Skönhetstips – Morgonfläskläppen

Fick ett mail på Facebook förut om ifall jag sprutat läpparna och att det såg jättefint ut och att de undrade vart jag gick. Jag svarade nej, det har jag inte gjort. Men jag var snäll och artig och sa tack, för det var ju en komplimang ändå. Om ändock rätt skruvad. Men de ville ha tips.

Ett tips kan jag faktiskt ge! Vattenskalletipset. När man vaknar på morgonen är läpparna svullna för att man legat ner hela natten. Resten av ansiktet svullnar ju upp med, of course, men det syns rätt lite i jämförelse. Så enkelt tips är väl helt enkelt att försöka ligga ner så mycket som möjligt. Helt gratis, dessutom! Sjukt lämpligt för olika bloggare eftersom bloggare är typ som arbetslösa. Om man inte har den möjligheten kan man skaffa en träningsstång till jobbet. En sån man fäster i dörröppningar för pull ups. Dra dig upp, slå knäveck, häng upp och ner i några minuter! Instant vattenskalle och fylliga läppar!

Varsågod. Helt naturligt tips. Och gratis. Skitbra.

Om man har bråttom till en dejt och inte hinner fungerar det också bra att smälla in ansiktet i en dörr. Så blir du vacker snabbt.

Alla dessa oärliga hetsdieter

Alltid så roligt att läsa alla dessa dumma hetsdieter som finns och hur alla säger sig förespråka hälsa. Dessutom kommer de undan med det, och det är för att folk helt enkelt inte vet så mycket om kroppen, tarmsystemet och näring. Det finns så många som folk blir glada av för att de läser dem och tänker: “Men det här låter ju inte som svält, shit vad bra!” Vilket rätt ofta stämmer väl, men å andra sidan går de dieterna ut på att man ska bajsa mycket och torka ut kroppen istället. Det finns extremt lite i den kosten som binder vätska och det mesta i den maten är ungefär så svårsmällt som att slänga ner en bit toapper i vatten. Alltså, man skiter ut det snabbt och blir av med vätskan snabbt. Dieterna innehåller ofta en hel del vätska, men om kroppen inte kan binda den är det skitsamma. Det blir bara en sluss av hela skiten, inget mer.

Jag tycker att det är så lustigt för visst kan man gå ner 4-5 kg på en vecka och minska i midjemåttet om tarmen är tomm och du är uttorkad. Jag menar, skälet till varför man går upp i vikt innan mens är ju för att kroppen binder vätska innan, det gör en jävligt stor skillnad. Men det har ingenting med hälsa att göra, tvärtom.

För egen del är den sortens dieter ingenting som ens skulle få mig att känna mig snygg. På grund av ätstörningar och mediciner jag gått på genom mitt liv (Förtydligande: Väldigt många år sedan nu, så ingen idag) så har jag skiftat mycket i vikt. I vuxen ålder (eller, iaf, från färdigväxt ålder) har jag skiftat mellan iaf 85 kg (förmodligen lite mer) till 42 kg. Det är liksom lite över dubbelt. Detta innebär att min hud inte är världens mest fasta, utan den blir rätt enkelt flabbig och rynkig om jag inte sköter mig. Min kropp ser som bäst ut i vikten 60-65 kg för då ser min kropp fast ut, vilket jag prioriterar framför att vara smal och kunna rulla ihop huden på min buk till en korv.

Men det blir så roligt för mig att läsa såna dieter, för när JAG förbereder mig för att bli extra snygg en viss dag så gör jag exakt tvärtom. Jag äter på ett sätt som gör att jag ska binda så mycket vätska i kroppen som bara möjligt för då blir mina bröst och mage mycket mer fasta. Det bästa brukar bara att käka riktigt salta popcorn och dricka mycket vatten på kvällen, och dagen efter är jag fast och mysig som  en tjusig cherub. Jag skulle bli skrynkelmonster på såna där dieter som kvällstidningar påstår är hälsosamma. BLÄ.

Nu är det inte så att det jag gör är superhälsosamt heller, och det innebär ju inte att min kropp är mer vältränad eller något sånt, utan det är, precis som de här uttorkningsdieterna, en fråga om ren yta som inte har något med hälsa att göra. Och jag finner det så jävla oärligt att man inte är tydlig med vad dieter gör och att man påstår att det skulle vara hälsorelaterat. Det är inte farligt för kroppen att vara uttorkad några dagar, det klarar den av, men det är fan inte hälsosamt heller utan det är bara… Totalt ovidkommande och enbart en ytlig justering. Tycker att man kan vara ärlig med sånt, speciellt då folk brukar bli så förbannat griniga sen för att de inte fortsätter gå ner i vikt så snabbt för att de faktiskt tror att det var riktig vikt de tappade.

Tänk vad fint om människor kunde mer om sina egna kroppar. Det skulle vara så jävla bra, tänk vad många skitdieter och magproblem och annat trams vi skulle slippa då.

Förbannade sömnrytmer och ändrad hormonbalans

Så, min sömn just nu är brutalt konstig. Den har varit den de senaste månaderna men nu börjar det nog närma sig sin klimax. Jag är lite märklig vad gäller sömn överhuvudtaget och mina sömscyklar brukar bytas ut helt antingen efter ett år eller två år. Därimellan är det alltid en förvirrad sömnperiod där kroppen inte kan bestämma sig för vad den vill och jag är alltid extremt trött under den här perioden.

Jag vet inte varför min kropp helt ändrar sömnbehov på det här viset. Det finns ingen gemensam nämnare för när jag sover mycket eller lite. Det blir alltid lite mer sömn på vintern än på sommaren givetvis, det är väl naturligt på alla sätt och vis, men det andra följer inget mönster alls.

Så, det här är den typen av sömn jag växlar mellan och har i ungefär 2 år tills det byts ut helt igen:

Sova en gång varannat dygn (eller ännu mindre)
Det här är väl en lightversion av Insomnia. Jag blir inte trött av det dock, så man kan inte kalla det för insomnia för det är liksom inget problem. Det är bara det att min kropp inte är så sugen på att sova helt plötsligt och att den mängden sömn som krävs för att jag ska vara pigg är pytteliten. Jag tycker mestadels att det är praktiskt. Ni vet hur det kan kännas när man dygnar? Man kan bli seg, bli förvirrad, få ont i lederna, ögonen blir torra, trötta och blodsprängda: Detta händer inte under dessa perioder. När jag inte är inne i sån här period så är det VIDRIGT att dygna för mig.

Insomnia
Har hittills haft två såna perioder i mitt liv och de är rent ut sagt fruktansvärda. Jag kan inte sova alls i princip och är därför utslagen och sjukt trött, har ont hela tiden och känner mig sur och frustrerad. Det finns en gräns för vad kroppen klarar av, och när jag är inne i de här perioderna är jag oftast vaken i ungefär två och ett halvt – tre dygn i sträck och sover sedan ungefär 6 timmar emellan vakenperioderna. Det här är inte trevligt för man lyckas aldrig bli helt pigg och man har alltid ont i nacke, leder, ben, ögon, you name it. För att inte nämna att man får jävligt mycket ångest, hjärtrus och så vidare. Det var under en sån här period som jag fick reda på att jag har arytmi (så pass lite att det är helt ofarligt, och dessutom är det sjukt vanligt med lite men det diagnostiseras oftast inte på grund av att det är helt ofarligt) för att den förvärras och gör sig märkbar under de här perioderna med väldigt smärtsamma dubbelslag, hjärtklappning, att hjärtat har långa intervaller när det inte slår (det blir man jävligt trött av, försök att träna någon gång på betablockerare och se hur bra det går, HAH!) Som tur är sträcker sig inte dessa perioder till ett helt år utan snarare 8-9 månader. Vilket är NOG SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Sova väldigt mycket
Det här avskyr jag något fruktansvärt. Det här är perioder då jag känner mig utslagen trots 8 timmars sömn om natten och tar igen mig genom att sova längre när jag kan. Det jag avskyr mest med de här perioderna är inte det att jag måste sova mer, utan att jag är så förbannat jävla utslagen så ofta för att man helt inte kan sova typ 10 timmar om dygnet de flesta dygn. En positiv aspekt med detta är att jag drömmer mycket mer och därför får mycket fantasi och kreativ stimulering av det – Dessvärre är jag oftast för trött under dessa perioder för att utföra dem på ett sätt som gör mig nöjd.

Somna enkelt och sova som en stock
Otvivelaktigt den sömnrytm som känns mest hälsosam. Det här innebär att jag kan somna när jag vill hur enkelt som helst och sover så tungt att jag inte ens kommer ihåg mina drömmar. Oftast brukar jag bara behöva kring 5-6 timmars sömn under dessa perioder och sedan vaknar jag frisk som en nötkärna. Det enda negativa med detta är att jag älskar att drömma och blir mindre kreativ i perioder då jag inte gör det. Väldigt många av idéer kommer till mig när jag sover. Det har alltid vara så, detta går jag miste om under de här perioderna.

Sova helt normalt
Ja, det händer faktiskt också. Dock sällan jämfört med att sova normalt.

Just nu ser min sömnrytm ut såhär
Jag är vaken två dygn, sedan sover jag 12 timmar. Sedan somnar jag igen på kvällen, sover i 3-4 timmar, är pigg som en nötkärna, blir sjukt trött runt tio, somnar igen, vaknar senare. Kan inte sova, är vaken ett par dygn. Sedan sover jag jättemycket några dygn efter det, för att sedan sova nästan ingenting. Det här innebär att jag är på väg att byta sömnrytm. Det är alltid en sån här period emellan. Jag tror just nu att det lutar åt att jag går åt hållet där jag knappt kommer sova alls, men det är svårt att säga. Jag är i vilket fall glad åt förändringen för jag har länge varit inne i en period där jag behöver mycket sömn och det gör mig sjukt frustrerad att vara så förbannat trött så ofta.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad de här rytmerna är beroende av. Det måste ju vara någonting. Men det finns ingen gemensam nämnare som kan få mig att förstå. Vad jag gör, hur jag mår, hur mycket jag tränar eller vad jag äter har ingen påverkan överhuvudtaget.

Eller, det finns en gemensam nämnare, vilket leder mig till att tänka att det är hormonellt. Mitt sömnbehov har börjat försvinna, och därmed även mina baksmällor när jag dricker alkohol, samt att det börjat bli enklare att gå på toa igen. Detta skulle kunna tyda på att det hänger ihop med min ämnesomsättning och att den börjar gå från långsammare till snabbare. Det märks också delvis i min vikt, då jag börjat gå ner i vikt helt utan anledning (samma kost, samma mängd rörelse, men viktförlust ändå).

Så, det skulle kunna vara en gemensam nämnare. Det låter ju rätt troligt. Men, det konstiga med det: Jag vet inte varför hormonbalansen ändras på det här viset. Det har inte med humör att göra, det har inte med omgivning att göra, det har inte med yrkesliv eller träning att göra eller kost. Det är ytterst märkligt och det är något frustrerande att inte förstå sig på hur kroppen fungerar ochvarför den gör som den gör. Jag vet bara att den ändras då och då med intervaller på 1-2 år. Varför?

Jag tycker inte om att inte veta. Jag finner det… frustrerande att inte kunna bestämma själv. Jag menar hallå, det är MIN kropp, jag VILL faktiskt bestämma över den! Frustrerande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Hormonbalansen hos alla (framförallt kvinnor) förändras periodvis i livet vilket påverkar mycket och ni har säkert märkt av skillnader i detta hos er själva. Skillnader i humör, vikt, sömn, hud, hår och så vidare. Det händer. Det är naturligt.

Men det är fortfarande SJUKT frustrerande. Eller vad säger ni? Nu blir jag sjukt nyfiken på att höra hur era egna förändras om ni någonsin tänkt på det, om inte annat för att det är skönt för mig att höra om andras erfarenheter också.

Jag kan inte ens lura mig själv längre!

Vad gäller sjukdomar och infektioner så känner jag mig i regel rätt lyckligt lottad. Har aldrig fått influensa och inte drabbats av feber i vuxen ålder. Är huvudvärksfri och behöver inte brottas med urinvägsinfektioner. Jag har ju fått en jobbig sjukdomsrelaterad huvudvärk, och en gång har jag fått urinvägsinfektion. Men annars är jag fri från allt nämnt ovan.

Men jag har såklart min Akilleshäl. Min hals. Min hals är inte bra. Eller rättare sagt: Min vänstra halsmandel är inte bra. Den är faktiskt skitdålig. En riktigt pissig halsmandel. Om det inte vore för det skulle jag vara tokigt infektionsfri. För det är bara den som bråkar!

Jag drabbas ju av halsböld ungefär en gång om året. Halsböld är en äcklig sak. Det är en varböld man får bakom en, eller båda, halsmandlar. Jag får det på min vänstra. När man får den kan man inte öppna munnen och halsen sväller upp till en stock. Man kan inte ens få in ett lillfinger i munnen, så saker som att äta, eller ens dricka vatten, det kan man glömma. Så då åker man in på akuten, de trycker upp hela käften och så skär de upp varbölden. Det gör förbannat ont, är förbannat jobbigt och jag sitter alltid och gråter och mår piss innan och efter detta. Sedan blir hela munnen fylld av var och blod. Det är väldigt svårt att låta bli att börja kräkas som en tok, som ni förstår.

Men jag opererar inte bort den! Jag törs inte. De frågar varje gång. “Ska du inte ta bort de här vid det här laget?” NEJ! Svarar jag. Jag vill inte. Jag tycker att det är läskigt. Proceduren i sig är egentligen rätt harmlös. Jag har läst igenom den en miljard gånger. Man åker in på sjukhuset, får narkos, så plockar de bort dem. Sedan ser det äckligt ut i halsen och gör ont i en vecka. Men poff! Aldrig mer halsböld. Aldrig mer.

Varför vågar jag inte? Det börjar kännas löjligt. Igår när jag vaknade var jag förkyld och hade ont i halsen. Längs dagen gick blev det värre och halsen svullnade upp mer. Min vänstra halsmandel svullnade upp och skavde som en argsint liten apa. Så satt jag och hade ångestfest och ojjade och hade mig över halsen. Idag när jag vaknade var det bättre. Det, i sig, är ingen garanti för att risken är över. Det växer kanske fortfarande en liten böld där. Det är svårt att säga. Men troligtvis är det bra.

Ändock sitter jag och nojjar och är jätteförsiktig med mat. Jag har lärt mig det här, vid det här laget. Ät inte det, gör inte det, var snäll mot halsen! Gör inget som kan provocera den jäkeln!

Men lite löjligt känns det ändå att jag inte gör något åt det. Vad är jag rädd för? Att öppna gapet och inte se två bollar där nere? Lite det, ja. Men ärligt. All den här oron och allt nojjande, någonstans borde det ju vara värt att våga. Det finns nog ändå gränser för hur långt man ska låta oresonliga nojjor gå. Jag bara nojjar som bara den och försöker leta upp så många dåliga historier om halsmandelsavlägsning som bara möjligt. Den där ytterst, ytterst lilla procenten med människor som fått det värre efter att de opererat bort. Jag slukar dem som ett monster. GE MIG MER! MER! Ju fler skäl jag får för att motivera min operationsskräck dess bättre. Sedan tjatar jag om de där fåtal fallen in absurdum och övertygar folk om att det är en dålig idé att ta bort dem.

Men ärligt talat. Det är inte en dålig idé att ta bort dem. Jag tror att jag kommit till ett läge där jag inte ens kan lura mig själv längre. Och när jag inte kan övertyga ens mig själv om att en operation vore dumt, vad sjutton har jag då kvar att motivera min nojja med?

Nej Hanna. Skärp dig. Du ska ta bort de jäklarna. Det är dags nu.

VIDEO: Shit vad vi bloggare hycklar om foto

Jag är så trött på att man ska vara så förbaskat ytlig trots att man försöker vidhålle en image av att vara care free. Ha! Jämfört med vem? Jämfört med de mest mejkade donnorna på Stureplan kanske, men visst fan är jag ytlig, så ytlig att jag inte ens står ut med att se mig själv i TV – BRUTALÅNGEST! Så jag slänger ur mig allt här och raljerar över alla sabla smaltips och alla fina små kameralögner folk håller på med. Jag önskar jag kunna whina på alla andra, men jag skulle nästan tro att jag lika mycket hör till det värsta utseendefixerade schabraket som flera av de jag tänker på i filmen – Helvetet!

Läsafråga: Men du kanske vill raka för att vara sexig?

Jag fick ett skojigt mail idag från en bloggläsare vid namn Henke! Tänkte ge honom äran till ett eget inlägg och ett helt eget svar, så fint!

Hej Hanna! Jag började följa din blogg några månader tillbaks och jag tycker att du är en snygg och sexi tjej me huvudet på skaft… ;) Men idag så såg jag någonstans att du inte rakar benen?! Jag kan förstå kvinnokampsaspekten i det hela och att man inte ska göra något mot sin vilja och inte känna sig tvingad att leva upp till sjuka skönhetsideal som att banta ala Kissie och för mycket smink och sillikon och benrakande verkar du sortera in i samma kategori?! Men några saker tar man sig kanske tid att göra för att man vill vara sexig för andra och fin och det är mäsnskligt att man gör och jag tycker inte att du ska ta i för ärligt talat vem vill inte vara fin och sexig?! Jag tror du pressar dig för hårt åt andra hållet och det är verkligen synd att en fin tjej som du ska måsta göra dig ful för innerst inne vill vi väl alla vara fina?! :) Jag tror du förstår vad jag menar… Så bara slappna av och låt dig själva vara så fin som du igentligen är!

Pussar & kramar,
Henke

Hej Henke!

Jadu. För det första anser jag inte att jag gör mig ful genom att inte hålla på och raka mig hela tiden. Det finns platser jag gör det på som jag valt själv, och andra jag valt bort – Precis som det ska vara för alla. Egna val! Inget mer. Jag tycker inte att hår på benen är det minsta osexigt. På vissa bilder om man ska “skoja” till det och få det att se fult ut, javisst. Men vanligt lurv? Nej.

Men ärligt talat. Handen på hjärtat nu Henke. En fråga.

Tror du verkligen ens att folk som tycker att lite hår på benen är äckligt skulle börja tycka att mina superärriga (300 ärr på benen!), supersåriga, knottriga och ständigt blåmärksfyllda ben som knäna blivit helt skrynkliga på på grund av alla mina ärr verkligen skulle tycka att mina ben blev sexiga på grund av en rakhyvel?

Tillåt mig att vara skeptisk.

Nä, jag gillar formen. Det får duga. Men att raka dem, oavsett vad jag skulle tycka om hår på benen eller ej, känns väl lite som ett piss i havet när vi ser till hela helheten av benen och bedömer dem från vanliga skönhetskonventioner. Tur att jag inte bryr mig ett piss om det där längre då. Vilka jävla komplex man skulle få gå runt dagarna i ändå med då. Nej, good riddance till sånt.

Förresten Henke.

Kom på en sak.

Jävligt puckat mail. Du är väldigt välkommen att sluta läsa min blogg. Bara så du vet.

Med vänlig hälsning,
Hanna Fridén

Men hur jävla lena arslen har ni då förihelvetet?!?

Jag har varit ute på landet under Midsommar och har haft det helt underbart. Älskar’t! Ända tills folk började prata om fästingar. Vafan. Why? Tydligen jättemånga i år på grund av en lång kall vinter. Vilket är en logik jag aldrig riktigt fattat mig på. Tycker att de borde dö då, inte bli fler. Men de ligger tydligen mer eller något då. Eller var det getingar som det är så med och det var förklaringen på alla tidiga getingar i år? Men skitsamma i alla fall, äcklig insekt som äcklig insekt.

Men i alla fall. Jag är knappast en expert på fästingar. Jag har haft en någonsin och det var en sån där liten bebisfästing. En nymf som jag hört dem kallas. En liten röd som satte sig i armhålan som jag upptäckte när jag satt och pillade random knottror där och en av knottrorna ville fortsätta promenera efter att den avlägsnats. Jag vet inte riktigt hur de sur ut eller hur man letar efter dem och jag är inte vaccinerad mot TBE och skulle säkert tro att röda borelioringar var svamp om något gick åt helvetet. Visst har jag sett foton, men det är ju aldrig riktigt detsamma som verklighet. Så jag frågade om hjälp hur man skulle göra.

Rådgivare 1: “Man kan känna när de kryper runt på en, annars ska man kolla kroppen på kvällen. Tunna mjuka, fuktiga områden som knäveck och så.”
Jag: “Okej! Men hur gör jag med stjärten då? För stjärtskåran låter ju najs för dem i så fall. Hur kollar jag där?”
Rådgivare 2: “Du kan be Simon titta kanske?”
Jag: “Nej, jag tänker inte be Simon göra det. Inte det. Inte det.”
Rådgivare 1: “Men det gör inget, för man känner dem när man stryker handen över.”
Jag: “Men va? Som en bulle? En knottra?”
Rådgivare 1: “Ja, man känner dem liksom.”

Så, vad jag undrar nu när jag pillat runt på min jävla rövjävel som en jävla tok är: Hur jävla lena är alla andras jävla stjärtar i så fall? Jag har ju en massa jävla knottror på skinkorna och i fåran och jag har alltid tänkt att det minsann är helt normalt och inte alls värt att noja om. Men så är det alltså inte? Inte? Eftersom alla andra tydligen kan känna om de har en fästingjävel på stjärtfan för att de känner en jävla knottra? Dra åt helvetet allihopa med era jävla bebisstjärtar då förihelvetet. Min röv är ett knottrigt paradis där alla fästingar kan ha fästingfest året om FÖR DET FINNS INGEN CHANS ATT MAN MÄRKER EN “OVANLIG” KNOTTRA HÄR INTE. NÄ.

Fästingparadiset är det! Min röv! Välkomna allihop! Eftersom alla andra måste ha bebisstjärtar så måste ni ju svälta ihjäl era små stackare så välkomna hit! Inga lena ytor alls, bara knotter knotter knotter! HURRA!

Rövhår har jag också! Det är som ett lyxigt litet mysrum med extra varma filtar. Välkomna till fästingparadiset!

Ps. Ge mig inte tips på hur man får en mindre knottrig röv. Jag. Vill. Inte. Ha. Skönhetstips. Jag vill vara en ful jävla knottrig feminist med fästingparadis mellan skinkorna – Så det så!

Jag har krossat en tand

Jaha. Det var väl bara en tidsfråga. Många av er vet ju att jag gnisslar och krossar tänder men har försökt lösa det här själv och inte skaffa en bettskena men ja, jag trodde att allt var väl, men tji fick jag. För några dagar sedan åt jag hamburgare för första gången på länge. Helt plötsligt lät det “ka-donk” i munnen. Jag tänkte att det var en benbit. Det händer ju. Så jag fortsätter att äta, och sedan blir det ett till. Jag spottar ut maten jag hari munnen och letar upp den hårda prylen.

Det såg inte riktigt ut som en benbit, om vi ska säga så. Benbitar i korv, köttfärs och allt det där har en tendens att vara rätt gulaktiga och fula. Det syns att de gått igenom en massa behandling. This one? Not so much. Fin och slät och vit och avbruten. Men jag försöker tänka BENBIT ändå, för jag hade ju inte ont i munnen.

Men så tittar jag in i munnen sen med en ficklampa av ren nyfikenhet och, ja… Hej krossad tand. Hej lös bit som sitter och velar om den ska lossna eller inte. Hej AJ. Och den biten föll av med igår.

Bara en tidsfråga, som sagt. Dags att gå till tandläkaren och skämmas med andra ord. Jag får väl vara glad för att det inte är något estetiskt debakel ännu i alla fall. Man måste glo in som fan för att se det. Men nu när en bit saknas rakt ner i tandköttet så är ju risken för infektion rätt så mycket större och så fastnar allting i området där det inte finns tand längre så att det ska bli en infektion ner i tandroten och att jag kan behöva rycka ut hela tandläveln är ju rätt påtagligt.

Usch. Jag mår sjukt illa över det här. Tänk om det är fler frakturer i tanden som jag inte ser och att mer och mer av min tand kommer att trilla bort under de kommande dagarna? Jag vill inte äta mat för jag vill inte tugga något. Jag vill leva på youghurt och nyponsoppa. Eller dropp! Tänk va. Om man kunde bygga sin egen droppställning typ. Om inte annat så tror jag att det blir mycket mer flytande föda den kommande tiden för jag mår ruskigt illa så fort jag tänker på någon mat som är mer svårtuggad än välkokad morot.

Nåja. Något gott i det hela: Av någon sjuk anledning så har jag inte tandvärk. Känns ju som man borde ha det, men nej, ingen! Typ bara pyttelite som man får när man har ett sår i munnen som inte är värre än vilket sår i munnen som helst. Så det får jag väl vara glad för om inte annat.

Jävla inbillningssjuka

För några nätter sedan fick jag en plötslig huvudvärk. Det kändes som att slå hårt i huvudet. Som de slag jag fått när jag fått hjärnskakning. Så, men utan att jag slog mig, och huvudvärken höll i sig i några minuter – eller en minut. Jag vet inte. Mycket längre än vad som kändes behagligt och ärligt – Det var sjukt läskigt och jag ska medge att man fick lite ångest efteråt.

Efter det har jag haft svårt att formulera mig ordentligt, jag har hänt mig trött och mitt minne har sugit ordentligt – Jag kommer inte ihåg saker bra alls och jag fövrirrar saker. Saker som möten, information, namn, sammanhang och allt möjligt. Det är inte likt mig alls. Förutom det har jag haft huvudvärk som kommit och gått som varit växlande stark och växlande svag.

Vet ni vad som stör mig med detta? JO! För att jag vet att det är för att jag fick ångest övwer huvudvärken! Hela skiten är inbillning! Det är så jävla frustrerande att det inte är klokt! Klart att jag inte gått och fått en sabla hjärnblödning. Men nänä. Det ska mitt undermedvetna övertala min kropp om, minsann.

Ett flertal av er är mycket omtänksamma och vill säkert skriva att det ju ändå är värt att kolla upp – men det försäkrar jag er att det inte är. Och vet ni varför?

Jo. För huvudvärken har kommit när jag tänkt på den där huvudvärken jag hade. Ju mer jag tänker på den, desto starkare huvudvärk.

Googlar jag hjärnblödning och läser så blir den starkare än NÅGONSIN.

Och tröttheten? Minnet? Yrseln? Inga konstigheter. Jag fyller 25 om två veckor och jag får alltid ångest och blir seg innan min födelsedag. TJUGOFEM är såklart värre än någonsin (inte åldersångest, det här rör något helt annat). Samt en annan sak som förklarar det hela.

Men alltså. Om mitt medvetna vet att min kropp nojjar sig i onödan, varför kan inte mitt medvetna jag övertyga mitt undermedvetna jag om att jag faktiskt inte fått en jävla hjärnblödning och att jag därför kanske inte måste gå runt och få huvudvärk hela jävla sabla tiden?

Jag kan inte beskriva exakt hur pinsamt det hela känns. Så jag ville skriva av mig. Det är pinsamt! Bara för att jag gått helt sjuka och misslyckade hälsoutredningar som alla gav hundrafyrtioelva feldiagnoser så känns det som att min kropp blivit ständigt oroad för att något ska gå åt helvetet på nytt. Man kan ju tycka att dålig erfarenhet av vad som kan hända med kroppen skulle göra en härdad – Men nänä, tvärtom. Istället ska man nojja över minsta lilla skitsnack.

Fy i helvetet vilken huvudvärk jag fick av att skriva det här inlägget. Det typ känns som att vänstersidan av mitt huvud ligger tätt intill något som är sjukt varmt och området ovanför/kring mitt vänsteröga värker sjutton. Så var det inte innan jag började skriva. Så jag tror att ni kan förstå hur otroligt löjligt det hela känns.

Bra att man i alla fall slipper tro på det. Så slipper man den ångesten. Menar jag.

Vad exkaverar ni era öron med?

Jag vet inte hur, men av någon anledning började jag prata om hur jag gräver ur mitt öronvax på Twitter. Det ena ledde till det andra, om vi ska säga så. Och jag menar, folk FRÅGADE ju faktiskt vad hårnålen hade i mitt öra att göra till att börja med så.

Men det blev roligt! Alla blev glada och började medge hur de rensar sina öron.

Mymlan berättade att hon råkat trycka förbi en kompis trumhinna med en tops när hon var liten vilket innebar att hennes polare inte fick bada på en hel sommar. Sedan passade hon på att rekommendera bakänden på säkerhetsnålar. Bra skopa, liksom. Ingen vet om Mymlan tipsar på grund av personlig erfarenhet, dock, eller om det är en listig liten plan hon möjligen planerar att prova. Eller, bättre upp! Få någon annan att testa.

Usla Vesslan passade på att berätta att hans blyertspennor alltid lider av vissa gula stänk när han börjar teckna. Lite extra, personligt värde på de orginalen, helt klart.

David Olgarsson berättade att han själv var en man för tops, men att hans mor varmt ville rekommendera samma hårnålsgrej som jag gör.

Johanna Sjödin berättade att hon vid ett tillfälle sympatirevaxörat med en kompis till henne som behövde lösa en vaxpropp. Hon låg tydligen ner med vätska i örat i en halvtimme.

GeekySwede (utan hemsida, men som gillar fail.org) Ville mena att det jag gör är en sån sak som alla egentligen gör men ingen vågar erkänna, och bekände sedan att han gjorde samma sak.

AdmiralGanja (som blev min nya follower då jag förlorade 6 followers på mitt nya öronsnack och ville visa lite medkänsla för mig) berättade om något som heter ÖRONLJUS som är ett litet ljus man fäster på örat, tänder, så skapas det ett vacuum i örat som suger ut allt vax. Låter fullkomligt livsfarligt. Han använder det inte själv med motiveringen att tanken på att det kan läcka stearin i örat inte känns helt underbar.

iAnnasHuvud ville även passa på att påminna om att även om hårnålar är bra, så ska man se till att inte mixa de man använder i håret med de man gräver ut örat med. Det är ett bra tips!

Så, vad sjutton gör jag med hårnålar då? Jo, jag har en präktig vaxproduktion. Lite pinsamt, men sant. Hårnålar har en praktisk ögla. Stundvis har jag… varit oförsiktig. Då har jag fått FÖRJÄVLA ONT I SJUKT MÅNGA DAGAR OCH HAR VELAT SPRÄNGA MIN SKALLE I LUFTEN.

Vilket alltså varit situationen sedan den tjugoandra, då jag råkade göra detta, bli förkyld och sedan har hatat mig själv en hel del. Vi kan alltså säga såhär: Det kanske inte är att rekommendera helt, ändå, när allt kommer omkring. Och håll förfan öglan så långt borta från trumhinnan som bara möjligt om du ändå ska göra det. För AJ fan AJ aj aj FAN. Faaaaaan.

Kvisslor

Kvisslor.

Vad jag hatar dem.

Jag har, inte sedan jag var 12, någonsin haft särskilt stora problem med finnar. Jag har mina perioder där jag får dem, som alla andra, men i regel är jag befriad från sånt tjafs. Något jag självklart är mycket glad över.

Men kvisslor får jag. Och regelbundet. För närvarande har jag tre stycken. Två stycken på kinden under mitt högra öra. De är båda mycket små och jag tror inte att någon ser dem. Tacka min bleka hy för det. En av dem kommer snart gå att få bort, och jag har börjat grunda för det genom att pilla försiktigt, försiktigt längs kanterna. Så att den ska bli lite störd, men ändå inte sårig. Det ska jag göra några dagar på raken och om kanske fyra-fem dagar kommer den vara enkel att få bort. Den andra är så pass obetydlig att jag ifrågasätter om det någonsin kommer bli något av den. Men man får se. Jag vakar.

Den tredje, däremot, kommer jag ALDRIG få väck. Den har varit mogen för det länge. Det skulle inte vara det minsta lilla problem att nåla den jäveln och plocka bort klumpen. Inte det minsta! Om det inte vore för det jävla stället den sitter på!

HÄR.

Hur fan får jag bort den? Jag kan inte sätta en nål sådär nära ögongloben! Jag har hellre en kvissla eller riskerar att bli blind genom ett nervöst ryck eller en plötslig nysning. Och jag är INTE stadig på handen. Bara när jag ritar. Annars är jag darrig och ostadig. Jag kommer aldrig få bort den!

Jag stirrar på den, varje dag, och jag hatar den.

Enda sedan jag fick den har jag blåstirrat på andras ögon och konstaterat att det inte alls är ovanligt med kvisslor på just det stället, eller för all del, på ögonlocket. Något jag aldrig tänkt på tidigare. Så det finns väl en viss tröst i det.

Men det spelar ingen roll. Jag önskar dess död. Jag hatar den. Jag försöker pilla, men inte kan jag pilla sönder den, och riskera att få en infektion där.

Jag får vänta. Vänta. Stirra. Vänta.

De kan ju, om man har tur, äta upp sig själva. IMPLODERA! Jävla kvissla. Dö!

Visa mig era ludna!

På Sex & Blandat får vi in jättemånga frågor från unga tjejer som har komplex för kroppsbehåring och som undrar om alla kommer att tycka att de är vidriga om de inte rakar allt. Det är så himla ledsamt, tycker jag. Valet mellan att raka eller inte ska inte vara en fråga om  måsten eller ångest, man bör kunna låta bli om man vill, utan att känna att alla måste stirra och peka.

Därför så vill jag ha bilder på era ludna! Armhålor, ben, allt! Ja! Eller allt som vi får visa, så kanske inte muffen för då måste vi ha legg och grejor för att veta om ni är myndiga! Men armar, armhålor, mustascher och ben, ja!

Så samlar vi ihop dem på siten och visar Sverige att tjejer fan visst har hår.

Skicka era bilder till mig med namn, en anekdot, och gärna bloggadress om ni har en sån så att vi kan länka. Yey! Kom igen!

Maila mig på hanna.friden@nyheter24.se

Eller ladda upp en bild på er blogg och ge mig länken och säg att jag får sno det till Sex & Blandat, yes! Visa mig era ludna!

Det var väldigt dumt av mig

Åhfyfan vad jag känner mig dum.

Igårkväll blev jag sugen på ett kvällsmål och började käka mackor. Tyckte att något var skumt med dem, men avfärdade det som ingenting. Så jag äter mackorna, fem-sex stycken kanske, och så börjar jag plocka bort efter mig och ser att det ju var helt vanligt bröd och inte glutenfritt.

Och jag har celiaki, det innebär att jag är glutenintolerant. Att jag blir sjuk av vete, alltså.

Men jag tänker äh, kanske inte är så farligt ändå. En gång! En. Spelar det så stor roll? Så jag går och lägger mig.

Och helvetet vad dåligt jag mått idag! Ända fram tills nu har min mage typ krampat, jag har känt mig kräksig, jag har känt mig våldsamt sjuk i hela kroppen. Jag har grinat som en idiot och det har gjort så sabla ONT.

Fyfan. Först nu lyckades jag ta mig till mitt kontor.

Nästa gång, om det händer igen, ska jag nog se till att kräkas upp brödet om jag tar fel. Det var inte värt det alls och jag mår fortfarande illa och är svajig. Få se hur bra det går med jobbet…

Klamydia i ögat, någon?

Hehehe.

Är jag normal, kära läsare?

Mina näshår. Det är en sak jag aldrig riktigt kommer förstå. Jag tror att jag rycker dussintals varje tredje dag eller något, men likväl är de lika fullproppade med hår för det! Och enka är de att rycka också. Med fingarna. DRR-DRR-DROCK-CK-CK säger det så har man yligare tre-fyra strån mellan fingarna. Så fortsätter man så. Länge. Sedan samma sak efter någon dag igen.

Är jag normal?

Äh. Skitsamma om det är så eller inte förresten. Spillerill. Äh.