Klotter – Hur det går till när man ritar en snygg tjej framifrån

Så, bloggläsaren Anna ville att jag skulle addera mer info till mina teckningar. Inte bara: Hej blyerts hej fotad med digitalkamera sorry kvalitet hej. Det var ett klokt förslag! Dessvärre finns det sällan något högre budskap i mina teckningar. Jag är inte konstnär. Jag är illustratör. Om man hittar ett djupare budskap i mina bilder så säger jag grattis, för det är jag själv fullkomligt omedveten om. Men jag kan däremot visa hur tankeprocessen går till.

Jag sitter och ritar som vanligt. Så får jag en sjukt bra idé! Jag ska rita en snygg tjej framifrån. Vilket koncept! Ingen av er för sno det av mig nu.

Så man sitter och klottrar på, men så slår det en, att detta med brösten, va. Ja, alltså. Oavsett vad man vill då har ens egna teckningar ett eget liv. Jag menar, detta med att det ena ögat i princip alltid hamnar på fel nivå när jag tecknar och anatomin är helt off – Inte mitt fel! Bildens fel! Såklart. Det var ju inte som om att jag planerade det, menar jag. Tjejen på den här bilden åkte tydligen iväg till Polen och gjorde ett jävligt, jävligt kefft boobjobb. Vafalls!

Bölle. Tänker man.

Sedan laddar man glatt upp den ändå! Jag menar, äsch. Det är ju ändå en snygg tjej framifrån. Vinnande koncept på alla tecknarbloggar uppenbarlisch så spillerill. Yay!

Dagens skiss: Om femtio år lever vi såhär

Som ni vet gillar jag att fantisera om framtiden. Jag kommer vara en rik, glad, glamourös och sjukt dekadent tant. Skissar lite glatt om framtiden, och hur det kan tänkas se ut om 50 år när jag och mina tjejpolare glatt går ut på krogen och fortfarande blir glada i hågen och poserar lika skamlöst framför kamerorna för lite härlig publicering i våra bloggar. Yey!

Varför finns det inte en sån blogg idag? Jag skulle garanterat läsa en blogg skriven av en sjukt cool och dekadent 60-70+ tant som går ut i skrikiga kläder och har sig på samma sätt som alla frisläppta tjugoåringar. Lätt.

Testar nya scannern på snygg tjej framifrån

Så. Detta ser väl okej ut. Efter några omscanningar, lite bildbehandling och sånt – men framförallt för att den nu bara är i 72 dpi med en bredd på 500 pixlar. Allt över detta ser ut som fullkomlig jävla skit, är jag rädd.

Vi har just installerat Officejet PRO 8500 1910. Det är en allt-i-ett-maskin. Den är inte införskaffad specifikt för scannerns skull, så att förvänta mig något riktigt bra gjorde jag väl inte. Men någonstans förväntade jag mig väl i alla fall att bilden inte skulle bli upphackad i ett antal större delar så att linjerna i de inscannade bilderna inte ens går ihop. Jag hoppas att det bara rör sig om att jag måste installera annan mjukvara än den medföljande till scannern, då detta givetvis innebär att jag inte kommer kunna använda scannern till något annat än random klotter för bloggpublicering. Bleh.

Jag planerar att införskaffa en Wacom Intuos4 Large de kommande dagarna, men om bättre scanner måste införskaffas så blir detta såklart något man måste fundera på lite mer. Buuuuh. Leeeedsen.

Men en sak är bra. Nu kan jag klippa och klistra såhär och konstatera att YEY, titta, bilden blir bättre om jag suddar och ritar en lugg istället för då för ögonen och hennes aniktsuttryck ett mycket starkare intryck. Blahblah.

Super Fantastic Evolution Team: Riv Slussen!

Super Fantastic Evolution Team som slåss för vidareutveckling av innerstan! Moi, of course. Cissi, som låtit mig babbla om detta fritt i hennes radioprogram och Viktor som gett mig 347843234 länkar från DN.

Sedan alla Slussenbevarare där i bakgrunden. De är sig porträttlika, som ni kan se.

Om någon känner sig manad att färlägga kan jag ju ge mit på en proper scan också, istället för att fota med teleobjektiv med ondskefullt tungstensljus från taklampa.

Ps. Alla som nu vill hävda att jag inte har en superamazonkropp och att Viktor inte skulle vara så musklig: NI LJUGER FÖR ATT NI ÄR AVUNDSJUKA!

Ps 2. Använde mig av referensbilder till den brutala grad att jag la pappret över skärmen för att markera exakta punkter för ögon, näsa och sån crap. Då slutresultatet ändå är så abonormt långt borta från referensbilderna i fråga sparar jag mig offentlig förnedring genom att inte visa hur jag gjorde. Hujjedamig.

Ps 3. Jag textar sjukt snyggt. Ds.

Porträtt av Dhrek Kafful, Forsaken World

Och för er som är helt ointresserade av spel – Ett porträtt av min karaktär Dhrek Kafful från Forsaken World istället! Shit vad fanart är kul egentligen. Man slipper tänka, man kan bara rita. Mycket trevligt det. Att jag glömt bort det. Rätt nöjd med snabbdonandet här, kanske blir den större. Kanske inkluderar jag mina kompisar när jag väl har några :( I en fin gruppbild. Eller låtsaskompisar troligtvis.

Övning och färgläggningstips

Jag brukar försöka börja varje morgon med att teckna lite. Precis som med idrott och sång så är teckning något man måste upprätthålla nästan varje dag och något man måste värma upp för. Idag hade jag bara tjugo minuter till övers då jag försov mig, så jag blev positivt överraskad över resultatet. Vanligtvis blir det inget värt att visa upp alls. Utan bara skevt och konstigt – Därav behov för uppvärmning.

Jag tycker att det är smidigt att ta inspiration eller försöka porträttera andra såhär på morgonen. Kreativiteten är ju inte på topp, och har man bara en halvtimme eller liknande så är det sällan man hinner klart med en grym idé. Idag valde jag tjusiga Annika Marklund.

Som ni ser blev det inte jättelikt. Ögonen blev för små och fel form, näsan blev fel, mun blev fel och ansiktsform blev fel. Så är det oftast för mig. Min tecknarstil präglad väldigt tydligt av serier och även om jag gör porträttbilder så är det svårt för mig att avvika – Men det gör inget! Nu till nästa oumbärliga tips förutom att träna lite lite varje dag.

Om man tecknar en bild som baserar sig på en annan bild och framförallt tecknar i blyerts eller ett annat mjukt medium så är det superbra att lägga teckningen ovanpå skärmen om det går för att få ett hum om hur man sedan ska göra med färgerna. Man får färger som passar väldigt väl ihop med de försiktiga blyertslinjerna och även om man sedan inte behöver följa detta till punkt och pricka så är det en skitbra och enkel ledtråd för hur man ska skapa en bra färgbalans.

Som ni ser gör det inget att bilden inte passar exakt, man får ändå en god känsla av det (och hehe, kanske speciellt när bilden är så liten för er att ni inte ser!) och det här är en sak jag också brukar göra när jag färglägger teckningar i Photoshop om man gör en porträttbild. Ta porträttbilden, lägg ett transparant lager över bilden och titta på färgerna.

Tanken är inte att du ska rita av färgerna eller kalkera – även om du såklart kan göra detta med om du vill. Tanken är att fånga upp färger som inte är exakt realistiska färger utan mer anpassade för teckning som ändå har en bra balans mellan varandra. För att det här kan vara skitsvårt ibland och när man får ett stopp i skallen och bara använder fel färger till varandra om och om igen på samma bild så har i alla fall det här räddat mig ett flertal gånger.

Lättjan och det digitala missbruket

Jag har lekt runt mycket med färgpennor i helgen. Väldigt skoj! Jag färglägger oftast i datorn men gillar i princip aldrig resultatet så jag kände att detvar dags att lära om mig på det gamla vanliga, hederliga viset. Om jag inte kan stå ut med en datorfärglaggd bild utan att lägga på texturer i efterhand som ska efterlikna handritat så är det väl förfan dags att man skärper till sig lite.

Så vad är problematiken? Att man blir feg, såklart!

En vän som just bestämt sig för att han ska gå från nothing till very fine artist (jag beundrar engagemanget, David! Det ska du veta! Lite som om jag skulle försöka bli skönsångare!) ställde mig frågan om det är lättast att lära sig med datorn eller analogt. Vilket som, sa jag, det är säkert väldigt individuellt, då arbetssätten är så olika. Sedan ställde han frågan om vilket medium det är som är svårast att byta från utifall att man skulle vilja lära sig båda, eller för all del, byta.

Digitalt. Inga tvivel på den. Digitalt alla alla dagar. Digital konst är en evig börda för mig, inte en börda som i att det är jobbigt, en börda som i ett missbruk. Ett fasligt litet missbruk som gör dig sämre men som är ack, ack så svårt att bryta sig ifrån för att det är så sabla bekvämt. Du har lagerfunktioner, du har undo, gör du något fel så har du ett 100% perfekt sudd, du har hundra sätt att ställa om färger med små verktyg, du kan använda masker, du har grymma lagerfunktioner, du kan blanda saker och du kan… Ja, du kan göra allt väldigt, väldigt smidigt. Du kan använda vektorer for gods sake och göra bilder som är OÄNDLIGA i sin upplösning vars linjer alltid kommer vara perfekta och som kommer att fungera perfekt i vilken typ av tryck som helst! Vilket är helt fantastiskt underbart.

Fantastiska verktyg kan man knappast bli ond på. Inte ett dugg. Jag är inte den typen av person som någonsin rynkat på näsanför  att man gjort det lätt för sig när man skapar, speciellt kanske då jag uppskattar när det är enkelt själv. Men det finns en fälla i det enkla. Lathet? För all del, det finns en fara i det, att du slipper scanna och dammpricka en bild innan du kan arbeta med det och slipper besvikelsen över hur sabla trist din handritade bild blir på skärm. Att man inte behöver fylla i stora områden med svart eller färg utan kan trycka på “fill” hur smidigt som helst. Men det är inte allt. Det är inte den största faran.

Den största faran är att man blir FEG. Om du gör en linjeteckning i Photoshop och ska färglägga den?Vad gör du då? Du skapar lager. Flera stycken, gärna. Ett lager för flats, ett annat för detaljer, kanske skapar du specifika lager för hud, bakgrund, kläder, skuggor, highlights och så vidare. Du kan ta bort ALLT som blir fel. Allt. Det finns ingen fara.

Om du färglägger en linjeteckning för hand? Ett streck fel och din bild är fucked up. Förstörd. Åt helvetet. Det finns ingenting att göra åt det alls. Du sitter där och letar efter din sabla undo bredvid ditt papper och kommer på att det bästa du kan göra på sin höjd är att använda vit täckfärg vilket ser något förjävligt ut. Så du slutar göra de här sakerna.

Alla jag känner som tecknar är mycket duktigare för hand än digitalt, trots detta så görs nästan all färgläggning i datorn, och väldigt oftast även linjerna. Man behöver inte ta risker, eller snarare, ett risktagande med en bild på skärm kan aldrig bli en risk. Så man blir feg, man väljer det sämre alternativet för att man inte längre vågar placera en röd fläck på sin teckning eller lägga en färgskugga vid näsan för TÄNK OM MAN MÖJLIGTVIS SKULLE VILJA ÄNDRA DETTA SENARE? Kört!

Så ja, ska man lära sig men vill kunna behärska båda former så skulle jag nog påstå att det är bättre att köra analogt än digitalt. För lär man sig digitalt först är det jäkla, jäkla svårt att sätta sig i rätt mentalitet för att våga på det analoga.

Men i helgen satt jag med färgpennor och akvarell. Jag var vettskrämd. Det kändes nästan syndigt. Speciellt när jag började färglägga en bild jag gjorde till ett jobb. Vilken risk! Jag svär att jag satt och darrade lätt av nervositet, kanske smög några svettdroppar ner för min panna, men visst! Visst! Visst bler resultatet så otroligt mycket bättre än i datorn, det går knappt att jämföra!

Så jag satt där, återigen, och förbannade det digitala missbruket. För det är vad det blir för mig, ett missbruk i lättja och feghet som resulterar i att bilderna jag producerar blir så mycket, mycket sämre än vad de skulle bli om jag bara vågade placera ett permanent streck på ett papper. Så enkelt, men ändå så svårt.

Synd att jag inte kan visa upp resultatet ännu, men när det är lugnt så får ni såklart se det med tanke på hur toknöjd jag blev, hurra! Klottret ovan är fint på sitt sätt, men scanningen lite keff, på grund av hur hårdritad blyerts har en tendens att reagera i scannern. Sabla scannande. Åhej och hå.

Snart är hon klar!

Det går framåt! Ramen har jag lånat från en kille på DevianArt. Tänker inte sitta och rita en hel guldram själv. Min webbläsare hängde sig dock precis när jag skulle kredda honom så jag hoppas verkligen att jag kan hitta honom igen annars får jag kasta ramen. Fasiken! Förresten tycker jag att det är riktigt snyggt när tecknade bilder rör sig utanför en fotograferad fotoram eller vice versa. Har dock aldrig gjort det själv förut så kul att få chans att testa det med. OM jag hittar vem det var på DeviantArt, vill säga :/

Går framåt gör det. Hackigt nu, finlirar allt i sista skedet. Kommer bli klar. Det trodde jag inte när jag satt och ritade den här.

Ni som blev sugna på att smudga och ha er – Jag tecknar väldigt stort. Min bild är 6000 pixlar på bredden så tänk på att zooma in mycket. Smudge ser alltid kladdig ut, hur man än gör, men gör man det i små små detaljer så funkar det finfint!

Hur går det nu med 40-talsstilen? GRYMT BRA!

Tack. Det går bättre idag.

Igår satt jag och svor som en gris framför Photoshop för att jag inte lyckades få till en oljeeffekt oavsett vad jag gjorde. Antingen blev det för mjukt uttonat eller för hårt. Men inatt drömde jag om bilden. Det är rätt vanligt att jag drömmer om det jag arbetar med för närvarande. Jag kom ihåg, i drömmen, de första gångerna jag använde Photoshop när jag var liten. Jag brukade blaffa på färg på random, sedan tog jag smudge-verktyget och började forma bilder med färgerna jag grötat ut. Jag brukade oftast måla stormhav och jag älskade den oljiga effekten man fick till.

Sedan slutade jag använde smudge. Alla älskar smudge första gångerna de sitter framför Photoshop, sedan så slutar man älska det för att man tycker att det är så sjukt B för så sjukt snyggt blir det inte med smudge. Men den här gången skissade jag upp ett ansikte, blaffade på färger, smudgade runt, för att tona ut det använde jag klonstämpeln på 40% och för att skapa mörkare områden utan att måla och enkla färgskiftningar använde jag mig av colour burn och nyans-funktionen. Alltså verktyg jag aldrig använder när jag tecknar. Klonstämpeln, colour burn och nyans har jag bara använt när jag redigerat foton tidigare – Så nu har jag lärt mig något nytt och om jag får säga det själv så är jag rätt stolt. Jajustdet, sedan har jag använt bezierverktyget för att skapa osynliga linjer för mig själv att hålla mig inom så att jag inte ska behöva några svarta markörer för mig själv att följa. Jag kommer att bygga upp kroppen med bezierlinjer också och sedan arbeta fram huden inuti dem. För mig som gillar att arbeta med vektorer så känns det som ett väldigt bra alternativ.

YEY VAD BRA DETTA KOMMER BLI. MEN SHIT VAD LÅNG TID DET TAR ATT RITA DET.

Kroppen och händerna är i övrigt en framtida del av bilden som jag ser på med en viss fasa.
Sedan ska vi flytta vänsterögat, som vanligt…

Det blir bara fail med mitt 40-talstecknande

Hur går det för mig med mitt bidrag till Portföljjakten? Skitdåligt, ärligt talat. Jag är rädd att jag råkade glömma bort att jag lider av hybris och att min inställning lyder: “Ähmen vaddå något jag aldrig gjort förut? Tar högst ett par timmar att lära sig…” Och sen nä. Här är lite.

Inte nog med att jag aldrig målat oljefärg i 40-talsstil, nä, jag fick för mig att jag skulle rita bilden från scratch med DATORMUS i Photoshop. Vilket bra verktyg! Datormus!

Här någonstans började jag inse att det inte fanns så mycket 40-tal i min bild. Alls. Men jag tänkte: Men det där har jag ritat med mus! Ändå något. Det här kan nog bli fint. Jag låter bilden köra sitt eget race och bli det den vill bli.

Men så fort jag slutade tänka TÄNK 40 TÄNK 40 och slappnade av så blev resten bara dåligt. Vafan.

Vet ni vad jag tänker på? Om den tecknade serien BATMAN utspelade sig på 40 eller 50-talet, så skulle det här kunna vara IT. Ni vet tecknade som gick på TV när man var liten? Den. Det är lite Jokerns haka och grejor över henne om inte annat.

Om jag suddar bort kroppen kanske. Ja.

Förresten: Ingen kritik innan bilden är klar. Eller jo, kritik i stil med “fyfan vad ful” eller “du suger” är ingen fara, men konstruktiv kritik på en bild som inte är klar är det värsta jag vet i hela världen om man inte bett om det.  Det är nämligen så sabla lätt att någon skriver: “Jamen, om du tänker på att göra såhär istället…” eller “Där är det fel!” eller “MEN HENNES ENA ÖGA ÄR JU TOMT!!” och så sitter man där och blir sur och vill bara skriva: “Tack, jag vet, den är inte klar ditt jävla busspucko och det är såhär många hundramiljarder saker som ska ändras, ät mitt bajs och dööö!” Men det får man inte, såklart. Men det är så jag kommer känna. Så bara DESTRUKTIV ELAK KRITIK om man vill ge kritik. Ingen konstruktiv i det här skedet. Tack!

Ps. En gång sa en person till mig som kom och glodde på en teckning jag gjorde följande: “Vad fint! Men, du har ju glömt rita hennes ena arm!” när man fortfarande satt och tecknade och inte kommit till den andra armen ännu. Det var första gången i mitt jag kände för att mörda. Ds.

En skiss som förtjänar få synas

Jag brukar inte ha för vana att lägga upp ofärdiga teckningar här i bloggen. Mest för att jag tycker att det är pissetrist att scanna. Men den här tjejen fick komma upp för jag bara, ja, jag gillade hennes ansikte så väldigt mycket. Kraftig, bred benstruktur i ansiktet – Men ändå väldigt feminin. Fin mix att få till. Hjärtformat ansikte till det gör sig inte alltid så väl. Kan bli mycket kaka på kaka.

Ni får ursäkta linjernas oregelbundenhet. Förstoringen ovan avser ett område på ungefär 2 cm på själva pappret, och uppförstoringar tar ut sin rätt. Men titta. Fiiin benstruktur. Jag gillade henne.

Så kan jag ju passa på att lägga upp en närbild här. Min absoluta favvodel på kroppen att rita är buk-skrev och benpartiet, både fram och bakifrån. Det syns rätt tydligt när man går igenom mina teckningar. Men det finns bara något så starkt där. För att inte nämna det all time erotiska skrevet och stjärten, höhö.

Mer testbilder, lite fulare

Ja, och alla resultatbilder till det HÄR testet jag gjorde. Haha.

Mindre läckra, kanske. Äh.