övergrepp och så sätter man rubriker som: “DET VAR EN NEUROTYP*” “MILJONTALS NEUROTYPER I SVERIGE” “MILJONTALS POTENTIELLA MÖRDARE.” För så är det ju faktiskt. Och ja, exakt så fel är det faktiskt att kategorisera in folk i såna grupper enbart baserat på hur deras hjärna ser ut. Visst finns det diagnoser som är så pass tunga att de, oftast i kombination med ett knepigt liv, knepig uppväxt, faktiskt blir rätt störda. Men det är en milslång skillnad mellan en person med lätta psykopattendenser och en psykopat med tung schizofreni. Det går inte ens att jämföra. Och Schizofreni, sedan! Gud vad brett det är. Man vet ju inte ens riktigt vad det är, och det är fortfarande ett samlingsnamn för rätt många olika saker. En del påstås vara en produkt av en neurologisk avvikelse, andra av uppväxt, vissa av svår ångest.

Men en person som fått diagnosen schizofreni i samband med ångest är inte någonstans lik en människa som tokhallucinerar våldsamma röster och går in i mördande psykoser.

Just Aspergers känner jag är hyggligt förskonat från många fördomar av det mer våldsamma slaget. ADHD också, antar jag, om ändock inte lika mycket. Vi tas dock för givet att alltid vara empatilösa, något som somliga av oss är, eller så ser vår empati bara annorlunda ut och får ett annat uttryck. Jag, exempelvis, fick höra att jag har en fruktansvärt låg empati när jag fick min diagnos, att det var närapå att jag fick en psykopatdiagnos i kombination. Ja! På riktigt! Ja! Det här baserades på att jag var introvert, eftersom jag led av mycket ångest (naturlig följd) och att jag hade svårt för att trösta människor när de var ledsna, utan oftast försökte ägna mig åt att lösa problemet istället. Det här hade med en praktiskt syn på livet att göra, inte att man inte bryr sig, bara att man hanterar det på ett annat vis. Men det sågs som empatilöst. Mitt största fel däremot var att jag är väldigt bokstavlig när jag hör en fråga. Om jag får frågan: “Kan du förstå hur andra känner? Kan du sätta dig in i deras situation?” Så har det alltid varit ett stort rungande NEJ från min sida. Inte för att jag är sämre på detta än andra, absolut inte. Jag är faktiskt bättre på detta än många andra, men jag tycker inte att någon på planeten kan sätta sig in i någon annans hjärna, känna av exakt hur de känner, och riktigt relatera. Att kunna förstå och relatera för mig har alltid varit något fysiskt, som att man kan identifiera sig med en viss situation och ett visst agerande – Men känna! Nej. Det kan jag inte svara annat än nej på fören jag fått en resa in i någon annans hjärna.

Så jag failade rätt ordentligt på mitt EQ-test och fick väl bedömningen att jag hade samma nivå av empati som en gråsten. Bara på grund av att jag agerar annorlunda och för att jag är bokstavlig.

Så ja, jag är empatilös och en fara för samhället enligt en hel del självutnämnda “experter” som faktiskt inte vet ett endaste jävla skit.

I sin krönika skriver Immanuel att det är bra att flera med diagnoser har blivit så kallade “psykaktivister”. Att vi syns, att vi säger till. Att vi är jävligt trötta att ständigt och jämt bli likställda med mördare. Vi är inte mördare. Faktiskt inte. En del av oss är det, precis som en jävla massa utan Aspergers är det.

*Neurotyp är ett uttryck som används av många med en neurologisk avvikelse för att kategorisera in folk som inte har en neurologisk avvikelse. Neurologisk typisk, betyder det.

Men är inte folk med ADHD överrepresenterade vad gäller missbruk?

Jag fick en kommentar som ifrågasatte mitt resonemang baserat på signalsubstanser, Sveriges förutsättningar och centralstimulerande preparat. (Läs inlägget jag syftar på här).

Moa poängterade nämligen att folk med ADHD är överrepresenterade vad gäller folk med missbruksproblem både vad gäller alkohol och droger. Det är en fråga värd att ställa, och jag svarar gärna!

Javisst är det så! Men det är inget som fäller min tes, det är en del som bekräftar den. Jag funderade faktiskt på att ta upp både ADHD och Asperger i texten för att ytterligare förklara min poäng, men på grund av att inlägget inte skulle bli för långt och flyta in på för många ämnen så lät jag bli. Men låt mig, för all del, skriva det här istället.

ADHD och Asperger är neurologiska avvikelser bådadera, bådadera innebär också att man har en obalans i signalsubstanserna. Folk med ADHD har oftast brist på dopamin, folk med Asperger har ofta brist på serotonin. Sedan finns det olyckliga stackare som jag som har en obalans i bådadera. Min grupp är tyvärr väldigt överrepresenterad vad gäller alla former av missbruk när det kommer till centralstimulerande preparat. Jag kan skriva under på det själv. Jag älskar att dricka alkohol. Det gör mig glad. Alkohol gör alla glada, men effekten på mig är desto större för att jag har en naturligt nedsatt nivå av serotonin. Det förvärrar dock mina baksmällor något enormt, då kroppens egna produktion av serotonin går ner efter att man brukat alkohol. Därför är vi en riskgrupp. Alkohol sätter oss på en mer normal nivå vad gäller serotonin, baksmällorna gör oss extremt dåliga, och därför vill man dricka mer. Därför behandlas Aspergare med preparat som ökar serotoninproduktionen i hjärnan. Inga konstigheter, det är samma sorts preparat man skriver ut till folk diagnostiserade med depression – Däribland vinterdepression.

Folk med ADHD, däremot, behandlas med preparat som ritalin som är ett annat centralstimulerande preparat. Folk med ADHD missbrukar den här typen av droger till stor grad av samma skäl som Aspergare dricker – De upplever att de blir mer normala, mer stabila i humöret, mår bättre.

Därför kan man se de här diagnoserna som mer extrema exempel på vad som händer på våra breddgrader, då samma signalsubstanser påverkas av hur våra dygn ser ut.

Läsarfråga: Varför okej att kalla sig deppad men inte mongo?

Fick en fråga på mailen.

“Hej Hanna! Jag är sjukskriven för depression. Det är som du vet väldigt jobbigt och inte alls samma sak som när folk helt förhastat drar ur sig saker som att de “känner sig deppad” eller har “ångest”. Det känns inte bra att folk använder de här uttrycken så lättvindigt när det rör sig om riktiga sjukdomar. De flesta förstår att man inte får använda sig av ord som mongo och CP för att uttrycka känslor – men deppig eller ångest reflekterar inte folk om överhuvudtaget! Jag skulle tycka att det vore intressant om du skrev om det här.”

Visst kan jag skriva om det, men förmodligen inte på det vis du vill eller förväntar dig, då jag inte håller med.

Jag tycker för det första att det finns en stor skillnad på att använda sig av ord som mongo och CP lättvindigt. Det är tunga handikapp, och de används knappast för att beskriva en känsla en person upplever. De används som skällsord. Att säga att man känner sig deppad, eller kalla någon för ett jävla CP, är det en otroligt stor skillnad på.

Förutom det så är det vedertaget språkbruk att säga att man känner sig deppad. Nej, att känna sig deppad är inte samma sak som att lida av klinisk depression, men jag upplever inte heller att personer i fråga som säger att de känner sig deppade jämför sig med någon som är sjukskriven och på medicinering, och jag upplever inte heller att folk uppfattar deras beskrivning av sig själva som synonymt med sjukdom.

Att känna sig deppad är att känna sig ledsen, nerslagen, apatisk och oförmögen att göra något åt det. Så kan man känna tillfälligt. Klinisk depression är att man känner sig så i princip konstant. Det är en stor skillnad, och man måste få unna folk att säga att de känner sig såhär när de gör det. Bara för att det finns en sjukdom som innebär att man alltid gör det, så innebär det inte att människor som inte är sjuka aldrig känner så – Och det måste man ha förståelse för.

Samma sak gäller mycket annat, som du vet. En person kan ha ont och gnälla över det, utan att det för den skull är en skymf mot folk som alltid har ont. Jag tycker också att det är okej att säga att man känner sig stressad, även om man kan diagnostiseras med stress, som är en annan sak.

Språket ser inte alltid ut exakt som vi vill, och det finns rum för både missförstånd och klavertramp i det. Trots att jag själv varit sjukskriven för klinisk depression så kan jag inte finna i mig atrt bli sur om någon skriver att de känner sig deppade. Varför då? På vilket sätt är det en skymf mot min tidigare sjukdom? Ibland skriver jag att jag känner mig deppad också.

Folk säger att de känner sig schizofrena, deppade, dampiga och whatever. Autistiska också. För att beskriva vissa personlighetsdrag. Alla dessa personlighetsdrag liknar faktiskt, väldigt mycket, några av de mest talande delarna i diagnoserna. Man kan välja att se det som förminskande och respektlöst, eller så kan man välja att se det som något relativt harmlöst.

Personligen tycker jag till och med att det är positivt. Att leva med en diagnos innebär oftast att man får tråkiga stämplar på sig. Att man blir stämplad som ett problem. Annorlunda. Inte som de andra. Att man hamnar utanför. Att folk faktiskt kan relatera till vissa problem och känslor så pass att de applicerar benämningarna på sig själva är, enligt mig, ett sätt att faktiskt göra diagnosen mer allmän och på så vis mer accepterad. Jag blir inte sur om någon säger att de känner sig autistiska för att de är sjukt insatta i en grej att de kan precis allt eller att de har ett närmast tvångsmässigt ordningssinne och vill ha allt på exakt rätt sätt på rätt plats – Det ÄR autistiska drag! Och några av de mer positiva, dessutom.

Samma sak vad gäller att “känna sig schizofren”. Här har vi en diagnos med mycket, mycket fördomar om sig. Det antas gärna att en person som har det är en person som kan få en psykos när som helst och gå ut och lemlästa hela sin omgivning. Det stämmer ju faktiskt inte riktigt, och tur det, då somliga anser att 10% av befolkningen lider av en lättare grad av schizofreni. Så, att folk säger att de känner sig schizofrena när de känslomässigt upplever något som de relaterar till diagnosen? Nej. Inte så farligt. Inte alls.

Så nej. Kalla inte någon form mongo eller CP, men att fråga om någon är deppad? Helt okej! Det sistnämnda, angående autism och schizofreni, är något känsligare – Men personligen upplever jag det inte som jättefarligt det heller. Är det en stämpel? Ja. Men inte en exkluderande stämpel. En inkluderande stämpel. Det är upp till var och en att fundera över det eventuella värdet i det.