Vilka jobb ska jag ta/hur mycket ska jag fakturera som nyetablerad illustratör?

Jag får jätteofta frågan från aspirerande eller nyetablerade illustratörer om hur mycket jag tar betalt för mina uppdrag, de undrar nämligen själva vad som är rimligt att fakturera. Det är rätt irrelevant att fråga mig om min summa då jag arbetat inom den grafiska branschen i 10 år och därför inte riktigt kan jämföras med folk som just börjat eller bara arbetat i några få. Det är en skillnad.

Mitt råd brukar alltså vara: Ta varenda upprag du får. Du kommer få skitbetalt men gör dem ändå.

Varför då? Hur gynnar det dig, som illustratör? Låt oss säga att detta nedanför är du.

Du ritar väldigt fint, dina bilder är estetiskt tilltalande och tekniskt bra. Du tittar i böcker och i magasin och du undrar hur så jävla många illustratörer som ritar så fult får jobb och inte du, för ärligt, dina bilder är ju finare! Så what’s the deal? Varför får dem uppdrag och inte du, trots att du skickar in din portfölj eller länk till din site som är fylld av grymt snygga bilder? Varför?

För att du inte har gjort uppdrag.

Har ni någonsin funderat på att rätt många mer etablerade illustratörer som har egna bloggar i Sverige såväl som utomlands, eller som har typ en användare på en konstcommunity, oftast har sjukt mycket snyggare bilder i sin blogg, på sin community, än vad de har i sin portfölj? Känns det märkligt att de snyggaste, mest etetiskt tilltalande bilderna sällan ligger där? Jag ska förklara varför det är så.

När du ritar precis vad du vill så blir bilden dubbelt så bra som när du gör ett bilduppdrag. Speciellt om man inte gjort många uppdrag tidigare eller gör dem oregelbundet. För när du sätter dig ner och ritar vad du vill så är du helt avslappnad och allt går så mycket bättre. När du får ett uppdrag så har du oftast lite prestationsångest, du har en deadline och du är lite hämmad av detta att du tänker på vad som passar kunden vilket drar ner din topprestation en hel del.

Människor som inte gjort många uppdrag eller som inte gör det regelbundet producerar oftast inte särskilt bra beställningsbilder, för detta är något man måste öva upp genom att regelbundet göra uppdrag. När jag eller branschkollegor sitter med böcker och magasin och ska hitta en illustratör så går inte vi in på DeviantArt och väljer ut den duktigaste tecknaren, för vi har ingen aning om hur den personen presterar när det gäller en beställning. Oftast, när man chansat, har det blivit katastrofresultat där det är svårt att fatta att ens är samma person som gjort bilderna.

Därför letar man upp illustratörer som har publicerade beställningsjobb, och det är därför illustratörers portföljer oftast är fyllda med dem bilderna och en del sämre bilder tar upp plats där än en del bättre som syns i deras privata sammanhang. För det är de bilderna som är en riktlinje för hur den här illustratören presterar med en beställning. Bilderna man väljer att göra själv är aldrig det. Någonsin.

De första tre åren när jag gjorde illustrationsuppdrag tog jag aldrig över 1000 spänn. Never. Det var rimligt. Hade jag gått en formell utbildning kunde denna process ha gjorts kortare, för med en formell utbildning så får man uppgifter som man lär sig utföra och övar på så vis upp en viss vana. Som hobbytecknare, oavsett hur grym man är på det, så gör man inte det. Och det måste man lära sig och de första åren inom detta måste man egentligen se som en praktik. Kasst betalt, men viktig. Sedan, när jag började med skriven media, så tog jag en lång paus inom det grafiska och när jag tog upp det grafiska igen så fakturerade jag heller inte över 1000, trots tidigare arbetslivserfarenhet. Det var också vettigt.

De första uppdragen jag gjorde så länge var inte särskilt bra. De dög absolut för den summan, men det skulle ha varit ett gigantiskt överpris att fakturera ens i närheten av det jag fakturerar idag.

Det här är skittråkigt att höra. Jag vet. Men det är verkligheten. Det var därför Portföljjakten fanns, för det finns många duktiga illustratörer som bara inte har en vana i att göra uppdrag.

Och jag fortsätter rekommendera det. Gör ett uppdrag i veckan. Det finns att finna. På konsthögskolornas hemsidor finns oftast inträdesprov formulerade: Se det som ett uppdrag. Do it. Du behöver inte fundera på att söka, men gör det. Det är bra. Använd resultatet i din portfölj.  Googla vilka som behöver tecknare, det finns alltid människor i olika forum som söker efter en illustratör. Det kan vara ett privat porträtt, en bild till en tatuering, en inbjudan till fest – Vad som helst. Jag säger inte att du ska välja allt, och om personen som skriver ut frågan verkar vara ett drygt as med för höga krav: Skit i dem. Men leta och gör och använd dem bilderna för dem bilderna är det som är tongivande för hur du presterar vad gäller en beställning. Inte bilderna du sitter och gör på din fritid som du tycker är roliga att rita.

Och när du har det, när du känner dig tryggare i uppdragen och uppdragen är något du kan vara jävligt stolt över – Då kommer du få fler uppdrag, och du kommer kunna ta mer betalt. Men var säker först. Du kanske har tur och gör exakt lika bra oavsett, då är du en jävla alien och jag är avundsjuk. Varsågod. Men de flesta av oss har inte den turen.

Ett i veckan. I fyra veckor i sträck. Ta en paus på två veckor. Gör det sedan igen. Fortsätt såhär, med pauser då och då tills du har det. Det kommer ta ett tag, det går inte på tre månader. Det kommer förmodligen att ta typ ett år i alla fall. Men, om du inte gör det här kommer det ta tre eller fyra år istället. Förutom det att du lär dig anpassa din teckning efter beställningar och får mer portföljmaterial som kunder kan utgå från på riktigt så kommer du också få en bättre initiativförmåga, bättre självförtroende, mindre prestationsångest eftersom du kommer bli van vid att leverera, och vana är bästa boten.

Jag är alltid rädd att folk ska tycka att det känns drygt att läsa sånt här. Det är menat att vara det. Det är menat att hjälpa. För om ni ser er runt på nätet och observerar hur många otroligt duktiga tecknare det finns som egentligen inte just får några uppdrag trots att de är så amazing och får så mycket uppmärksamhet: Det här är skälet. Arbetsgivare måste veta att man kan göra uppdrag. Att det går att kommunicera med en tecknare. Att man inte chansar. Man måste se det. För det är två helt olika saker att teckna bra och att kunna leverera ett jobb.

Rebecca Simonsson FEAT. Avlastningsbord

Foto: Eero Hannukainen/EEROBILD

Jag vet inte riktigt hur, men jag tycker bannemig att hon får det att se riktigt glamouröst ut. Vem förutom Rebecca Simonsson skulle någonsin kunna bära upp något sådant?

Techno Kitten Adventure

Jag vet att ni är superintresserade av spel, men det här föreslår jag att ni kastar ett getöga på. Kanske framförallt för att det är det SJUKASTE SPEL JAG NÅGONSIN SETT. Min kille brukar spela det. Jag förstår inte hur han klarar av det. För mig räcker ungefär 30 sekunder in och sedan får jag en massiv huvudvärk och blir illamående. Hur. Kan. Man. Spela. Något. Sånt. Här?

Hur länge klarar ni av att glo på detta?

Så emot alla normer att allt blir kalabalik!

Jag älskar den här bildserien i Underbara Claras blogg. Jag visste inte ens att hon tecknade, om jag ska vara ärlig, men jag blir så glad när jag ser den. Den påminner mig så mycket om min bildserie Happy Housewife Hardware som jag jobbat med till och från sedan ett år, eller mer, tillbaks. Min inriktar sig förvisso mer på sexleksakernas historia, hur de utvecklades, av vilka skäl och perioden där de kom till. Men det finns ett mått av ironi och drift kring alla myter i hemmafrurollen i mina bilder med. Ni kommer få se dem en dag, jag hoppas på att göra en urfin grej av det!

Jag förstår att Clara gör de här bilderna. Hon är uttalad feminist och kristen, men bor i ett pluttesnuggigt gullenuttigt hem och är hemmafru (enligt hur en del tänker*). Vilken paradox! Vilken provokation! Jag älskar att hon gör dessa bilder för att sätta lite ytterligare griller i folks skallar. Hemmafrun röker dessutom. Vilket PK-haveri!

Ärligt talat är det också rätt modigt. Tjena, hejmors. Feministisk, kristen hemmafru som gör teckningar med hemmafruar som röker i ett rosa hem och använder maskingevär. Inte direkt en norm på något sätt eller vis.

*Sandra Beijer med bloggen Nio till Fem lämnade en kommentar här och sa att Underbara Clara ju inte är hemmafru. Det är sant! Hon är en driven kvinna som arbetar mycket och min formulering var helknas. Hon har alltid arbetat hårt, det enda som gör det till hemmafru i människors ögon är att hon gör det mycket hemifrån, och att det för människor är förenligt med att man inte jobbar. Det var en dum formulering från min sida dock och jag är himla glad att Sandra noterade den!

Lästips för den nyfikna inom samhällsnormer #1: Birthday of the World av Ursula K. Le Guin

Ursula K. Le Guin – Birthday of the World: And Other Stories

Undrar du vad grejen är med könsnormer och maktstrukturer, existerar de alls, och hur kan det i så fall påverka hur vi lever våra liv? Jag kommer tipsa om en serie  litteratur som kan stimulera din egna tankar inom det här området.

Birthday of the World: And other Stories är en novellsamling fylld av historier med samhällen där  strukturer ser annorlunda ut än från vad vi är vana med. Vi får färdas genom patriarkat, matriarkat och samhällen där kön inte har en betydelse eller helt enkelt inte existerar. Vi får också besöka världar där vita inte står för makten, utan värdlar där de tvärtom saknar rättigheter och behandlas som boskap, precis som svarta blev i stora delar av världen mycket, mycket länge.

Boken inleds med en värld där människor är könslösa till en grund och när de uppnår en könsmogen ålder så utvecklar de ett kön i samband med när de ska vara sexuellt aktiva. Vilket kön de får varierar från period till period, men annars alla i samhället könlösa.

De olika världar som förtäljs i boken är väldigt varierande. Ena stunden får vi besöka en värld där män är slavar och används som underhållning av kvinnor, i nästa stund en där vita människor är underordnade svarta och behandlas som boskap. I en annan historia får vi höra hur ett samhälle utvecklas som färdats från vår planet, och som i tre generationer rest genom rymden för att kolonisera en ny planet och vad de gör med deras mentalitet, deras syn på jorden och religion. Många historier berättar om olika sorters familjekonstellationer som inte liknar de vi har idag, och hur det skulle vara om män och kvinnor inte alls levde ihop, utan snarare åtskillda i olika samhällen och enbart möttes under en parningsperiod. Även kärnfamiljen behandlas och ändras från det vi är vana vid.

Det är intressanta tankegångar och man börjar ställa sig frågor om hur stor inverkan alla de här sakerna har på vår kultur och på oss som individer.

Ursula K. Le Guin är egentligen Fantasy samt Sci fi-författare. Jag vet inte om hon menade, från början, att skriva en bok som är en sån fantastisk skildring av hur vår värld skulle kunna se ut om vissa saker bara var lite annorlunda. Men hennes vana inom skönlitteraturen, och hennes kunnighet för att skriva för en bred publik gör den här boken till en exceptionell stjärna.

Många böcker som behandlar dessa områden är tunga, svåra att förstå och inte sällan väldigt strama i sin målgrupp. Så är inte fallet  här och oavsett om man är intresserad av samhällsstrukturer eller inte så är den spännande läsning. Om du har en familjemedlem som gillar Fantasy som behöver en dos samhällskritik – Ypperlig present, inga konstigheter alls. De kommer inte känna att du lastar dem med feministisk litteratur, och hur många såna böcker finns det?

I skriftspråket är den möjligtvis lite torr. Inte som Sagan om Ringen, inte som Isaac Asimov – Men lite torr får den sägas vara. För er som har svårt för detta i böcker, så hoppas jag att ni är villiga att ta er förbi det. Boken ger mest om man först läser den en gång, väntar ett tag, och sedan läser den på nytt. Det är intressant att se hur annorlunda man tänker kring de här olika världarna andra gången man läser den.

Så vart får vi tag på den?

Adlibris, Bokus, den kan även finnas på SF-bokhandeln och Akademibokhandeln. Tidigare i inlägget stod det att den var svårare att få tag på men jag rättades kvickt av David och LN. Tack så mycket till er!

Det här är en del av en serie blogginlägg där jag tipsar om litteratur som erbjuder ett bredare och tänkvärt perspektiv inom könsnormer och samhällsstrukturer. Då jag inte är strikt begränsad till just det mer feministiska områdena inom detta område, utan är intresserad av hela aspekten i hur samhällen ser ut och formas så kommer litteraturen att blandas. Ibland är det är det bra att veta att det finns andra strukturer som spelar in än de som behandlas inom feminism. Om ni har egna tips som är lättlästa, tipsa gärna människor i kommentarsfältet med en snabb sammanfattning om vad boken berör.

Jag har blivit porträtterad!

Jag har fått äran att bli porträtterad av superskillade Anna Grundberg. Kolla, vad fint!

Länge sedan det hände sedan sist. Nu när jag tänker efter var det nog ungefär samtidigt som jag slutade lägga upp foton regelbundet. Nu det är ju ett rejält incitament för att bli bättre på det igen!

Gå gärna in på Annas blogg, bAGus Art & Design, smockfull med en massa fint! Härligt med en till tecknarblogg man kan kika in på.

Premiär ikväll på Äkta Människor – Robotserie på SVT!!1ett

Bild från SVT.se

Det här vill jag se. Mycket. Vi har ingen TV hemma vilket jag sällan känner mig bitter över. Ikväll, däremot, så upplever jag detta något abnormt med tanke på att en svenskproducerad robotserie vid namn Äkta Människor kommer börja. Den börjar sändas klockan 21:00 på SVT och jag skulle ha suttit bänkad.

Jag har ingen aning what so ever varför jag inte blivit bjuden på förhandsvisning av den med tanke på att jag brukar få det från SVT inom en biljard områden jag är fullkomligt ointressad av men att jag inte fått någon nu när det rör robotar. Jag tror inte att det finns någon överhuvudtaget inom svensk media som är så besatt av detta område som jag är*, vilket innebär att jag brukar få komma på alla förhandsvisningar av allt och bli bjuden på alla föreläsningar som rör detta område och gladeligen låter mig spammas av av ALLT, allt, ALLT inom detta område.

*Den som däremot skriver mest om robotar måste sägas vara Wille Wilhelmsson på Feber.se. Är dock fullkomligt övertygad om att jag är mest besatt, och enligt många på ett fruktansvärt osunt vis förvisso. Kanske därför jag inte bjöds. BUH!

Men ja. Bitter bitter bitter. Bitter. Avundsjuk och så vidare. Låt oss gå vidare med det jag kan, det vill säga trailers. Det vill säga… ingenting. Men vadfan. En snabb sammanfattning.

Motoko från Ghost in the Shell <3 <3 <3!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111

Eva Röse, som spelar en av huvudrollerna, har sjukt mycket åttiotalssmink och värsta åttiotalsfrippan. Varför då? Nå, jag kommer fräckt anta att detta är en referens till Motoko i Ghost in the Shell, en av de bästa filmerna som någonsin har gjorts om androider. Den baseras på Masamune Shirows fantastiska manga. Det ser nämligen ut som att hon är stylad efter henne, speciellt i frisyren. Om det inte är det så tycker jag att det är galet, med tanke på att det är rätt fult men en kul referens för oss som älskar robotar. Ghost in the Shell har influerat flera filmer och serier, däribland Matrix.

Det är tydligen en söt asiatisk tjej där som är robot. Detta måste givetvis vara en referens till några av de första söta asiatiska robotarna som är tjejer som sitter och är gulliga som folk har otroligt osedliga fantasier om. Själv är jag avundsjuk, då det inte gjorts en likvärdig manlig robot hittills, utan snarare en natuttrogen efterlikning som är gjort efter dess skapare, en något oattraktiv manlig japan. FUSK!

Tv-serien handlar om robotar som blir sjukt lika människor och vad det resulterar i. Detta är ett vanligt tema som sällan slutar vara intressant. Vi ser det från första början i Sci Fi av Isaac Asimov, och då framförallt i karaktären Daneel Olivaw, som tillsammans med hans robotvän Giskard Reventlov börjar fundera på lagarna som styr människor, och som till lyckas omdefiniera sina egna tre lagar, och då framförallt Daneel som är humanoid som lyckas omprogrammera sina egna i boken Robot and Empire av Isaac Asimov. Det är givetvis även en referens till Isaav Asimovs robotnoveller som satt stort avtryckt i all populärkultur som rör robotar, där flera av novellerna går ut på detta koncept. Den mest kända av de alla är förmodligen The Bicentennial Man som det även gjorts en prisbelönad film på där en robot får vissa färdigheter och som arbetar hela sin livsstid på att försöka bli en riktig människa med samma rättigheter som människor.

Och sedan… Nej. Jag vet inte. Jag har bara sett en pyttekort treeäääeejler.

Så jag hoppas att flera av er ser den här TV-serien ikväll klockan 21.00 på SVT och berättar för mig om den är bra eller inte. Jag undrar då också givetvis om Motoko, nej förlåt, jag menar Eva Röse, tar fram sjukt stora vapen och förintar gigantiska mechas. Förmodligen inte, men man vet aldrig! Man kan ju alltid hoppas, menar jag. Socialrealism i sci-fi setting med sjukt mycket androider och mechas, vad är bättre? Nej. Exakt. Finns inget bättre.

Pirater på Mörka Vatten – Barndomsnostalgi som håller än idag!

Att se om tecknade serier som man älskade som yngre är alltid riskabelt. Kommer man glädjas på nytt för att de faktiskt var riktigt, riktigt bra? Eller kommer man bli besviken och få sitt barndomsminne krossat? Det är ungefär 50/50 för egen del, så jag drar mig alltid för att se om gamla favoriter. Jag önskar att jag aldrig hade fått för mig att se om Ankliv eller Darkwing Duck, men jag är väldigt glad över att jag såg om Sandybell och Sonic the Hedgehog. Fortfarande grymt!

Vad är grejen med folk som sätter sitt URL på produktbilder? Do you think you own it? Alltid märkligt.

För ett par dagar sedan tog jag risken med Pirater på Mörka Vatten, en ovanlig serie, speciellt med tanke på att den kom från Hannah Barbera. Det här var en sån speciell TV-serie. Så mörk, så vuxen, jag älskade designen på de olika karaktärerna – och vet ni? Jag älskade den. Jag är kär på nytt. Pirater på Mörka Vatten var en riktig kvalitetsserie.

Serien utspelar sig på en annan värld. Huvudpersonen, Ren, får reda på att han är den sista arvtagaren till tronen på det raserade kungariket Octopon. Världen är utsatt för en stor fara, det mörka vattnet sprider sig och slukar såväl skepp som hela öar. I början av serien verkar inte det mörka vattnet vara ett så stort hot – men längst eftersom får man reda på hur det sprider ut sig och slukar hela kungariken. De som inte slukas förgiftas av det mörka vattnet och gör hela planeten sjuk. Det är helt klart en miljöreferens, det mörka vattnet ser ut som olja, och den främsta ondningen i serien är den mäktige piraten Bloth som vill tjäna makt och inflytande genom att få krafter över det mörka vattnet.

Ren sluter upp med en ostyrig skara människor, och deras uppdrag är att samla 13 juveler som tillsammans kan slå ut det mörka vattnet. Under deras resa stöter de på förslavade folk de arbetar för att befria, de besöker platser som är döende och arbetar för att få liv i vattnet och jorden. De slåss mot den onda piraten Bloth med det mäktiga piratskeppet Maelstrom och de upptäcker precis hur det mörka vattnet kan förgifta människors hjärtan i jakten på makt.

Om ni vill ha en bättre introduktion så finns det svenska introt med sin sammanfattning på YouTube. Dessvärre går den inte att embedda, så ni får helt enkelt klicka in själva om ni vill – Och det tycker jag att ni ska!

Omslaget från första utgåvan av Marvels tryckta variant av serien.

Men den blev ju aldrig avslutad. Det här är så ledsamt. När det bara fanns fem uppdrag kvar avbröts tv-serien. Ingen vet riktigt varför. Den var inte opopulär bland kidsen. Det släpptes TV-spel baserade på serien. Marvel släppte en tryckt version av serien som förtäljer första säsongen, och efter att alla fans krävt fortsättning gjorde de även andra säsongen. Det såldes leksaker på TV-serier och actionfigurer. Den var populär! Den hade tittare, men det fick aldrig sitt slut.

En del föräldrar tyckte inte om den för att den var så mörk och dystopisk jämfört med mycket annat tecknat, men samtidigt, efter första säsongen så blev den lite mer lättsam för att föräldrarna skulle bli nöjda. Den fortsatte dock att vara bra, även om de bästa avsnitten efter första säsongen är de där den mörka naturen fick uttryckte sig till fullo på nytt. Det fanns aldrig någon klar förklaring till varför den aldrig avslutades men frånvaron av avslut är en sån sak… Jag tyckte så mycket om den här serien att det här fortfarande ger mig lite sorg i hjärtat.

Inte sällan har jag funderat på hur fantastiskt det vore med ett gott samarbete mellan seriens trogna fans som älskar att teckna och författa, och tillsammans göra ett slut på den här serien i serieform. En hyllning. Om ett företag någon dag skulle få för sig att göra ett animerat slut så anser jag inte ens att de första säsongerna skulle behöva en remake. Eller, kanske, animationerna är lite hackiga men annars så håller den ovanligt bra i moderna mått mätt. Det är lite andra färgskalor, det är lite hackigare – Men annars är det inga konstigheter alls. Designen är inte så kopplad till sin tid jämfört med mycket annan gammal animation som inte sällan är smartsamt tydlig i sitt årtionde.

För er som älskade Pirater på Mörka Vatten när ni var yngre – Det är en serie man vågar se om. Den är fortfarande bra, ni kommer inte förstöra er barndomsnostalgi om ni ser den. Tvärtom. Ni som inte har sett den och som älskar animation, jag rekommenderar att ni ser den!

Välkommen till bloggosfären Filip och Fredrik!

Mycket trevligt att det numer finns en blogg på Filip och Fredriks site.

Hälsar dem välkomna till bloggosfären med ett litet bidrag till uppdraget Fredrik lagt ut. Hurra!

Serietips – SOPA/PIPA PSA

Fantastisk liten seriestripp om SOPA och PIPA som väldigt väl beskriver problematiken. Gå in och läs den! Det spelar ingen roll om ni ens bryr er om det här området, den är förträffligt fin oavsett hur insatt man är i SOPA eller inte. Tror jag. I alla fall.

As you know, jag är inget fan av nätpirater alls, men det finns tamejfan gränser på vad man får göra mot folk i allmänhet i jakten efter folk man tycker gör fel.

Tipstack: Min söta boyfriend.

5 utvalda outfits från förr!

Jag frågade er om jag såg konstig ut när jag höll på mer med fashion. Ja, det tyckte ni! Men mestadels på ett bra sätt. Jag är väl förvisso beredd att hålla med om att det inte direkt handlade om att slänga på sig ett par snygga jeans med en t-shirt, skinnjacka och ett par läckra pumps. Nä. Just den stilen, ärligt talat, har jag aldrig riktigt kunnat bära upp.

Så jag satt och plöjde och sparade ner en del av favoriterna. Tänkte återposta dem de kommande dagarna.

Att jag klätt mig något tantigt genom åren är väl knappast en hemlighet. Något jag gladeligen tog till mig och maxade. Som jag sagt tidigare så finns det något jag tycker väldigt mycket om med det. Nu kan ju jag inte för mitt liv lyckas se ut som en kvinna på 70 bast, vilket jag för all del inte är så besviken över med tanke på att jag bara är 25 och jag inte har en större lust att åldras i förtid. Men jag gillar att tänka på framtiden och tänka att då, då ska jag maxa min stil igen. Som de tjusiga äldre damer jag beundrar så mycket.

Den här kommer från en Halloween. Jag vet inte hur tydligt sminkningen syns, men temat var enkelt. Levande död brud. Den här klänningen sålde jag faktiskt för typ 120 spänn på en loppis där jag tokrensade bland mina 2000 plagg. Det känns lite sorgligt såhär i efterhand, men samtidigt, jag hade så jäkligt mycket kläder att det var en total nolltolerans när jag rensade ut. Men jag har kvar bilderna!

Nu, det här är väl en outfit jag ändå använder relativt ofta. Jag har alltid haft en förkärlek för gamla slitna t-shirtar med roliga tryck och avklippta ärmar. Mycket av det kommer väl från när man var yngre och ville ha t-shirts med band man gillade som alltid bara fanns i killstorlek. Så man klippte och hade sig och fixade. Det var inte direkt världens bästa kvalitet på trycken heller, så de blev snabbt rejält nedslitna i tvätten. Nostalgi, helt enkelt.

Att leka med peruker och lustiga kläder är något som jag, som bekant, älskade att göra. Det behövde inte bli snyggt. Det viktigaste var att det var roligt. Uttrycksfullt. Gärna färgstarkt! Klänningen är en barnklänning hittad second hand en gång på Myrorna. Jag tror inte jag har kvar den idag heller, men det är faktiskt möjligt.

Det här kommer med bara för att, tja, jag återkommer till en snarlik variant av den här otufiten rätt ofta. Jag älskar kavajen, även om jag måste byta ut knapparna på den idag för att en av dem trillat av. Favvoshortsen har nu tyvärr också efter flera år tappat formen rätt rejält och hänger mer som en lös säck i röven – Inte sådär jättesnyggt. Men jag hoppas jag kan hitta några i samma färg och ungefär samma form någon gång. Ljusblått och ljusrosa? Älskar det! Jag blir så glad av det.

Jag har sparat ner massvis av gammalt. Till min stora glädje fann jag att favoriterna inte alls var från tiden då jag strikt modebloggade, mer innan och efter. De bilder från modebloggsperioden var rätt tråkiga, i ärlighetens namn. För att inte nämna att jag såg direkt sjuk ut på rätt många av dem vilket ju gör sitt till. De flesta bilderna jag gillade väger jag typ som idag på, eller nära (då jag faktiskt inte vet exakt, att ha en våg hemma som fd. anorektiker är inget jag kan rekommendera) och många av plaggen jag bär är plagg jag fortfarande använder. Rätt kul!

Klädde jag mig också helkollrigt när jag höll på med mode?

Skrotar runt lite på några av mina kompisars modebloggar och ser ett märke nämnas jag aldrig hört talas om. Céline. Alla älskar det och hyllar det något otroligt. Céline – Det är tydligen genialiskt.

Jag vrider och vänder på huvudet och frågar mig: Hur? HUR? Exakt HUR?

Se mer från kollektionen på Vogue.com

Alltså. Vill man ha superduperillasittande kläder så går det att fixa rätt enkelt genom att gå in på random grossistlager eller ducka in på första bästa second hand-butik och köpa något som tappat all typ av rimlig form genom åren. Men detta, det förstår jag inte.

Och vad är grejen med den stretchiga PVC-dräkten längst upp med en rosett? Fattar ni hur SVETTIG den måste vara? Självmord efter en halvtimme bärande. Jag lovar. Jag har ägt en del PVC-kläder när jag var yngre och hade en mer alternativ klädstil. Du vill INTE, verkligen INTE, ha PVC på dig som är både långärmat, höghalsat, med långa ben och lös passform – Det blir bastu och överhettning på en gång. Trust me.

En gång i tiden skrev jag om mode. Jag hade till och med en modeblogg. Jag vet att jag rätt sällan reagerade på konstiga modetrender då. Tyckte inte att så mycket var konstigt alls. Sedan splittade jag från branschen och började arbeta med att ta mig in på områden jag brann mycket mer för, som passade mig som person bättre – Och nu tycker jag att det mesta som kommer från modehållet är helkollrigt.

Fråga till er som följt mig länge. Klädde jag mig jätte, jättekonstigt när jag höll på med mode? Var ärliga!

Mäns mansideal och kvinnors kvinnoideal

För ett tag sedan skrev jag om hur få kvinnliga tecknare det är som existerar i den klassiska, västerländska seriekulturen men hur de växer i kategorier som manga. I det här inlägget inkluderade jag kort en tes som går ut på, tja, attraktion och sexualitet. Det vill säga att de västerländska superhjälteserierna helt enkelt är tilldragande för pojkar på grund av de väldigt bystiga och ståtliga kvinnorna, och flickorna dras mer till manga på grund av de söta pojkarna som porträtteras. Jag fick ett mail för en kort tid sedan som ifrågasatte logiken i det och jag kände att frågan är värd att besvaras även här.

“Hej Hanna,

Intressant post om serier i väst och öst men jag tycker du skjuter fel i slutsatsen… Kvinnorna och männen är BÅDA extrema ideal och BÅDA är sexualiserade.”

Ja, männen är också extrema.  Men enligt ett manligt ideal för män, inte enligt ett kvinnligt ideal för män. Låt mig beskriva tydligare vad jag menar. Låt oss titta på två bilder från DC Universe Online Legends, av Mike S. Miller, med Wonder Woman och Batman.

Mike S. Miller – DC Universe Online Legends

Att både Wonder Womans och Batmans anatomi är överdriven är det inga tvivel om. Men, innebär det för den skull att det är samma sak? Innebär det, för den skull, att det tilltalar kvinnliga läsare lika mycket som manliga? Nej, för Batmans kropp vi ser ovan är inget kvinnligt ideal för män, det är ett manligt ideal.

Om vi ser till TV-serier som Twilight och idolen Robert Pattinson, artister som Justin Bieber, världens mest populära man bland kvinnor: Johnny Depp. Exakt hur mycket har dessa likt med Batmans anatomi? Ptja, nej, inte mycket. Manga däremot, som konsumeras mest av kvinnor i väst, har män som tilltalar samma kvinnliga publik mer. Kanske ska vi uttrycka det enligt hur en liknande diskussion såg ut i Facebookgruppen Varför Apor Inte Bär Rosa Klänning: Killar som helt enkelt, enligt unga killar, ser rätt så jävla gay ut. För ärligt talat så är dessa män, detta ideal, inte ett dugg uppskattat av killar. De avskyr det. Precis som tjejer inte har mycket till övers för hur kvinnorna ser ut i de västerländska serierna, det vill säga som porrtjejer – Men lite extra ovanpå de redan övedrivna dragen (det är rätt många manliga serietecknare som blivit påkomna med att kalkera porrtjejer till sina superhjälteserier som referens för de kvinnliga karaktärerna, vilket ju förklarar en del.)

Är det fortfarande otydligt? Låt oss leta upp lite Batman och Robin slash, en genre som är till 99,9% dominerat av kvinnor. En genre där kvinnor tar manliga rollkaraktärer, gör om dem lite, och tuttar ihop dem i ett par tillsammans. Gay, alltså. På riktigt.

Efter att ha plöjt ungerfär fyrtioelvatusen Tumblrbloggar av Slashfixerade brudar kan jag fortfarande inte hitta kreatörens namn. Hjälp mottas gärna. Här ska alltid creddas!

Hoppsan. Ja. Det blev ju lite annorlunda. När tjejer tecknade. Det blev framförallt mjukare. Inte samma överdrivna muskler, och inte samma styrka. Det blev, helt enkelt, mysigt och sårbart. Vilken förvåning! Räcker inte detta? Om det vore så att det västerländska serieidealet av män skulle passa in på kvinnors smak generellt, varför i helvetet sitter då inte kvinnor och dreglar över saker som brottning, boxning och bodybuilding? Dessa är, som bekant, områden som nästan uteslutande domineras av manliga fans. Inte kvinnliga. De finns också, men då är få.

Men är det verkligen så, att män uppskattar andra saker hos män än vad kvinnor gör? Ja, absolut. Precis som kvinnor har andra ideal för kvinnor än vad män har för kvinnor. Ni killar som läser den här posten, hur många av er har följande som kvinnligt skönhetsideal?

Keira Knightley. Kvinna som ack så många kvinnor vill se ut som. Som så många kvinnor tycker är vacker. Inkluderat mig själv, i övrigt. Men ärligt talat har jag nästan ingen killkompis som tycker att hon är snygg. Ansiktsdragen har de inget emot, men kroppen? De säger: “Euuuugh”. Vilket är lite samma sak som de flesta kvinnor uttrycker kring Stålmannens eller, kanske ännu bättre exempel: Hulkens anatomi.

Så låt oss då titta på Jenna Jameson som däremot föredras av betydligt fler män. Hon har fortfarande en smal midja, men det är betydligt mer byst, betydligt mer lår, betydligt mer kött överhuvudtaget. Och det ska, ärligt talat, hellre vara vältränat än fettbefriat. Jenna Jameson är extra bra exempel i detta då hon stått modell för ett flertal serietecknare och har prytt ett antal serieomslag. Lite roligt.

Så nej, jag skulle absolut inte påstå att de klassiska superhjälteserierna har män som tilltalar kvinnor. De har män som tilltalar män. Det finns givetvis alltid undantag för regeln, visst finns det både män och kvinnor som inte stämmer in på det här. Men vi listar inte varje individ och deras personliga smak i världen just nu, vilket jag hoppas att de som inte känner igen sig kan förlåta.

Det lustigaste när man tänker på det här är ändå detta: Mäns ideal för män är garanterat mer extremt, precis som kvinnors ideal för kvinnor. Lustigt, egentligen, att det motsatta könets skönhetsideal i mångt och mycket är mer hälsosamt än det man har för det egna könet. Eller kanske inte lustigt alls, med tanke på att vi alltid kommer syna och ställa högre krav på oss själva än andra, och därför är de ideal vi har för oss själva mer extrema än vad andra har för oss.

Men för att avrunda. Det där extrema idealet för män, det är en manlig fantasi. Inte en kvinnlig, och tilltalar alltså inte så många kvinnor. Det är fortfarande extremt, men det innebär inte att det för den skull är riktat till båda grupper. Däremot kan jag tänka mig att många män tänker så precis som många kvinnor tänker att män föredrar det supersmala catwalkidealet de med. Vi tar helt enkelt sånt för givet. Vad dumma vi är, ändå!

Advanced Style – Äldre kvinnor som vägrar ställa sig i bakgrunden!

Efter att jag önskat efter lite glada, äldre kvinnliga modebloggare så skickade Hanna mig den här fantastiska länken, Advanced Style – Streestyle med äldre kvinnor, fotad och skriven av Ari Seth Cohen.

Varför sluta uttrycka sig i sin stil för att man blir äldre? Jag älskar när människor inte låter sig styras av konventionerna som säger hur vi får se ut baserat på vår ålder, vårat kön, vår tillhörighet. Att man som kvinna ska börja klä sig i färglösa säckar efter en viss ålder för att det ska vara respektabelt är väl knappast okänt. Om man är intresserad av stil och alltid uttryckt sin personlighet i sin stil, att behandla sin kropp som en canvas som man kan måla för att berätta för världen: “Här är jag! Och jag är såhär!” så måste det vara förbaskat irriterande att vi, i vår tradition, anser det fullkomlig galenskap att en äldre kvinna skulle ha mage att vilja synas. Usch och fy. Det ska de inte! Bara de unga, lena små tjejerna ska synas. De äldre kan då gott ställa sig där i bakgrunden och försöka att inte göra så mycket väsen av sig.

För det är ju så. Unga tjejer, de visar man gärna upp. Och nu talar jag inte bara i modesammanhang och populärkulturella sammanhang. Utan unga tjejer visar man gärna upp i sina företag, i sina partier, som förebilder och frontfigurer – Men så blir kvinnan äldre och då är hon helt plötsligt ointressant för hon är ju inte ung och vacker och tilldragande längre. Varför visa upp en äldre kvinna, vilka kommer tycka att man är en god jämställd organisation som verkar för mångfalld om man visar upp en jävla kärring? Nej, ut med kärringjäveln och in med, Lisa där borta, tjugo! Det blir bra det.

Så när jag ser äldre kvinnor som vägrar ställa sig i bakgrunden blir jag väldigt, väldigt glad. Någonstans ser min egen framtid lite ljusare ut ju fler av dem jag ser.

Tack så hemskt mycket för länken, Hanna!

Testar nya scannern på snygg tjej framifrån

Så. Detta ser väl okej ut. Efter några omscanningar, lite bildbehandling och sånt – men framförallt för att den nu bara är i 72 dpi med en bredd på 500 pixlar. Allt över detta ser ut som fullkomlig jävla skit, är jag rädd.

Vi har just installerat Officejet PRO 8500 1910. Det är en allt-i-ett-maskin. Den är inte införskaffad specifikt för scannerns skull, så att förvänta mig något riktigt bra gjorde jag väl inte. Men någonstans förväntade jag mig väl i alla fall att bilden inte skulle bli upphackad i ett antal större delar så att linjerna i de inscannade bilderna inte ens går ihop. Jag hoppas att det bara rör sig om att jag måste installera annan mjukvara än den medföljande till scannern, då detta givetvis innebär att jag inte kommer kunna använda scannern till något annat än random klotter för bloggpublicering. Bleh.

Jag planerar att införskaffa en Wacom Intuos4 Large de kommande dagarna, men om bättre scanner måste införskaffas så blir detta såklart något man måste fundera på lite mer. Buuuuh. Leeeedsen.

Men en sak är bra. Nu kan jag klippa och klistra såhär och konstatera att YEY, titta, bilden blir bättre om jag suddar och ritar en lugg istället för då för ögonen och hennes aniktsuttryck ett mycket starkare intryck. Blahblah.