Stress och mens – Är ni lika känsliga?

Det är så roligt hur min mens kan funka. Ni ser, i förrgår kväll fick jag mens. Igår eftermiddag/kväll satte den stopp och kom inte tillbaks. Varför? Personlig konflikt manifisterade sig extremt kraftigt. En sak som berodde, uppenbarligen, på en lång serie missförstånd som nu blivit utredd.

Det hela kändes rätt jobbigt. Men jag försöker se det goda i det hela. Nämligen: INGEN MENS! Det är ju faktiskt en riktig fest. Det har alltid varit såhär för mig. Hela

Har ni något som är känsligt? Shoot. Älskar att diskutera sånt här!

Skönhetstips – Morgonfläskläppen

Fick ett mail på Facebook förut om ifall jag sprutat läpparna och att det såg jättefint ut och att de undrade vart jag gick. Jag svarade nej, det har jag inte gjort. Men jag var snäll och artig och sa tack, för det var ju en komplimang ändå. Om ändock rätt skruvad. Men de ville ha tips.

Ett tips kan jag faktiskt ge! Vattenskalletipset. När man vaknar på morgonen är läpparna svullna för att man legat ner hela natten. Resten av ansiktet svullnar ju upp med, of course, men det syns rätt lite i jämförelse. Så enkelt tips är väl helt enkelt att försöka ligga ner så mycket som möjligt. Helt gratis, dessutom! Sjukt lämpligt för olika bloggare eftersom bloggare är typ som arbetslösa. Om man inte har den möjligheten kan man skaffa en träningsstång till jobbet. En sån man fäster i dörröppningar för pull ups. Dra dig upp, slå knäveck, häng upp och ner i några minuter! Instant vattenskalle och fylliga läppar!

Varsågod. Helt naturligt tips. Och gratis. Skitbra.

Om man har bråttom till en dejt och inte hinner fungerar det också bra att smälla in ansiktet i en dörr. Så blir du vacker snabbt.

Konstigaste dokumentären jag sett, bajsmedeltidslajv och hatpropaganda mot moderna toaletter

Läser att Bloggkommentatorerna skriver om detta med människor som inte tittar ner i toalettstolan efter att de bajsat. Personligen måste jag säga att jag garanterat hört till kategorin av människor som tycker att detta är sjukt äckligt och totalvägrade att göra något sånt, men framförallt börjar jag tänka på en något märklig dokumentär jag såg en gång om Storbrittannien, deras matvanor och tarmhälsa.

Jag kommer inte ihåg om dokumentären helt fokuserade på tarmens hälsa eller om programmet rörde att äta rätta och skaffa en bra diet och gå ner i vikt i stort. Jag kommer inte ihåg vad den hette, så jag kan inte leta upp den, men det här är i alla fall det jag kommer ihåg.

I programmet berättar de hur toaletterna i Storbrittannien är utformade. Tydligen så är de vinklade på ett vis som gör att bajset plaskar ner bakom en kant när man gör nummer två så att man inte kan se det i toalettstolen. Programmet ville mena att detta var ett stort skäl till varför så många i Storbrittannien har mycket problem med magen, då det är viktigt att hålla koll på hur ens bajs ser ut för att veta om man är frisk och äter bra eller inte. De gick in på det här med att större delen av immunförsvaret sitter i tarmen och därför är det viktigt att hålla koll, och att detta är en viktig sak att göra regelbundet som man använde innan dagens moderna samhälle där man istället började fixera extremt mycket vid hygien och människor började få en fobisk inställning till allt som rör kroppen. Så långt inga konstigheter.

Men, sen, sen så åker de iväg på en bajsmedeltidslajv. Ja. Bajsmedeltislajv. Människorna som ska gå igenom ett dietbyte och lära sig hålla koll på sin hälsa får bo på ett gammalt slott och bära en massa medeltidskläder. Man plockar ut det ur deras kost som de äter för mycket av, som typ ost och choklad. Varje dag får de gå på hälsosamma promenader och hålla på, och det blir dramatik när någon smiter iväg på en pub en kväll för att fuska lite och han för skämmas inför hela gruppen för att han inte lever ett propert bajsmedeletidsliv.

De har inga toaletter. De ska kissa och bajsa i pottor. De får sitta i ett obekvämt rum som är stort och skreva över en jävla potta medan de ska försöka bajsa. ALLA kvinnorna blir förstoppade. Inte så jävla konstigt kanske, för att de får sitta där och balansera över en potta samtidigt som de håller upp de otympliuga medeltidskjolarna och försöker bajsa och kännas sig pinsamma.Den första tjejen som lyckas bajsa gör det efter 3 dagar men det går inte bra för någon av dem. Surprise surprise liksom. Kanske speciellt med tanke på att det sitter en bajsexpert och tittar på deras bajs i pottorna och sedan håller upp de jävla pottarna framför filmkameran och bara: “Ja den här personen äter ju lite för mycket fibrer av det här slaget” och man bara: “MEN TACK FÖR ATT DU VISAR BAJSET, ARRRGH!”  och sedan korrigeras personernas kost efter hur deras bajs är.

Sedan går de in och pratar om Bristool Stool Chart, så då är en bedömningskala på färg och fasthet på bajs som man då utgår ifrån när man gör såna här analyser, och så säger man typ att alla i hela Storbrittannien skulle bli lyckliga, smala och hälsosamma bara alla dessa ondskefulla moderna toaletter avskaffades och folk lärde sig att analysera sitt eget bajs. Säkert en viss sanning i det, men seriöst, bajsmedeltidslajv och värsta propagandasnacket om att bajset är lösningen på allas problem och alla kommer bli lyckliga om de lär känna sitt eget bajs.

Jag stängde av den efter en stund. När typ den femte pottan med bajs visades upp i TV-rutan. Jag menar. Vadfan. Visst, jag kan kolla på mitt eget bajs. Det går. Men jag vill som fan inte sitta och glo på andras bajs, speciellt inte i en jävla märklig och onödig medeltidssetting där alla blir förstoppade för att det är så jävla obekvämt och konstigt. Vad var poängen med det? Jävla förtäckt bajsfetishprogram av galna lajvare. De ville säkert att alla skulle bli det så att det blev mer göttigt bajs i pottan när det väl blev av. Bleeeh.

Men jag lärde mig faktiskt om Bristool stool chart. Alltid något. Även om… Ja.

Inget ont om lajvare nu, jag lajvade en del själv också när jag var yngre och har många kompisar som fortfarande håller på. Överlag ett väldigt kreativt intresse, så jag ser verkligen inget ont med det: Tvärtom. Men bajsmedeltidslajv, det är fan konstigt.

Alla dessa oärliga hetsdieter

Alltid så roligt att läsa alla dessa dumma hetsdieter som finns och hur alla säger sig förespråka hälsa. Dessutom kommer de undan med det, och det är för att folk helt enkelt inte vet så mycket om kroppen, tarmsystemet och näring. Det finns så många som folk blir glada av för att de läser dem och tänker: “Men det här låter ju inte som svält, shit vad bra!” Vilket rätt ofta stämmer väl, men å andra sidan går de dieterna ut på att man ska bajsa mycket och torka ut kroppen istället. Det finns extremt lite i den kosten som binder vätska och det mesta i den maten är ungefär så svårsmällt som att slänga ner en bit toapper i vatten. Alltså, man skiter ut det snabbt och blir av med vätskan snabbt. Dieterna innehåller ofta en hel del vätska, men om kroppen inte kan binda den är det skitsamma. Det blir bara en sluss av hela skiten, inget mer.

Jag tycker att det är så lustigt för visst kan man gå ner 4-5 kg på en vecka och minska i midjemåttet om tarmen är tomm och du är uttorkad. Jag menar, skälet till varför man går upp i vikt innan mens är ju för att kroppen binder vätska innan, det gör en jävligt stor skillnad. Men det har ingenting med hälsa att göra, tvärtom.

För egen del är den sortens dieter ingenting som ens skulle få mig att känna mig snygg. På grund av ätstörningar och mediciner jag gått på genom mitt liv (Förtydligande: Väldigt många år sedan nu, så ingen idag) så har jag skiftat mycket i vikt. I vuxen ålder (eller, iaf, från färdigväxt ålder) har jag skiftat mellan iaf 85 kg (förmodligen lite mer) till 42 kg. Det är liksom lite över dubbelt. Detta innebär att min hud inte är världens mest fasta, utan den blir rätt enkelt flabbig och rynkig om jag inte sköter mig. Min kropp ser som bäst ut i vikten 60-65 kg för då ser min kropp fast ut, vilket jag prioriterar framför att vara smal och kunna rulla ihop huden på min buk till en korv.

Men det blir så roligt för mig att läsa såna dieter, för när JAG förbereder mig för att bli extra snygg en viss dag så gör jag exakt tvärtom. Jag äter på ett sätt som gör att jag ska binda så mycket vätska i kroppen som bara möjligt för då blir mina bröst och mage mycket mer fasta. Det bästa brukar bara att käka riktigt salta popcorn och dricka mycket vatten på kvällen, och dagen efter är jag fast och mysig som  en tjusig cherub. Jag skulle bli skrynkelmonster på såna där dieter som kvällstidningar påstår är hälsosamma. BLÄ.

Nu är det inte så att det jag gör är superhälsosamt heller, och det innebär ju inte att min kropp är mer vältränad eller något sånt, utan det är, precis som de här uttorkningsdieterna, en fråga om ren yta som inte har något med hälsa att göra. Och jag finner det så jävla oärligt att man inte är tydlig med vad dieter gör och att man påstår att det skulle vara hälsorelaterat. Det är inte farligt för kroppen att vara uttorkad några dagar, det klarar den av, men det är fan inte hälsosamt heller utan det är bara… Totalt ovidkommande och enbart en ytlig justering. Tycker att man kan vara ärlig med sånt, speciellt då folk brukar bli så förbannat griniga sen för att de inte fortsätter gå ner i vikt så snabbt för att de faktiskt tror att det var riktig vikt de tappade.

Tänk vad fint om människor kunde mer om sina egna kroppar. Det skulle vara så jävla bra, tänk vad många skitdieter och magproblem och annat trams vi skulle slippa då.

Förbannade sömnrytmer och ändrad hormonbalans

Så, min sömn just nu är brutalt konstig. Den har varit den de senaste månaderna men nu börjar det nog närma sig sin klimax. Jag är lite märklig vad gäller sömn överhuvudtaget och mina sömscyklar brukar bytas ut helt antingen efter ett år eller två år. Därimellan är det alltid en förvirrad sömnperiod där kroppen inte kan bestämma sig för vad den vill och jag är alltid extremt trött under den här perioden.

Jag vet inte varför min kropp helt ändrar sömnbehov på det här viset. Det finns ingen gemensam nämnare för när jag sover mycket eller lite. Det blir alltid lite mer sömn på vintern än på sommaren givetvis, det är väl naturligt på alla sätt och vis, men det andra följer inget mönster alls.

Så, det här är den typen av sömn jag växlar mellan och har i ungefär 2 år tills det byts ut helt igen:

Sova en gång varannat dygn (eller ännu mindre)
Det här är väl en lightversion av Insomnia. Jag blir inte trött av det dock, så man kan inte kalla det för insomnia för det är liksom inget problem. Det är bara det att min kropp inte är så sugen på att sova helt plötsligt och att den mängden sömn som krävs för att jag ska vara pigg är pytteliten. Jag tycker mestadels att det är praktiskt. Ni vet hur det kan kännas när man dygnar? Man kan bli seg, bli förvirrad, få ont i lederna, ögonen blir torra, trötta och blodsprängda: Detta händer inte under dessa perioder. När jag inte är inne i sån här period så är det VIDRIGT att dygna för mig.

Insomnia
Har hittills haft två såna perioder i mitt liv och de är rent ut sagt fruktansvärda. Jag kan inte sova alls i princip och är därför utslagen och sjukt trött, har ont hela tiden och känner mig sur och frustrerad. Det finns en gräns för vad kroppen klarar av, och när jag är inne i de här perioderna är jag oftast vaken i ungefär två och ett halvt – tre dygn i sträck och sover sedan ungefär 6 timmar emellan vakenperioderna. Det här är inte trevligt för man lyckas aldrig bli helt pigg och man har alltid ont i nacke, leder, ben, ögon, you name it. För att inte nämna att man får jävligt mycket ångest, hjärtrus och så vidare. Det var under en sån här period som jag fick reda på att jag har arytmi (så pass lite att det är helt ofarligt, och dessutom är det sjukt vanligt med lite men det diagnostiseras oftast inte på grund av att det är helt ofarligt) för att den förvärras och gör sig märkbar under de här perioderna med väldigt smärtsamma dubbelslag, hjärtklappning, att hjärtat har långa intervaller när det inte slår (det blir man jävligt trött av, försök att träna någon gång på betablockerare och se hur bra det går, HAH!) Som tur är sträcker sig inte dessa perioder till ett helt år utan snarare 8-9 månader. Vilket är NOG SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Sova väldigt mycket
Det här avskyr jag något fruktansvärt. Det här är perioder då jag känner mig utslagen trots 8 timmars sömn om natten och tar igen mig genom att sova längre när jag kan. Det jag avskyr mest med de här perioderna är inte det att jag måste sova mer, utan att jag är så förbannat jävla utslagen så ofta för att man helt inte kan sova typ 10 timmar om dygnet de flesta dygn. En positiv aspekt med detta är att jag drömmer mycket mer och därför får mycket fantasi och kreativ stimulering av det – Dessvärre är jag oftast för trött under dessa perioder för att utföra dem på ett sätt som gör mig nöjd.

Somna enkelt och sova som en stock
Otvivelaktigt den sömnrytm som känns mest hälsosam. Det här innebär att jag kan somna när jag vill hur enkelt som helst och sover så tungt att jag inte ens kommer ihåg mina drömmar. Oftast brukar jag bara behöva kring 5-6 timmars sömn under dessa perioder och sedan vaknar jag frisk som en nötkärna. Det enda negativa med detta är att jag älskar att drömma och blir mindre kreativ i perioder då jag inte gör det. Väldigt många av idéer kommer till mig när jag sover. Det har alltid vara så, detta går jag miste om under de här perioderna.

Sova helt normalt
Ja, det händer faktiskt också. Dock sällan jämfört med att sova normalt.

Just nu ser min sömnrytm ut såhär
Jag är vaken två dygn, sedan sover jag 12 timmar. Sedan somnar jag igen på kvällen, sover i 3-4 timmar, är pigg som en nötkärna, blir sjukt trött runt tio, somnar igen, vaknar senare. Kan inte sova, är vaken ett par dygn. Sedan sover jag jättemycket några dygn efter det, för att sedan sova nästan ingenting. Det här innebär att jag är på väg att byta sömnrytm. Det är alltid en sån här period emellan. Jag tror just nu att det lutar åt att jag går åt hållet där jag knappt kommer sova alls, men det är svårt att säga. Jag är i vilket fall glad åt förändringen för jag har länge varit inne i en period där jag behöver mycket sömn och det gör mig sjukt frustrerad att vara så förbannat trött så ofta.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad de här rytmerna är beroende av. Det måste ju vara någonting. Men det finns ingen gemensam nämnare som kan få mig att förstå. Vad jag gör, hur jag mår, hur mycket jag tränar eller vad jag äter har ingen påverkan överhuvudtaget.

Eller, det finns en gemensam nämnare, vilket leder mig till att tänka att det är hormonellt. Mitt sömnbehov har börjat försvinna, och därmed även mina baksmällor när jag dricker alkohol, samt att det börjat bli enklare att gå på toa igen. Detta skulle kunna tyda på att det hänger ihop med min ämnesomsättning och att den börjar gå från långsammare till snabbare. Det märks också delvis i min vikt, då jag börjat gå ner i vikt helt utan anledning (samma kost, samma mängd rörelse, men viktförlust ändå).

Så, det skulle kunna vara en gemensam nämnare. Det låter ju rätt troligt. Men, det konstiga med det: Jag vet inte varför hormonbalansen ändras på det här viset. Det har inte med humör att göra, det har inte med omgivning att göra, det har inte med yrkesliv eller träning att göra eller kost. Det är ytterst märkligt och det är något frustrerande att inte förstå sig på hur kroppen fungerar ochvarför den gör som den gör. Jag vet bara att den ändras då och då med intervaller på 1-2 år. Varför?

Jag tycker inte om att inte veta. Jag finner det… frustrerande att inte kunna bestämma själv. Jag menar hallå, det är MIN kropp, jag VILL faktiskt bestämma över den! Frustrerande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Hormonbalansen hos alla (framförallt kvinnor) förändras periodvis i livet vilket påverkar mycket och ni har säkert märkt av skillnader i detta hos er själva. Skillnader i humör, vikt, sömn, hud, hår och så vidare. Det händer. Det är naturligt.

Men det är fortfarande SJUKT frustrerande. Eller vad säger ni? Nu blir jag sjukt nyfiken på att höra hur era egna förändras om ni någonsin tänkt på det, om inte annat för att det är skönt för mig att höra om andras erfarenheter också.

Hurra, jag har mens! Eller? – Radio 1 klockan 15:00 idag

Idag i Radio 1 i Cissi Wallins program ska vi diskutera mens. Eller nej, vi ska prata om mens. Inte riktigt diskutera. Cissi har nämligen tabuvecka i sitt program. Igår handlade det om vikt, imorgon handlar det om konceptet lycka. Idag kommer vi att prata om mens.

Tack och lov ska det inte se ut såhär: “Det är tabu att diskutera mens? Eller är det, diskutera!” För den diskussionen ser ju alltid ut så här: “Jo, det vär visst okej, alla mina tjejkompisar twittrar hela tiden om sin mens!” “Nej, det är inte alls okej att prata om det” “Men vaddå, det är ju ofräscht att prata om kroppsvätskor.” “Jamen, mens är faktiskt naturligt och man ska inte bli äcklad av det naturliga.” “Jamen, BAJS är ju också naturligt, är det mysigt eller?” “Nu överdriver du!” “Nä, jag är bara konsekvent!” “Du är dum!” “Du är också dum!”

Blahblah. Den diskussionen ska vi tack och lov inte ha. Den har vi hört 354789 gånger och den leder ingen vart ändå.

Men vi ska prata om mens. Hur var det när man fick sin första mens? Hur kände man? Var det okej att prata om? Skämdes man? Var man stolt?

Vi ska diskutera de här ungdomstankarna och livstankarna kring något som nästan alla kvinnor får varje månad.

Cissi Wallin och jag kommer att prata om det här området idag klockan 15:00 i Radio 1. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Vi hörs i radion!

Och PS, med tanke på att majoriteten av Cissis lyssnare är män och det framförallt är män som brukar ringa (därav mitt intresse av att ta upp fler frågor som rör män än vad jag vanligen brukar göra) så skulle det verkligen behövas lite fler tjejer på tråden idag. Lite svårt för män att beskriva just det här området.

Läsarfråga: Självdiagnostisera och självbehandla glutenintolerans?

Att självdiagnostisera olika allergier är inte ett helt ovanligt fenomen, och när det kommer till saker som att man märker att man alltid blir svullen och det börjar klia av vissa saker så har jag egentligen inga problem med att man säger att man är allergisk mot det och undviker det (även om man bör diagnostisera ändå för att det kan finnas saker som tillhör samma familj som man reagerar värre på som man bör veta om för att inte riskera allvarliga allergiska besvär i framtiden) men det finns gränser. Det är en sak att undvika nötter eller vissa frukter, men att självdiagnostisera en sak som glutenintolerans och sedan börja behandla sig själv för det är ett väldigt stort steg och det är något man bör vara säker på innan man börjar.

Och varför då?

Det är svårt att undvika. Det är dyrt. Det blir omständigt för dig och din omgivning och det kan vara totalt jävla LIVSFARLIGT. Läs vidare om du är nyfiken på varför, vilket du måste vara om du tänkt den här tanken för du vet inte vilken fara du möjligtvis utsätter din kropp för om du gör ett sånt här val.

Jo, för det första finns det gluten i mycket fler saker än vad folk tror. Det räcker inte att utesluta pasta, bröd, bulgur och så vidare. Man måste också utesluta öl (förutom några få glutenfria sorter) man måste hålla koll på alla sorters stärkelse i produkter och vara säker på att den inte är gjord på något som kan innehålla gluten, och tro mig: Det står inte klart och tydligt. Du måste lära dig ha koll på mycket fler saker än orden gluten och vete. Du måste kolla att saker tillreds i en glutenfri miljö, du kan inte dela smörpaket med folk, du kan inte dela knivar du skär ditt bröd med eller skiva det på samma skärbräda.

Lycka till med att hitta caféer som har något du kan äta förutom grönsallader, du kan inte köpa med dig något att käka på vägen, eller på tåget, för det finns nästan aldrig något som vi glutenintoleranta kan äta där. Väldigt många restauranger har inte glutenfri mat, det finns ofta gluten i såser, folk vet ofta inte om exakt vad som finns i maten eller om de tillreds i en glutenfri miljö. Alternativ, om du väljer att ta en hamburgare på stan, är oftast smaklösa skorpor.

Varje gång du går på middag hos någon, föräldrar eller vänner, så måste du veta varje ingrediens. Om de har en köpt marinad så måste du läse innehållsförteckningen, du måste ta med dig egna alternativ, eller tivnga dem som bjuder dig på mat att köpa dyrare, glutenfri mat åt just dig, eller så får alla andra anpassa sig efter din intolerans.

Det är ett rätt stort steg för något som är osäkert. Och ärligt talat kan jag tycka att det blir lite respektlöst mot omgivningen att insistera på att man har en sån här intolerans om man inte vet säkert, för grejen med glutenintolerans är att symptomen kan vara ytterst diffusa och även om din situation stämmer exakt eller inte särskilt mycket med glutenintolerans så behöver inte det betyda skitmycket. Jag, exempelvis, hade väldigt få av de vanliga symptomen. Jag har vänner vars magproblem stämmer in mycket bättre på gluteintolerans men som inte visat sig vara glutenintoleranta efter att de gjort en tunntarmsbiopsi.

För att tydliggöra allvaret, om det inte räcker med hur man försvarar sitt och sin omgivnings liv, och gör kosten dyrare än gemene mans: Gluteintolerans, Celiaki, är en autoimmun sjukdom. Det är ingen allergi. Om du gått omkring med det här utan att veta om det och ätit gluten i flera år så vill man kolla att du är frisk. Man vill kolla att du inte skadat ditt tarm allvarligt, och man vill kolla hur du mår i övrigt, hur din hälsa är, hur det står till med ditt immunförsvar.

Gluteintolerans är en sak som folk dör av. Det är något värt att komma ihåg. Folk dör av allergier med, men de dör plötsligt, de dör inte lite bit för bit. Du kommer inte märka från eller till om din hälsa förvärras eller förbättras stegvis, i extrema fall, möjligtvis, men inte annars. Du kommer inte märka om du får cancertumörer i ditt mag och tarmsystem, eller om du avmagrar bit för bit, eller om ditt immunförsvar blir sämre och sämre. Du kommer inte märka om du slutar att växa, eller om dina muskler förtvinar litegranna bit för bit. De här sakerna märker man när man redan blivit sjuk, inte när de är på väg att hända.

Och om du själv testar en glutenfri kost och sedan tycker att du mär bättre av det och går för att göra riktiga tester senare, vet du vad det innebär? Det innebär att du inte kommer få några utslag alls under den riktiga diagnostiseringen. Om du är gluteintolerant och äter gluten så börjar kroppen producera specifika antikroppar som man letar efter under diagnos, om du slutar äta gluten så kommer du inte att producera dem, och läkare kommer anta att du inte är inte är intolerant. Du kommer bli friskförklarad, du börjar äta gluten igen och du kommer stegvis att slita ner din kropp och DÖ. Låter det dramatiskt? Folk dör av det här, fortfarande, och innan man kom på att det var gluten som var skälet så var i princip alla glutenintoleranta dödsdömda. Celiaki, som den här autoimmuna sjukdomen heter, finns dokumenterad i läkarvetenskapen så långt tillbaks som i Antikens Grekland, men det var inte fören långt, långt senare man visste vad det var på grund av, hur man diagnostiserade det och behandlade det.

Det är två av skälen till varför man inte uppmuntrar självdiagnostisering och självbehandling av glutenintolerans.

Ett annat skäl till varför man inte gör det är de diffusa symptom som glutenintolerans kan innebära. Du är kanske underviktig, har mycket diarré, eller omväxlande diarré och förstoppning, och du har gasbildning och ont i mag och tarmsystemet. Du känner dig trött och hängig och är sjuk ofta. Det här är väldigt typiska symptom på glutenintolerans, men vet du vad? Det kan också vara knas med din sköldkörtel, du kan ha IBS, du kan ha förstadiet till en annan tarmsjukdom, det kan vara laktosintolerans eller det kan helt enkelt vara så att du bara inte äter på ett bra sätt för din egna kropp. Det kan till och med vara POLLEN.

Det är därför det har tagit så lång tid att kunna fastställa en bra diagnosmetod. Du kan inte ställa en diagnos på glutenintolerans utifrån egna erfarenheter. Det går inte. Du kan sluta äta pasta och bröd och upptäcka att du mår bättre, men det betyder ingenting överhuvudtaget för det finns så många andra saker som kan ge dig problem med bröd och pasta.

Det finns bara en enda situation där jag anser att det är bättre att man testar själv vad gäller detta, och det är om man helt enkelt inte har ekonomisk möjlighet att göra en diagnos. Nu kanske vissa anser att man alltid har råd med detta med vår sjukvård, men så är det faktiskt inte. Senaste gången jag behövde göra något mer ordentligt med vården kostade det mig över 800 kronor, 800 kronor som jag hade, men alla har inte pengar över alltid och om man lever i den typen av situation där kan man knappt kan skramla ihop till hyra och mat så blir det svårt att lägga ut pengar på en massa läkarbesök.

Den saken kan jag förstå, men om man gör det, så måste man senare börja äta gluten igen under en längre period för att sedan skaffa en riktig diagnos. Man ska inte fortsätta med det.

Men såhär. Om du har råd med att gå till läkarvårdscentralen, och sedan få en remiss till en mag och tarmspecialist som tar blodprov, som sedan vid ett annat tillfälle gör en tarmbiopsi och kanske några tillfällen till: Då ska du göra det.

För tänk om du inte är glutenintolerant? Tänk om det är tjocktarmskatarr? Tänk om det är en överaktiv sköldkörtel? Tänk om det är en annan matallergi? Tänk om det är veteallergi till och med? Tänk om det bara handlar om att du äter för mycket bröd och pasta?

Eller tänk om det faktiskt är glutenintolerans, att du fått den biten korrekt, men att du eftersom att du aldrig gick till en läkare har fått såna problem i kroppen av den här autoimmuna sjukdomen (kom alltid ihåg vad det är) att tunntarmens slemhinna blivit så skadad att du börjat utveckla cancer (vi löper sjukt mycket större risk för det, ska ni veta) och aldrig fått en riktig undersökning av din tarm – Ja, vadfan gör du då? Då DÖR du. Eller vad sägs om du får samma sak som en kollega till mig fick? Han hade gått runt med odiagnostiserad Celiaki i hela sitt liv. Tillslut fick han sin diagnos och läkarna kollade upp hur han mådde i allmänhet, och vet ni vad? Han hade lungcancer. Aldrig rökt en cigg i hela sitt liv, men eftersom att hans immunförsvar varit så nedsatt hela hans liv så hade hans lungor drabbats av så många olika konstiga infektioner att de blev förstörda. Han fick operera sig, han fick en fjärdedels lungkapacitet kvar. 100% sjukskriven. Han kan inte gå i trappor, han kan inte gå ut och promenera. Ärligt talat, det här var så pass länge sedan nu att jag inte ens vet om han lever längre – Men om han inte hade fått sin diagnos hos läkare så skulle han varit STENDÖD snart därefter.

Låter det kul? Nej, det gör det inte.

Man ska visa sin kropp så pass mycket respekt att man tar seriöst på såna här saker för den där självbehandlingen som folk håller på med är inte bara besvärligt, den kan vara farlig. Därför står det klart och tydligt på alla informationssiter att du aldrig någonsin för självdiagnostisera och självbehandla Celiaki. Det är inte en matallergi där du bara kan undvika saker och sedan är allting prima, det är en livsfarlig sjukdom som folk dör av.

Du skulle aldrig självdiagnostisera och självbehandla cancer. Självbehandla inte sakerna som ökar riskerna för att du ska få det heller. Du vet, symptomen på cancer i tarmen är inte att du får en stor synlig knöl och att du mår åt helvetet. Symptomen är att du har magproblem, och de kommer bit för bit och de blir din vardag tills det, mycket möjligt, går åt helvetet. Och då dör du, eller så sitter du där med en stomi. Och det du kunde ha gjort för att undvika det här är att gå på ett riktigt sjukhusbesök, göra en biopsi, kolla av din hälsa och se att allting står rätt till.

De flesta drar sig gärna för att göra sånt här. Men jag kan inte säga ordet AUTOIMMUN SJUKDOM för många gånger om det kommer få folk att förstå allvaret bakom glutenintolerans.

Skrämmer jag någon nu? Det hoppas jag verkligen. Det är lite det som är poängen. Jag vill skrämma skiten ur varenda person som tänker att de ska testa själva. Gör det inte. Gå till en läkare!

99,9% av mina tjejkompisar har garanterat det här tarmproblemet

Fick ett mail idag som fick mig att le lite. Det var ett mail om ett magproblem, och jag log inte inte för att jag gått och blivit sadist, utan på grund av en sak som folk glömmer så ofta.

Många av mina kompisar brukar ställa frågor till mig om magen. Inte så konstigt, kanske. Jag menar, om vi ska vara ärliga så är väl tarmproblem det som jag är absolut mest känd för att snacka om. Yey! Men ingen fara med det. Det är okej. Någon ska vara det också.

Det finns en fråga som är absolut mest återkommande av alla. Det finns ingen som kommer ens i närheten av den. Frågan lyder på ett ungefär:

“Hanna, min mage blir uppsvullen när jag äter/efter att jag ätit och ett tag efter maten får jag JÄTTEONT. Det värker nere vid buken/i magen och det är jättejobbigt. Jag tänkte att det var stress men när jag åt tabletter mot magsyra så blev det ingen skillnad. Men på något sätt är det kanske stress för det händer framförallt ute på stan när jag äter lunch.”

Detta är, i sanning, en väldigt infernalisk magsituation. Det finns nämligen ingen medicin att ta som motverkar den. Det finns ingen mat du kan äta som tar bort det här. LCHF hjälper inte, fettfritt hjälper inte, laktosfritt hjälper inte, glutenfritt hjälper inte. Det blir inte bättre om du skär ner på kaffe och alkohol. Det hjälper inte om du slutar röka. Ingenting sånt här gör någon skillnad.

Det finns bara en bot.

Rapa och prutta! OFFENTLIGT!

Varje gång man äter sväljer man luft. Den här luften går ner i magen. Man ska rapa upp den. Det är viktigt. Småbarn får KOLIK om man inte får dem att rapa. Men det här tänker man inte på som ung tjej. Vet ni vad som händer med den här luften efter en liten stund? Den går ner i tarmarna och tarmarna sväller upp. Det gör ont som fan och man blir svullen som fan. Det gör SKITONT i hela bukområdet. Inte lite ont. SKITONT.

Efter att man ätit ska man rapa och prutta. Kroppen vill passera gas för att göra rum för nya ting, och magen vill tömma sig på överskottsluft man svalt. Men vi sitter ju inte riktigt och rapar och pruttar när vi käkar lunch ute på stan, käkar middag på en restaurang eller käkar framför datorn på kontoret.

Det är västvärldens mest infernaliska och ondskefulla tarmsjukdom. Jag menar, lösningen är så enkel, den är precis där, inom vårat räckhåll, precis hela tiden. Men det spelar ingen roll för hur enkelt det än är så finns det inte en chans i helvetet att folk kommer börja rapa och fisa loss som naturen egentligen vill att vi ska.

Ack, livet.

Jag kan inte ens lura mig själv längre!

Vad gäller sjukdomar och infektioner så känner jag mig i regel rätt lyckligt lottad. Har aldrig fått influensa och inte drabbats av feber i vuxen ålder. Är huvudvärksfri och behöver inte brottas med urinvägsinfektioner. Jag har ju fått en jobbig sjukdomsrelaterad huvudvärk, och en gång har jag fått urinvägsinfektion. Men annars är jag fri från allt nämnt ovan.

Men jag har såklart min Akilleshäl. Min hals. Min hals är inte bra. Eller rättare sagt: Min vänstra halsmandel är inte bra. Den är faktiskt skitdålig. En riktigt pissig halsmandel. Om det inte vore för det skulle jag vara tokigt infektionsfri. För det är bara den som bråkar!

Jag drabbas ju av halsböld ungefär en gång om året. Halsböld är en äcklig sak. Det är en varböld man får bakom en, eller båda, halsmandlar. Jag får det på min vänstra. När man får den kan man inte öppna munnen och halsen sväller upp till en stock. Man kan inte ens få in ett lillfinger i munnen, så saker som att äta, eller ens dricka vatten, det kan man glömma. Så då åker man in på akuten, de trycker upp hela käften och så skär de upp varbölden. Det gör förbannat ont, är förbannat jobbigt och jag sitter alltid och gråter och mår piss innan och efter detta. Sedan blir hela munnen fylld av var och blod. Det är väldigt svårt att låta bli att börja kräkas som en tok, som ni förstår.

Men jag opererar inte bort den! Jag törs inte. De frågar varje gång. “Ska du inte ta bort de här vid det här laget?” NEJ! Svarar jag. Jag vill inte. Jag tycker att det är läskigt. Proceduren i sig är egentligen rätt harmlös. Jag har läst igenom den en miljard gånger. Man åker in på sjukhuset, får narkos, så plockar de bort dem. Sedan ser det äckligt ut i halsen och gör ont i en vecka. Men poff! Aldrig mer halsböld. Aldrig mer.

Varför vågar jag inte? Det börjar kännas löjligt. Igår när jag vaknade var jag förkyld och hade ont i halsen. Längs dagen gick blev det värre och halsen svullnade upp mer. Min vänstra halsmandel svullnade upp och skavde som en argsint liten apa. Så satt jag och hade ångestfest och ojjade och hade mig över halsen. Idag när jag vaknade var det bättre. Det, i sig, är ingen garanti för att risken är över. Det växer kanske fortfarande en liten böld där. Det är svårt att säga. Men troligtvis är det bra.

Ändock sitter jag och nojjar och är jätteförsiktig med mat. Jag har lärt mig det här, vid det här laget. Ät inte det, gör inte det, var snäll mot halsen! Gör inget som kan provocera den jäkeln!

Men lite löjligt känns det ändå att jag inte gör något åt det. Vad är jag rädd för? Att öppna gapet och inte se två bollar där nere? Lite det, ja. Men ärligt. All den här oron och allt nojjande, någonstans borde det ju vara värt att våga. Det finns nog ändå gränser för hur långt man ska låta oresonliga nojjor gå. Jag bara nojjar som bara den och försöker leta upp så många dåliga historier om halsmandelsavlägsning som bara möjligt. Den där ytterst, ytterst lilla procenten med människor som fått det värre efter att de opererat bort. Jag slukar dem som ett monster. GE MIG MER! MER! Ju fler skäl jag får för att motivera min operationsskräck dess bättre. Sedan tjatar jag om de där fåtal fallen in absurdum och övertygar folk om att det är en dålig idé att ta bort dem.

Men ärligt talat. Det är inte en dålig idé att ta bort dem. Jag tror att jag kommit till ett läge där jag inte ens kan lura mig själv längre. Och när jag inte kan övertyga ens mig själv om att en operation vore dumt, vad sjutton har jag då kvar att motivera min nojja med?

Nej Hanna. Skärp dig. Du ska ta bort de jäklarna. Det är dags nu.

Mag och tarmproblem i vården, lyssna i efterhand

Dagens radioprogram om mag och tarmsjukdomar blev bättre än vad jag trodde. Ett flertal personer ringde in och berättade om deras egen erfarenhet av vården. Hur vården avfärdar deras problem som stress eller inbillning, eller helt enkelt inte tillräkligt allvarliga för att behandla.

Lyssna på programmet här.

Speciellt upprörd blev jag av vad lyssnaren Johan berättade. Han berättade att han har ett bråck i magmunnen och lider av extrem smärta på grund av det. Han gör coctails bestående av Citodon, Atarax, Propavan och ytterligare en sak (ursäkta minnet) för att kunna stå ut. Hans bråck GÅR att operera, vilket innebär att han skulle slippa många av hans problem, men vården säger nej. De tänker inte operera förens Johans spricka blir större – Så för att få vård måste han alltså låta problemet gå längre, låta sin kropp skadas än mer trots att det finns hjälp att finna i dagsläget.

Det fick mig att vilja spy. Jag blir så förbannad. Johan var inte den enda som hade den typen av historia att förtälja. Jag tycker verkligen att ni ska lyssna. Förutom det behandlar vi tabu kring mag och tarmsjukdomar, att folk borde lära sig att lyssna bättre på sina kroppar, att de allmäna hälsotipsen det finns som bland annat bara bara handlar om fibrer ofta orsakar mer problem än hjälper på grund av att man inte riktigt skiljer på olika typer av magproblem och typer av fibrer.

Jag vill göra mer program på det här temat för dagens radioprogram med Cissi Wallin i Radio Ett gjorde det verkligen tydligt att det här behöver utredas så otroligt mycket mer. Jag tror att man skulle kunna göra något riktigt bra av det. De flesta siter man kan kolla sånt här på är så otroligt strikt styrda efter folks subjektiva bedömning av olika dieter och de är väldigt sällan fria från diethysteri åt höger eller vänster. Eller så är de helt för kliniska, för tråkiga, för oförståeliga.

Hm.

Det kanske man ska göra. På riktigt.

Tarmsnack i Radio ett klockan 15:00 idag!

Jag kan väl inte göra något utan att detta händer för eller senare, eller verkligen? Tarmsnacket är väl egentligen framförallt begränsat till min blogg. Men i alla fall, tarm och bajs i Cissi Wallins program på Radio Ett idag, hurra!

Programmet börjar klockan 15:00 på Radio ett. Ring gärna in på 0200-111213 och prata med oss live.

Vi hade tänkt prata om tarmproblem och hur skämmigt det är, och om hur ofantligt vanligt det är. Vet ni att över 40% av kvinnorna i Sverige lider av så pass stora tarmproblem att de klassas som sjukdom i Sverige? Över 40%! Det är en stor jävla siffra, men ändå är det väldigt väldigt hysch pysch. Tarmproblem är en sak som folk överlag dras för att kolla upp så att det hinner bli mycket värre än vad det måste innan man söker vård. Det här är en tråkig konsekvens av att det ses som otroligt skämmigt. Jag menar inte att man ska tala om det vid matbordet, men det borde vara mer acceptabelt att föra en god dialog om det.

Det här inte alltid varit såhär. En gång i tiden var det en del av människors hälsorutin att hålla koll på hur magen fungerade. Längst eftersom att vårat samhälle blir mer modernt och mer sterilt har det här försvunnit, och allt som har med det här att göra förpassas antingen till kategorin kiss och bajshumör (oavsett hur allvarligt problemet är) eller helt smaklöst. Inte konstigt att över 40% av alla kvinnor har allvarliga magproblem.

Vi kommer prata rätt brett om ämnet i fråga. Vi kommer inte specifikt söka en förklaring till varför det är såhär, utan vi vill bjuda in folk att tala om deras erfarenheter och problem i liveradio. Jag kommer dela med mig om mina egna problem, och vad som orsakade dem.

Sedan är det också intressant att notera varför det är så få killar jämfört med tjejer som har allvarliga magproblem. Är det för att killar generellt är sämre på att söka vård och de här problemen aldrig noteras i statistiken, eller är det, som jag misstänker, en produkt av alla olika dieter som kvinnor tvingar på sig under livet? Att utsätta sin kropp för märkliga dieter bränner inte bara vikt, det bränner ut kroppen, och tarmsystemet är en känslig mekanism och det som utlöser allvarliga problem kan vara mycket mindre saker än vad man tror.

Lyssna om ni kan! Eller, om tarmen är farlig för arbetet så kan ni lyssna i efterhand på Radio Etts hemsida, Hurra!

Idag fick jag mens

Menskalendern är tillbaks! Jag försökte föra den privat ett tag men det funkar inte alls för mig. Inte i appar, inte på datorn, inte i anteckningsblock. Det fungerar helt enkelt bara att ha den offentligt i bloggen, YEY!

Men lite fint, vi kan bli menssystrar igen! Jag vet att flera läsare har ungefär samma cykel som jag. YEY MENSBESTISAR YEY. Men hörni, ska man notera när mensen slutar också? Har hört att vissa gör det. Är inte det svårt? Hur vet man det, exakt? Jag menar, det där smetet i slutet, är det mens? Eller är det smet? Lite jox som är kvar? Jag vet inte. Hur lång är egentligen själva mensen och vad är bara kroppen som tömmer ut i efterhand?

Detta var intressant. Jag har aldrig funderat på det tidigare. Kanske har jag inte 10 dagar mens. Kanske är det bara 5 bara att jag är smutsig och sunkig och inte har insett något med menstvätteri. Vet ni? Detta vill jag veta!

Glutenintolerans och spannmålsallergi är inte samma sak!

Väldigt ofta när jag talar med folk om gluteintolerans så blir det rätt tydligt att det förekommer en hel del missförstånd. Det vanligaste är att folk förväxlar spannmålsallergi och glutenintolerans vilket är två helt olika saker. Tråkigt med detta är att även människor med spannmålsallergi ibland beskriver sin allergi som just glutenintolerans, vilket är väldigt vanskligt och ärligt talat: Farligt!

Allergi och intolerans

Låt oss först gå in på skillnaden mellan att ha en allergi och att ha en intolerans. De heter olika saker av ett skäl. Om man är allergisk förekommer det allergiantikroppar i blodet. Om man har en födoämnesintolerans så beror det antingen på besvär med slemhinnan eller på grund av att man saknar vissa enzymer som behövs för att bryta ner olika typer av ämnen i mat.

Utredning

När man utreds för spannmålsallergi eller glutenintolerans så börjar processen likadant. Man tar ett pricktest. Pricktestet kan enbart visa på om det finns en allergi eller inte. Man måste göra andra former av blodprover för att utreda glutenintolerans, de får dock inte alltid utslag och enda sättet att säkerställa helt om man lider av glutenintolerans är att gå vidare med en tarmbiopsi och se om slemhinnan på tunntarmen är skadad.

Symtom

Även symtomen är olika vid spannmålsallergi och glutenintolerans. Eksem och allergisk chock samt astmaliknande symtom är vanliga för folk med spannmålsallergi. Förutom det kan folk med spannmålsallergi börja kräkas om de äter spannmål av något slag samt få magproblem. Gluteintoleranta personer har framförallt magproblem på grund av att de inte kan bryta ner glutenprotein, vilket leder till näringsbrist, sämre immunförsvar och en ökad risk för tjocktarmscancer. Glutenintolerans sliter ut kroppen på lång sikt – Spannmålsallergi ger akuta symtom.

Varför är det viktigt?

För det första är det givetvis viktigt att tänka på för att glutenfria produkter inte nödvändigtvis fungerar för folk med spannmålsallergi och att akuta allergiska reaktioner kan vara extremt farliga. För det andra är det viktigt att tänka på för att man har helt olika typer av hälsorisker.

Glutenintolerans är en autoimmun sjukdom

Eftersom en hel del förväxlar dessa två saker med varandra så finns det många glutenintoleranta som fuskar med kosten ibland för att de tänker “att de ju inte har lika allvarliga symtom som vissa andra gluteintoleranta” vilket på sikt leder till att man sliter ut kroppen väldigt mycket och ökar risken för tjocktarmscancer markant. Även folk som är glutenintoleranta förväxlar alltså sin intolerans med symtom av andra personers allergier och tror därför att deras egen intolerans inte är så grov.

Jag träffar väldigt ofta på människor som säger att de känner folk som är glutenintoleranta, men när symtomen beskrivs så är det tydligt att så inte är fallet. De säger att personen i fråga börjar kräkas när de får i sig “gluten”. Det är inte glutenintolerans. Det är spannmålsallergi (även om man såklart kan vara drabbad av bådadera så är kräkningen inte ett tecken på gluteintolerans.) Jag oroas en del av vad som skulle kunna hända om de här personerna bjöd sina vänner på mat. Det är enkelt att gå till den glutenfria hyllan i en matbutik och plocka ut saker – Tyvärr lite för enkelt för att vara sant, och ett sånt agerande kan leda till att man utsätter sin vän eller släkting för allvarliga hälsorisker. Spannmålsallergi är mycket, mycket mer känsligt än glutenintolerans och det är läskigt att det förväxlas.

Låt oss ta ett exempel. Låt oss säga att jag, som är gluteintolerant, blir bjuden på middag tillsammans med en person som har spannmålsallergi. Middagsbjudaren har ansträngt sig extra och skaffat glutenfria produkter. Den som allergisk mot spannmål har sagt att de är allergiska mot vete (vanligaste spannmålsallergin). I maten finns det exempelvis en soja som är listad som glutenfri enligt Livsmedelsverket då vetet är behandlat så pass i sojan att allt glutenprotein har slagits ut. Vi äter det. Jag mår bra. Personen i fråga med spannmålsallergi får andingsproblem och börjar kräkas.

Den här texten är givetvis helt ointressant för människor som inte känner folk med varken spannmålsallergi eller som är glutenintoleranta eller som lider av något av dessa själv. Texten är skriven baserat på de som gör det, som kanske själva till och med har en allergi eller intolerans, men som fått dålig information och helt enkelt förväxlat de båda. När jag fick min diagnos exempelvis trodde jag också att det var samma sak, så informationen man får om detta är rätt dålig.

Men såhär. Om jag fuskar och äter pasta så fuckar min mage ur och jag går runt och mår illa och bajsar som en vattenkran spolar och får extremt illaluktande gas. Jag får näringsbrist och går ner kraftigt i vikt och mitt immunförsvar försämras. Men jag får inte en allergisk chock. Jag får inte asthmaliknande symtom. Jag får inte eksem. Jag kräks inte. Om jag kräks är det en psykosomatisk reaktion för att jag vet att jag kommer bli sjuk av det.

Om ni inte tror på mig, så kan med fördel läsa på om detta på exempelvis Livsmedelsverket eller andra siter där dessa två väldigt olika saker beskrivs i detalj. Tyvärr är det så att även Livsmedelsverket klumpat ihop spannmålsallergi och glutenintolerans i samma underkategori trots att de förklarar att de inte är samma saker och inte ska förväxlas. Men detta är förmodligen på grund av att de ständigt förväxlas med rätt så jobbiga konsekvenser, speciellt för folk med spannmålsallergi som ofta beskriver sin allergi som en intolerans vilket bara är en hälsorisk för de själva. Folk med övergripande spannmålsallergi kan inte dricka “glutenfria” ölsorter, de kan inte äta havre, de har problem med en större radie av olika typer av protein inom spannmål samtidigt som gluteintoleranta enbart behöver undvika glutenprotein.

Känner någon av er igen er i den här förväxlingen?

VIDEO: Shit vad vi bloggare hycklar om foto

Jag är så trött på att man ska vara så förbaskat ytlig trots att man försöker vidhålle en image av att vara care free. Ha! Jämfört med vem? Jämfört med de mest mejkade donnorna på Stureplan kanske, men visst fan är jag ytlig, så ytlig att jag inte ens står ut med att se mig själv i TV – BRUTALÅNGEST! Så jag slänger ur mig allt här och raljerar över alla sabla smaltips och alla fina små kameralögner folk håller på med. Jag önskar jag kunna whina på alla andra, men jag skulle nästan tro att jag lika mycket hör till det värsta utseendefixerade schabraket som flera av de jag tänker på i filmen – Helvetet!

Läsafråga: Men du kanske vill raka för att vara sexig?

Jag fick ett skojigt mail idag från en bloggläsare vid namn Henke! Tänkte ge honom äran till ett eget inlägg och ett helt eget svar, så fint!

Hej Hanna! Jag började följa din blogg några månader tillbaks och jag tycker att du är en snygg och sexi tjej me huvudet på skaft… ;) Men idag så såg jag någonstans att du inte rakar benen?! Jag kan förstå kvinnokampsaspekten i det hela och att man inte ska göra något mot sin vilja och inte känna sig tvingad att leva upp till sjuka skönhetsideal som att banta ala Kissie och för mycket smink och sillikon och benrakande verkar du sortera in i samma kategori?! Men några saker tar man sig kanske tid att göra för att man vill vara sexig för andra och fin och det är mäsnskligt att man gör och jag tycker inte att du ska ta i för ärligt talat vem vill inte vara fin och sexig?! Jag tror du pressar dig för hårt åt andra hållet och det är verkligen synd att en fin tjej som du ska måsta göra dig ful för innerst inne vill vi väl alla vara fina?! :) Jag tror du förstår vad jag menar… Så bara slappna av och låt dig själva vara så fin som du igentligen är!

Pussar & kramar,
Henke

Hej Henke!

Jadu. För det första anser jag inte att jag gör mig ful genom att inte hålla på och raka mig hela tiden. Det finns platser jag gör det på som jag valt själv, och andra jag valt bort – Precis som det ska vara för alla. Egna val! Inget mer. Jag tycker inte att hår på benen är det minsta osexigt. På vissa bilder om man ska “skoja” till det och få det att se fult ut, javisst. Men vanligt lurv? Nej.

Men ärligt talat. Handen på hjärtat nu Henke. En fråga.

Tror du verkligen ens att folk som tycker att lite hår på benen är äckligt skulle börja tycka att mina superärriga (300 ärr på benen!), supersåriga, knottriga och ständigt blåmärksfyllda ben som knäna blivit helt skrynkliga på på grund av alla mina ärr verkligen skulle tycka att mina ben blev sexiga på grund av en rakhyvel?

Tillåt mig att vara skeptisk.

Nä, jag gillar formen. Det får duga. Men att raka dem, oavsett vad jag skulle tycka om hår på benen eller ej, känns väl lite som ett piss i havet när vi ser till hela helheten av benen och bedömer dem från vanliga skönhetskonventioner. Tur att jag inte bryr mig ett piss om det där längre då. Vilka jävla komplex man skulle få gå runt dagarna i ändå med då. Nej, good riddance till sånt.

Förresten Henke.

Kom på en sak.

Jävligt puckat mail. Du är väldigt välkommen att sluta läsa min blogg. Bara så du vet.

Med vänlig hälsning,
Hanna Fridén