Klotter – Hur det går till när man ritar en snygg tjej framifrån

Så, bloggläsaren Anna ville att jag skulle addera mer info till mina teckningar. Inte bara: Hej blyerts hej fotad med digitalkamera sorry kvalitet hej. Det var ett klokt förslag! Dessvärre finns det sällan något högre budskap i mina teckningar. Jag är inte konstnär. Jag är illustratör. Om man hittar ett djupare budskap i mina bilder så säger jag grattis, för det är jag själv fullkomligt omedveten om. Men jag kan däremot visa hur tankeprocessen går till.

Jag sitter och ritar som vanligt. Så får jag en sjukt bra idé! Jag ska rita en snygg tjej framifrån. Vilket koncept! Ingen av er för sno det av mig nu.

Så man sitter och klottrar på, men så slår det en, att detta med brösten, va. Ja, alltså. Oavsett vad man vill då har ens egna teckningar ett eget liv. Jag menar, detta med att det ena ögat i princip alltid hamnar på fel nivå när jag tecknar och anatomin är helt off – Inte mitt fel! Bildens fel! Såklart. Det var ju inte som om att jag planerade det, menar jag. Tjejen på den här bilden åkte tydligen iväg till Polen och gjorde ett jävligt, jävligt kefft boobjobb. Vafalls!

Bölle. Tänker man.

Sedan laddar man glatt upp den ändå! Jag menar, äsch. Det är ju ändå en snygg tjej framifrån. Vinnande koncept på alla tecknarbloggar uppenbarlisch så spillerill. Yay!

Mina 3 första bilduppdrag någonsin – Studiefrämjandet, Metica och Cirkus Frax

Åh, vet ni. I jakten på gamla bilder så råkade jag snubbla in i en katalog som huserar på servern där min gamla, jättejättesuperdupergamla, hemsida låg. Och vad hittade jag inte de om de allra första, riktiga illustrationsuppdragen jag någonsin gjorde i hela min karriär som illustratör?

Jag blev så hjärtligt glad och kände genast att jag behövde dela med mig. Det är inte det snyggaste den här världen har sett – Men för all del roligt. Jag tror att jag var 16-17 när jag gjorde dessa. Håll till godo!

Studiefrämjandet. En av kurserna i tidningen var en rita manga-kurs och de behövde en bild. Jag har för mig att det var Mako som rekommenderat mig för uppdraget, som hade sett mina teckningar när han var uppe på mamma och pappas företag. Jag gjorde tre versioner av bilden.

Det här var första versionen. Den blev dock refuserad, då Simon Lundström inte tyckte den var tillräkligt mycket manga. Den var för fransk i stilen, tyckte han. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var en jäkla idiot för det och blev skitsur, vilket födde en flerårig bitterhet i stil med “Vem fan tror han att han är?” Ack, att vara tonåring och så dålig på att ta kritik. Men jag bråkade inte och gjorde två nya som de kunde välja mellan.

Klicka på bilderna för större version.

Jag har för mig att det var den andre de valde. Och när jag gjort om den, ja, då sa Simon: “Men vem säger egentligen hur manga ska se ut? Det är ju lite olika, ändå, finns många olika stilar”. Och då var jag OIUWMEHRNCIUYEIXWHWHATTHEFUCK som man är i den åldern. Fast det sa jag bara för mig själv. Men kul att komma ihåg det idag. Vad arg jag var!

Metica. Jag gjorde fyra stycken karaktärer till några flyers som skulle delas ut på klubbar och caféer. Reklam för en musiktidning på nätet. Den finns inte kvar idag, är jag rädd. Men den var grym! Helt olikt mina designkunskaper då, som, som ni ser, inte var lika grymma. Hähä.

Klicka på bilderna för större version.

Cirkus Frax. Det här var en bandlogga som skulle användas i en Flashfilm. Man flög igenom en djungel och grejor och så dök den här upp. Spexigt värre, var det! Tycker än idag att den är rätt fin. Passade väldigt bra till sin grej, dessutom.

Alla bilderna är ritade i Corel Draw, som jag då framförallt använde för digitala bilder. Använder det som ni vet en hel del idag med men föredrar överlag att teckna för hand på grund av att det ser… ptja, mer levande ut för hand, helt enkelt.

Vad länge man hållit på, ändå. Nu när jag tänker efter. Men allt känns som om det vore igår.

Fanart: Mina inluenser – Ariel från Lilla Sjöjungfrun av Disney

Joråsatteh. Har inte färglagt i Photoshop på länge, så, jag ritade Ariel från Disneys Lilla sjöjungrfrun som den creepy lilla stalkerfisk hon är som åmar sig mot den där statyn. Det är en söt liten parodi. Lite baserat på att folk kallar henne ett våp vilket jag inte alls håller med om. Tänk om hon hade varit kille, skaffat en tjejstaty och hållit på sådär? Nej, just det. Mest creepy.

Jag är inte så nöjd. Alls. Jag avskyr att färglägga så freaking mycket. Vafan la jag på det där gula för? Och vad är det? Är det kiss eller vaddå? Vad tänkte jag?

Men jag gillar hur hon blev! Yay Ariel. Stalkerfisk. Först började jag göra bilden till ett bildtema jag gör, där jag gör fanart av olika saker jag upplevt har inspirerat min stil genom åren. Så ska varje inlägg av den sorten först ha fanart, och senare ett inlägg som berättar hur det inspirerat. Ser fram emot det. Den får kanske heta, äh, ja vad? Fanspiration. Nej. Töntigt. Äh. Mina influenser: Fanart.

Av en ren händelse handlar faktiskt Cissi Wallins program idag om Stalking. Sammanträffande. Lyssna då! Det är mellan 13-15:00 numer. Två timmar istället för en.

Jajust det, har ni några berättelser om stalking? Egna? De behöver inte innehålla fiskar. Berätta gärna!

Ps. Idag som i tisdag alltså. Inte som igår måndag, eftersom jag publicerar på natten, inte på dan, du vet att det gör ont osv.

Dagens skiss: Om femtio år lever vi såhär

Som ni vet gillar jag att fantisera om framtiden. Jag kommer vara en rik, glad, glamourös och sjukt dekadent tant. Skissar lite glatt om framtiden, och hur det kan tänkas se ut om 50 år när jag och mina tjejpolare glatt går ut på krogen och fortfarande blir glada i hågen och poserar lika skamlöst framför kamerorna för lite härlig publicering i våra bloggar. Yey!

Varför finns det inte en sån blogg idag? Jag skulle garanterat läsa en blogg skriven av en sjukt cool och dekadent 60-70+ tant som går ut i skrikiga kläder och har sig på samma sätt som alla frisläppta tjugoåringar. Lätt.

Julteckningen till TV4 Nyhetsmorgon

Som ni vet har jag under hösten varit Söndagssnackare i TV4 Nyhetsmorgon. I ett av programmen skulle vi bland annat tipsa om billiga julklappar, och jag tog tillfället i akt att föreslå hemmagjorda klappar! Till programmet gjorde jag en julteckning av människor jag haft kontakt med när vi gjort programmet. Förutom det visade jag upp lite annat hemgjort jag fått i present av vänner genom åren. Hur mysigt som helst! Ni kan se klippet där vi tipsar här.

I bilden ser vi:

Översta raden: Ljudkillen och tjejen som brukar hämta upp mig från receptionen.
I mitten: Ser vi programledaren Kristin Kaspersen. Till vänster om henne ser vi Lisa Tham. Under Lisa sitter Carina Nording, och till höger har vi Thomas Ritter som har hand om att läsa upp vilka som varit snälla och elaka, precis som vanligt alltså.
Längs ner: Till höger har vi yours truly, till vänster har vi Karin Myrenberg Faber som oftast varit med och söndagssnackat samtidigt som jag! Vi är glada, eller kanske snarare ett par läskiga, renar.

Tror minsann jag ska ta och färglägga den och dona. Jag gillar den!

Testar nya scannern på snygg tjej framifrån

Så. Detta ser väl okej ut. Efter några omscanningar, lite bildbehandling och sånt – men framförallt för att den nu bara är i 72 dpi med en bredd på 500 pixlar. Allt över detta ser ut som fullkomlig jävla skit, är jag rädd.

Vi har just installerat Officejet PRO 8500 1910. Det är en allt-i-ett-maskin. Den är inte införskaffad specifikt för scannerns skull, så att förvänta mig något riktigt bra gjorde jag väl inte. Men någonstans förväntade jag mig väl i alla fall att bilden inte skulle bli upphackad i ett antal större delar så att linjerna i de inscannade bilderna inte ens går ihop. Jag hoppas att det bara rör sig om att jag måste installera annan mjukvara än den medföljande till scannern, då detta givetvis innebär att jag inte kommer kunna använda scannern till något annat än random klotter för bloggpublicering. Bleh.

Jag planerar att införskaffa en Wacom Intuos4 Large de kommande dagarna, men om bättre scanner måste införskaffas så blir detta såklart något man måste fundera på lite mer. Buuuuh. Leeeedsen.

Men en sak är bra. Nu kan jag klippa och klistra såhär och konstatera att YEY, titta, bilden blir bättre om jag suddar och ritar en lugg istället för då för ögonen och hennes aniktsuttryck ett mycket starkare intryck. Blahblah.

Super Fantastic Evolution Team: Riv Slussen!

Super Fantastic Evolution Team som slåss för vidareutveckling av innerstan! Moi, of course. Cissi, som låtit mig babbla om detta fritt i hennes radioprogram och Viktor som gett mig 347843234 länkar från DN.

Sedan alla Slussenbevarare där i bakgrunden. De är sig porträttlika, som ni kan se.

Om någon känner sig manad att färlägga kan jag ju ge mit på en proper scan också, istället för att fota med teleobjektiv med ondskefullt tungstensljus från taklampa.

Ps. Alla som nu vill hävda att jag inte har en superamazonkropp och att Viktor inte skulle vara så musklig: NI LJUGER FÖR ATT NI ÄR AVUNDSJUKA!

Ps 2. Använde mig av referensbilder till den brutala grad att jag la pappret över skärmen för att markera exakta punkter för ögon, näsa och sån crap. Då slutresultatet ändå är så abonormt långt borta från referensbilderna i fråga sparar jag mig offentlig förnedring genom att inte visa hur jag gjorde. Hujjedamig.

Ps 3. Jag textar sjukt snyggt. Ds.

Porträtt av Dhrek Kafful, Forsaken World

Och för er som är helt ointresserade av spel – Ett porträtt av min karaktär Dhrek Kafful från Forsaken World istället! Shit vad fanart är kul egentligen. Man slipper tänka, man kan bara rita. Mycket trevligt det. Att jag glömt bort det. Rätt nöjd med snabbdonandet här, kanske blir den större. Kanske inkluderar jag mina kompisar när jag väl har några :( I en fin gruppbild. Eller låtsaskompisar troligtvis.

Övning och färgläggningstips

Jag brukar försöka börja varje morgon med att teckna lite. Precis som med idrott och sång så är teckning något man måste upprätthålla nästan varje dag och något man måste värma upp för. Idag hade jag bara tjugo minuter till övers då jag försov mig, så jag blev positivt överraskad över resultatet. Vanligtvis blir det inget värt att visa upp alls. Utan bara skevt och konstigt – Därav behov för uppvärmning.

Jag tycker att det är smidigt att ta inspiration eller försöka porträttera andra såhär på morgonen. Kreativiteten är ju inte på topp, och har man bara en halvtimme eller liknande så är det sällan man hinner klart med en grym idé. Idag valde jag tjusiga Annika Marklund.

Som ni ser blev det inte jättelikt. Ögonen blev för små och fel form, näsan blev fel, mun blev fel och ansiktsform blev fel. Så är det oftast för mig. Min tecknarstil präglad väldigt tydligt av serier och även om jag gör porträttbilder så är det svårt för mig att avvika – Men det gör inget! Nu till nästa oumbärliga tips förutom att träna lite lite varje dag.

Om man tecknar en bild som baserar sig på en annan bild och framförallt tecknar i blyerts eller ett annat mjukt medium så är det superbra att lägga teckningen ovanpå skärmen om det går för att få ett hum om hur man sedan ska göra med färgerna. Man får färger som passar väldigt väl ihop med de försiktiga blyertslinjerna och även om man sedan inte behöver följa detta till punkt och pricka så är det en skitbra och enkel ledtråd för hur man ska skapa en bra färgbalans.

Som ni ser gör det inget att bilden inte passar exakt, man får ändå en god känsla av det (och hehe, kanske speciellt när bilden är så liten för er att ni inte ser!) och det här är en sak jag också brukar göra när jag färglägger teckningar i Photoshop om man gör en porträttbild. Ta porträttbilden, lägg ett transparant lager över bilden och titta på färgerna.

Tanken är inte att du ska rita av färgerna eller kalkera – även om du såklart kan göra detta med om du vill. Tanken är att fånga upp färger som inte är exakt realistiska färger utan mer anpassade för teckning som ändå har en bra balans mellan varandra. För att det här kan vara skitsvårt ibland och när man får ett stopp i skallen och bara använder fel färger till varandra om och om igen på samma bild så har i alla fall det här räddat mig ett flertal gånger.

Metro Weekend – Massa glada hårdrockare, yey!

Hoppas att någon plockade upp Metro Weekend idag och tyckte om omslaget. Made by me, såklart! Längesedan jag gjorde ett omslag till Metro senast så det var sjukt kul att få göra. Anneli som jag har kontakt med när jag gör dem är så himla trevlig och lätt att kommunicera med också. Vi har aldrig några problem med att förstå varandra och allt flyter på så smidigt det bara kan. Sånt är så otroligt härligt när man gör bildjobb!

Jag hade lite otur den här gången för att min scanner har vara i ett flyttstadie i flera, flera dagar. Lokalen flyttar och nycklarna till nya skulle vi ha fått i måndags, men de fick vi inte fören i onsdags så scanner har varit nedplockad måndag – onsdag. Inte bra när tryck ligger på torsdag, så efter att man dragit ut så långt man vågade på det så var det bara att bita i det sura äpplet och teckna om hela omslaget i datorn. Jag har inte tecknat i datorn på rätt länge förutom lite färgläggning så jag var redigt nervös. Men jag är positivt överraskad över hur bra det gick! Vilken lättnad.

Lite närbild på favvodelen av bilden. Vad många ansikten! Pust. Det är ovant. Man blir så van vid att rita högst en till två personer oftast. Måste arbeta mer på gruppbilder känner jag, och det är så himla kul när man ritar en större samling människor med drag i!

Videoguide – Gör ett porträtt av dig själv utan teckningskunskaper!

Det enklaste sättet att göra porträtt på måste vara att rita av foton med hjälp av ett bezierverktyg. Anses det fint? Nej. Anses det vara fusk? Absolut. Gör folk det? Ohja, hela tiden. Kanske är det för att vi producerar ett sånt här resultat på mindre än fem minuter.

Det här är ett enkelt sätt för folk som inte kan rita, eller för folk som tecknar lite då och då men som inte har superskills att göra snygga grafiska porträtt av sig själv och sina vänner. Eller om du bara vill testa något nytt, för all del.

Men kom ihåg, var alltid tydlig med att du har ritat av ett foto. Ritar du av någon annans foto, se till så att det är tillåtet så att du inte gör dig skyldig för plagiat! Ha kul nu, testa! Jag rekommenderar program som Adobe Illustrator samt Corel Draw, men även bezierverktyget i Photoshop fungerar. Eller för all del, bezierverktyget i vilket program som helst. Bezierverktyg går alltid ut på att man placerar ut noder man drar i. Ni behöver inte ens kunna rita en stabil streckgubbe – ALLA kan lära sig det här på några veckor!

Att göra snygg konst med bezierverktyg är givetvis en annan femma, men grunderna och principen är mycket enkel. Även om ovanstående klipp inte illustrerar alla fördelar och alla tekniker så tror jag att det kan ge folk ett hum om hur förbaskat enkelt och snabbt det är.

Mitt take on Chipswallin

Blyerts och färgpenna. Fint motiv också. Big love.

Men haha! Jag trodde redan att jag visat teckningen jag gjort av Cissi Wallin. Men blev just påmind av en kompis som sa: “Hanna, varför har du inte visat den i din blogg?” Visst, nej, det har jag inte. Vad tänkte jag med?

I förra helgen gjorde jag i alla fall ett porträtt av Cissi till hennes träningsblogg på Amelia: Chipswallin! Jag gillar det! Jag vill ha henne i min serie nu. Hon skulle passa så fint tillsammans med Bombastic Fantastic och Shifty Misty ute på deras våghalsiga feministäventyr. Hon får bli en sidofigur som dyker upp någon gång tror jag minsann.

Jag passar också på att ha mitt porträtt av Cissi som ett bidrag i Portföljjakten.

Här har vi den lilla bilden.

Om någon inte hunnit skicka in bidrag ännu så kan jag säga att jag kommer lägga upp samtliga bidrag klockan 10-11 imorgon (onsdag) så kommer det in innan dess är det fine och det hinner vara med!

Lättjan och det digitala missbruket

Jag har lekt runt mycket med färgpennor i helgen. Väldigt skoj! Jag färglägger oftast i datorn men gillar i princip aldrig resultatet så jag kände att detvar dags att lära om mig på det gamla vanliga, hederliga viset. Om jag inte kan stå ut med en datorfärglaggd bild utan att lägga på texturer i efterhand som ska efterlikna handritat så är det väl förfan dags att man skärper till sig lite.

Så vad är problematiken? Att man blir feg, såklart!

En vän som just bestämt sig för att han ska gå från nothing till very fine artist (jag beundrar engagemanget, David! Det ska du veta! Lite som om jag skulle försöka bli skönsångare!) ställde mig frågan om det är lättast att lära sig med datorn eller analogt. Vilket som, sa jag, det är säkert väldigt individuellt, då arbetssätten är så olika. Sedan ställde han frågan om vilket medium det är som är svårast att byta från utifall att man skulle vilja lära sig båda, eller för all del, byta.

Digitalt. Inga tvivel på den. Digitalt alla alla dagar. Digital konst är en evig börda för mig, inte en börda som i att det är jobbigt, en börda som i ett missbruk. Ett fasligt litet missbruk som gör dig sämre men som är ack, ack så svårt att bryta sig ifrån för att det är så sabla bekvämt. Du har lagerfunktioner, du har undo, gör du något fel så har du ett 100% perfekt sudd, du har hundra sätt att ställa om färger med små verktyg, du kan använda masker, du har grymma lagerfunktioner, du kan blanda saker och du kan… Ja, du kan göra allt väldigt, väldigt smidigt. Du kan använda vektorer for gods sake och göra bilder som är OÄNDLIGA i sin upplösning vars linjer alltid kommer vara perfekta och som kommer att fungera perfekt i vilken typ av tryck som helst! Vilket är helt fantastiskt underbart.

Fantastiska verktyg kan man knappast bli ond på. Inte ett dugg. Jag är inte den typen av person som någonsin rynkat på näsanför  att man gjort det lätt för sig när man skapar, speciellt kanske då jag uppskattar när det är enkelt själv. Men det finns en fälla i det enkla. Lathet? För all del, det finns en fara i det, att du slipper scanna och dammpricka en bild innan du kan arbeta med det och slipper besvikelsen över hur sabla trist din handritade bild blir på skärm. Att man inte behöver fylla i stora områden med svart eller färg utan kan trycka på “fill” hur smidigt som helst. Men det är inte allt. Det är inte den största faran.

Den största faran är att man blir FEG. Om du gör en linjeteckning i Photoshop och ska färglägga den?Vad gör du då? Du skapar lager. Flera stycken, gärna. Ett lager för flats, ett annat för detaljer, kanske skapar du specifika lager för hud, bakgrund, kläder, skuggor, highlights och så vidare. Du kan ta bort ALLT som blir fel. Allt. Det finns ingen fara.

Om du färglägger en linjeteckning för hand? Ett streck fel och din bild är fucked up. Förstörd. Åt helvetet. Det finns ingenting att göra åt det alls. Du sitter där och letar efter din sabla undo bredvid ditt papper och kommer på att det bästa du kan göra på sin höjd är att använda vit täckfärg vilket ser något förjävligt ut. Så du slutar göra de här sakerna.

Alla jag känner som tecknar är mycket duktigare för hand än digitalt, trots detta så görs nästan all färgläggning i datorn, och väldigt oftast även linjerna. Man behöver inte ta risker, eller snarare, ett risktagande med en bild på skärm kan aldrig bli en risk. Så man blir feg, man väljer det sämre alternativet för att man inte längre vågar placera en röd fläck på sin teckning eller lägga en färgskugga vid näsan för TÄNK OM MAN MÖJLIGTVIS SKULLE VILJA ÄNDRA DETTA SENARE? Kört!

Så ja, ska man lära sig men vill kunna behärska båda former så skulle jag nog påstå att det är bättre att köra analogt än digitalt. För lär man sig digitalt först är det jäkla, jäkla svårt att sätta sig i rätt mentalitet för att våga på det analoga.

Men i helgen satt jag med färgpennor och akvarell. Jag var vettskrämd. Det kändes nästan syndigt. Speciellt när jag började färglägga en bild jag gjorde till ett jobb. Vilken risk! Jag svär att jag satt och darrade lätt av nervositet, kanske smög några svettdroppar ner för min panna, men visst! Visst! Visst bler resultatet så otroligt mycket bättre än i datorn, det går knappt att jämföra!

Så jag satt där, återigen, och förbannade det digitala missbruket. För det är vad det blir för mig, ett missbruk i lättja och feghet som resulterar i att bilderna jag producerar blir så mycket, mycket sämre än vad de skulle bli om jag bara vågade placera ett permanent streck på ett papper. Så enkelt, men ändå så svårt.

Synd att jag inte kan visa upp resultatet ännu, men när det är lugnt så får ni såklart se det med tanke på hur toknöjd jag blev, hurra! Klottret ovan är fint på sitt sätt, men scanningen lite keff, på grund av hur hårdritad blyerts har en tendens att reagera i scannern. Sabla scannande. Åhej och hå.

Borttappade alster

Det här är en av mina absoluta favoritteckningar någonsin. Den är rätt gammal nu. Kanske fem år. Kanske sex. Någonstans där skulle jag tro. Jag är så ledsen över att jag inte har kvar originalfilen längre så att jag kan se på den större.

Den ser kanske slarvig ut. Den ser kanske inte så speciell ut. Men för mig är den det.

Ser ni vad det är på den?

Den här sjöjungfrun vill simma i lite färg

Bild i större upplösning finns att titta på här. Min wordpress komprimerar bilderna rätt rejält så linjerna blir oskarpa och lite fula, så titta gärna!

Hörni. Skulle behöva ett tips. Om man gjort en blyertsteckning man tycker är mycket fin och vill färglägga den men verkligen tycker att det blir sjukt fult i datorn men inte vill riskera att sabba blyertsoriginalet med vattenfärg eller färgpennor, hur gör man bäst då? Jag tycker verkligen illa om att färglägga på ljusbord och smörpapper verkligen, och blyertsutskrifter tycker jag inte blir så himla strålande heller.

Det känns som att det finns ett superenkelt tillvägagångssätt någonstans. Men jag kan inte få min skalle runt det. Jag kommer bara på ljusbord och smörpapper.

Tips?

FÖRRESTEN VISST ÄR DEN FIN JAG BRUKAR INTE RITA SÅ MED BLYERTS DET VAR SKOJ HURRA FIN FIN EN FIN FISK MEN SIMMA SKULLE HON NOG INTE GÖRA SÅ BRA UTAN SIDFENOR MEN SHITTHESAME VEM BRYR SIG HURRA.