Idag i Radio 1 13-15:00: ACTA, SOPA och PIPA – Är vår yttrandefrihet på spel?

Idag i Cissi Wallins program i Radio 1 ska vi diskutera ACTA och andra nya avtal samt lagförslag som kommit på tal den senaste tiden. Vi ska gå igenom vad det är, hur vår regering ställer sig till detta (positivt, dessvärre) och om vi i Sverige kan skyddas mot avtal och lagförslag om det är så att de går emot våra grundlagar. Vad är en konsitutiondomstol, och vilken makt har Lagrådet idag?

Med oss i studion har vi Anna Troberg, partiledare i Piratpartiet, som kommer berätta om deras arbete inom integritsfrågor, samt vilken typ av insyn deras representanter får i den här typen av frågor, har de makt att påverka? Vi har också Jerry Bohman med oss som anser att upphovsrätt är viktigt.

Vi kommer att prata om det här området idag klockan 13-15:00 i Radio 1, Stockholm lokalradio. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Hotbrev, hat och skällsord – Att mobba folk till tystnad

I förrgår skrev jag det här inlägget om människor som hoppar på unga killar som talar om känslor i killgruppen. Detta utlöste en hel del mycket obehagliga rabalder. En del personer kände sig utpekade och trodde att jag talade om dem, andra tog deras ord för sanning, en tredje grupp ville uttrycka sin rätt att trakassera dessa unga killar. Andra hoppade på och hånade.

Några av er missförstod och trodde att jag talade om radikalfeminism och diskussion kring maktstrukturer. Det  gjorde jag inte. Det gör jag ej heller i detta inlägg. Jag talar om hat. Regelrättigt hat.

Under gårdagen utvecklades allting till en stor diskussion kring manshat där ett femtiotal personer inom media var ytterst aktiva. Idag gjorde Cissi Wallin ett program om manshat på Radio 1.

Under hela tiden har jag försökt argumentera om varför det aldrig är rätt att motivera sina åsikter med hat och håna och förminska människor med motivering att man, ju själv, är påläst och klok och kunnig, och andra helt enkelt bara för dumma för att förstå. Under hela tiden har jag försökt göra en skillnad mellan personligt trauma och politik. Att det är en skillnad på att känna hat när man är förtryckt, och att motivera hatkampanjer mot människor i hämndsyfte för att man känner att man har rätt till det pga. tidigare förtryck. Jag har talat om den destruktiva cirkeln och hur detta enkom drabbar feminismen istället för att stärka den. Jag har inte pekat ut någon, utan jag har framfört mina åsikter i området – precis som jag, som bekant, alltid gör.

Detta har resulterat i följande.

Jag har blivit hånad, fått hotbrev där det står att såna som jag förtjänar att huggas ner och slängas i en papperskorg, jag har fått höra att jag är psykiskt störd, att jag ändå inte är värd att uttala mig för att jag har Aspergers och alltså är en dum psykopat, jag har fått höra att jag är korkad, och att detta bevisas med att jag inte har någon imponerande utbildning. Jag har fått höra att jag är kvinnohatare, att jag är en svikare, att jag förtjänar att brännas på bål och att såna som jag inte är värda att behandlas med respekt.

Samtliga personer (vars namn jag kunnat koppla till en faktiskt person, har ej kunnat koppla alla) känner varandra. De tillhör samma klick. Alla i den här klicken uppmuntrar varandra och har gått på ett hattåg gentemot individer som yttrat en åsikt som inte överrensstämmer med deras egen. De har försökt mobba människor till tystnad genom hot och hån och förakt.

Samma människor är de som, när jag kritiserat antifeminister, hejjat och hurrat på mig för att jag orkar stå ut med så mycket skit jag får från kvinnohatande antifeminister. Men nu, när jag uttrycker en åsikt som inte överrensstämmer med deras egen, har de idkat exakt samma beteende som de antifeminister de kallat för pubertala och korkade för att de inte kan argumentera utan skällsord och hot.

Det är mycket, mycket sorgligt.

Att försöka mobba en individ till tystnad är ett knep som faktiskt kan fungera. Dock ej vad gäller mig. Jag står uppenbarligen ut med det inom andra områden, och det är knappast en skillnad inom detta. Jag är inte en person som man kan få att hålla tyst genom att skriva att mitt lik ska slängas i en papperskorg. Jag trodde att detta var allmänt känt – Men det är klart, olika hatiska subkulturer är snarlika. De beter sig likadant allihop. Oavsett om de kallar sig feminister eller antifeminister. Det är samma skrot och korn.

Uppenbarligen har det inte gjort så att jag slutar kritisera antifeminister. Så jag förstår inte riktigt hur dessa människor tror att jag kommer sluta kritisera manshat. Jag skriver, just nu, flera fantastiska texter om det. Jag sätter ihop en liten film om det. Jag gör serier om det.

 Jag har inte trott att detta har behövts tidigare. Ni som gjort detta har bevisat att jag hade fel. Jag är ledsen över att det finns så många av er. Jag trodde inte det och är bedrövad över hur detta drabbar jämställdheten. Men jag är inte bedrövad över att ni inte tycker om mig – Det är jag bara jävligt stolt över.

Om ni förresten undrar – Det är inte en majoritet av kvinnor som kallar sig för feminister som betett sig såhär. Det är fler killar som kallar sig för feminister som hotat och hånat. Betydligt, betydligt fler. Däremot så har ett flertal av kvinnorna som propagerat för manshat skickat mycket, mycket kärlek till dessa killar som hoppat på mig och hånat mig. De har uttryckt kärlek, värme, de har varit mycket glada över att dessa feministiska män har tagit tag i situationen och hånat, förlöjligat och hotat.

Systerskapet är i sanning vackert när man ena stunden kallar en kvinna som har en annan åsikt för en svikare – För att nästa sekund slicka upp på männen som utövar det förakt och förtryck ni påstår er vara emot.

Ett skämt KAN faktiskt bli för lyckat

Undrar om det är jobbigt att dra ett skämt år 2003 och fortfarande bli internethatad för det år 2012.

This is fake. Andreas Sundgren skrev det. Redaktören Erica Sjöströms bild ligger där uppe. Det var en drift från tidningen, för att skoja lite med alla fans. Detta spelar dock ingen roll. Sedan år 2003 har bilden i fråga spridits på internet på nytt, och alltid med orden:

“Hur kan man vara såhär JÄVLA dum i huvudet? Visste INGEN på redaktionen att det var en bok eller? HUR kunde denna gå igenom?”‘

Jag undrar om man är sjukt nöjd eller om man typ, mestadels, vill spränga hela världen i luften för att folk fortsätter bli sura år 2012. Efter en triljard tidningartiklar om att det är fake, i övrigt. Jag undrar. Vad tror ni?

Det var bättre förr

Se detta ovan och förskräcks. Förskräcks! Detta är dagens My Little Pony. My Little Pony – Friendship is Magic. Kommer ni ihåg hur det såg ut när vi var små, om vi utgår från att ni är födda kring 86 som jag?

Exakt. Sehär. Så mycket bättre. Kvalitet! Det såg alltid ut såhär.

Allting är Cartoon Networks fel. De kom med sina billiga, tecknade produktioner med Jonny Bravo, Dexters Labb, Power Puff-flickorna (de två sista ska dock sägas var fantastiska och unika då, för sin tid!) och sedan blev allt kantigt och fult. Tilll och med Disney!

Damn you, Cartoon Network. DAMN YOU! Allt var bättre förr.

Åhnäj, ser ut som SEO-scamblogg ju! Hur känns den här designen?

Sitter och fixar med bloggen. Efter att jag raserat den cirka 15 gånger igår så ruttnade jag och bestämde mig att allt skulle bort. BORT. Allt!

Detta blev kvar. Väldigt skönt var det. Ett bra tag.

Men nu slog det mig att den ju ser väldig generisk ut? Inte så trevlig? Mest som en sån där fejkblogg som folk startar och bah såhär tjänar du hundratusentalsbiljarder på nätet. Sån ser min site ut!

Det ska förvisso tillkomma lite grejer. Fotot med mitt avklippta bakhuvud ska bytas ut, och det tillkommer en till meny under fotot med lite personliga grejor. Eventuellt har vi en liten gallerifunktion av något slag. Men trots detta, hur känns den? Känslan kommer inte bli överdrivet annorlunda, så tyck gärna till!

Jag är mest i det stadiet just nu där jag är överlycklig över att all junk är borta. Så jag kan nog inte riktigt se om jag går åt rätt håll.

Grupptryck idag i Radio 1 klockan 13-15:00

I Cissi Wallins program idag på Radio 1 tar vi upp detta med grupptryck. Anitha Schulman är gäst, hon spelar en roll i filmen Katinkas Kalas som rör ämnet.

Vi ska prata om grupptryck och kompisgrupper i stort. Varför gör man vissa saker för att passa in? Och hur förändras man beroende på vilken grupp man är i? Tar man själv en viss roll på grund av viljan att göra ett bra intryck, eller tvingas man in i det? Varför är det så många vuxna som, när de träffar kompisgänget från förr, som går tillbaks till samma personlighet de hade som unga?

Vi kommer att prata om det här området idag klockan 13-15:00 i Radio 1, Stockholm lokalradio. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Hoppas ni lyssnar! Som vanligt kan man också lyssna på programmet i efterhand. Tydligen kan man även numer embedda programmen på externa siter, så vi får se om jag slänger upp ett lättsorterat arkiv här såsmåningom med mina favoriter från Cissis program när jag är sidekick.

Mäns mansideal och kvinnors kvinnoideal

För ett tag sedan skrev jag om hur få kvinnliga tecknare det är som existerar i den klassiska, västerländska seriekulturen men hur de växer i kategorier som manga. I det här inlägget inkluderade jag kort en tes som går ut på, tja, attraktion och sexualitet. Det vill säga att de västerländska superhjälteserierna helt enkelt är tilldragande för pojkar på grund av de väldigt bystiga och ståtliga kvinnorna, och flickorna dras mer till manga på grund av de söta pojkarna som porträtteras. Jag fick ett mail för en kort tid sedan som ifrågasatte logiken i det och jag kände att frågan är värd att besvaras även här.

“Hej Hanna,

Intressant post om serier i väst och öst men jag tycker du skjuter fel i slutsatsen… Kvinnorna och männen är BÅDA extrema ideal och BÅDA är sexualiserade.”

Ja, männen är också extrema.  Men enligt ett manligt ideal för män, inte enligt ett kvinnligt ideal för män. Låt mig beskriva tydligare vad jag menar. Låt oss titta på två bilder från DC Universe Online Legends, av Mike S. Miller, med Wonder Woman och Batman.

Mike S. Miller – DC Universe Online Legends

Att både Wonder Womans och Batmans anatomi är överdriven är det inga tvivel om. Men, innebär det för den skull att det är samma sak? Innebär det, för den skull, att det tilltalar kvinnliga läsare lika mycket som manliga? Nej, för Batmans kropp vi ser ovan är inget kvinnligt ideal för män, det är ett manligt ideal.

Om vi ser till TV-serier som Twilight och idolen Robert Pattinson, artister som Justin Bieber, världens mest populära man bland kvinnor: Johnny Depp. Exakt hur mycket har dessa likt med Batmans anatomi? Ptja, nej, inte mycket. Manga däremot, som konsumeras mest av kvinnor i väst, har män som tilltalar samma kvinnliga publik mer. Kanske ska vi uttrycka det enligt hur en liknande diskussion såg ut i Facebookgruppen Varför Apor Inte Bär Rosa Klänning: Killar som helt enkelt, enligt unga killar, ser rätt så jävla gay ut. För ärligt talat så är dessa män, detta ideal, inte ett dugg uppskattat av killar. De avskyr det. Precis som tjejer inte har mycket till övers för hur kvinnorna ser ut i de västerländska serierna, det vill säga som porrtjejer – Men lite extra ovanpå de redan övedrivna dragen (det är rätt många manliga serietecknare som blivit påkomna med att kalkera porrtjejer till sina superhjälteserier som referens för de kvinnliga karaktärerna, vilket ju förklarar en del.)

Är det fortfarande otydligt? Låt oss leta upp lite Batman och Robin slash, en genre som är till 99,9% dominerat av kvinnor. En genre där kvinnor tar manliga rollkaraktärer, gör om dem lite, och tuttar ihop dem i ett par tillsammans. Gay, alltså. På riktigt.

Efter att ha plöjt ungerfär fyrtioelvatusen Tumblrbloggar av Slashfixerade brudar kan jag fortfarande inte hitta kreatörens namn. Hjälp mottas gärna. Här ska alltid creddas!

Hoppsan. Ja. Det blev ju lite annorlunda. När tjejer tecknade. Det blev framförallt mjukare. Inte samma överdrivna muskler, och inte samma styrka. Det blev, helt enkelt, mysigt och sårbart. Vilken förvåning! Räcker inte detta? Om det vore så att det västerländska serieidealet av män skulle passa in på kvinnors smak generellt, varför i helvetet sitter då inte kvinnor och dreglar över saker som brottning, boxning och bodybuilding? Dessa är, som bekant, områden som nästan uteslutande domineras av manliga fans. Inte kvinnliga. De finns också, men då är få.

Men är det verkligen så, att män uppskattar andra saker hos män än vad kvinnor gör? Ja, absolut. Precis som kvinnor har andra ideal för kvinnor än vad män har för kvinnor. Ni killar som läser den här posten, hur många av er har följande som kvinnligt skönhetsideal?

Keira Knightley. Kvinna som ack så många kvinnor vill se ut som. Som så många kvinnor tycker är vacker. Inkluderat mig själv, i övrigt. Men ärligt talat har jag nästan ingen killkompis som tycker att hon är snygg. Ansiktsdragen har de inget emot, men kroppen? De säger: “Euuuugh”. Vilket är lite samma sak som de flesta kvinnor uttrycker kring Stålmannens eller, kanske ännu bättre exempel: Hulkens anatomi.

Så låt oss då titta på Jenna Jameson som däremot föredras av betydligt fler män. Hon har fortfarande en smal midja, men det är betydligt mer byst, betydligt mer lår, betydligt mer kött överhuvudtaget. Och det ska, ärligt talat, hellre vara vältränat än fettbefriat. Jenna Jameson är extra bra exempel i detta då hon stått modell för ett flertal serietecknare och har prytt ett antal serieomslag. Lite roligt.

Så nej, jag skulle absolut inte påstå att de klassiska superhjälteserierna har män som tilltalar kvinnor. De har män som tilltalar män. Det finns givetvis alltid undantag för regeln, visst finns det både män och kvinnor som inte stämmer in på det här. Men vi listar inte varje individ och deras personliga smak i världen just nu, vilket jag hoppas att de som inte känner igen sig kan förlåta.

Det lustigaste när man tänker på det här är ändå detta: Mäns ideal för män är garanterat mer extremt, precis som kvinnors ideal för kvinnor. Lustigt, egentligen, att det motsatta könets skönhetsideal i mångt och mycket är mer hälsosamt än det man har för det egna könet. Eller kanske inte lustigt alls, med tanke på att vi alltid kommer syna och ställa högre krav på oss själva än andra, och därför är de ideal vi har för oss själva mer extrema än vad andra har för oss.

Men för att avrunda. Det där extrema idealet för män, det är en manlig fantasi. Inte en kvinnlig, och tilltalar alltså inte så många kvinnor. Det är fortfarande extremt, men det innebär inte att det för den skull är riktat till båda grupper. Däremot kan jag tänka mig att många män tänker så precis som många kvinnor tänker att män föredrar det supersmala catwalkidealet de med. Vi tar helt enkelt sånt för givet. Vad dumma vi är, ändå!

Aschberg och jag – Samma skrot och korn!

Robert Aschberg är ju för rolig. Jag vet inte, jag tycker att han är lite som en manlig variant av mig ibland. Ni vet, kan inte hålla käft om andra behandlas fel och bemöter detta med en hård jävla avhylning. Om någon skickar hotfulla mail och liknande till en själv däremot så bryr man sig inte särskilt, för det är ju bara ena jävla fjantar. Inget att bry sig om. Förutom det är han också extremt trevlig, även om jag vet att vissa inte tror detta på grund av den något hårda attityden i många sammanhang. Precis som jag själv, med andra ord. Det är så många som tror att jag ska vara hård som sten på grund av att hur jag bemöter illasinnade jäklar och sedan förvånas när de lär sig att så inte alls är fallet. Jag är en liten ängel. Tills du jävlas. Då blir jag ärkeängeln som sprider pest och helvete som straff. Tjoho.

Jag må hålla på med mina uppfostringskampanjer främst på internet medan han gör det i mer traditionella medier, men ändå, det är samma skrot och korn. Skicka ut ett budskap. Få folk att fatta att det finns konsekvenser. Få de som väljer att bete sig illa att skrämmas ifrån det, då det väna och gulliga bevisligen inte funkar, då de flesta som beter sig som skit gör det trots att de vet att det är skit. Men när man lär sig konsekvenserna: Då får man en helt annan sorts incitament att ändra på sig. För, sorgligt att säga, alla är inte goda. Även om vi ju alla såklart önskar att så var fallet.

Men nu till sak. Varför han är för jävla rolig. Varje gång jag träffat honom har han varit renrakad och sett proper ut. Jag ska inte säga att han alltid burit en kavaj, men det har alltid sett välordnat ut. Idag, i radion med Cissi Wallin när vi talade om stalkers och han var med en stund så berättade han glatt i pausen om webkameran som satts upp för hans program som sänds efter Cissis. Sedan pekade han glatt på sina kläder och sitt ansikte, och sa: “Med radioutseende och allt!” Eller ja, något liknande i alla fall.

Det var den första gången jag såg honom orakad med en synnerligen mer bekväm klädsel än vanligt. Det var liksom det sista. För att bekräfta det hela. Han är, bannemig, exakt likadan som mig i personligheten. Med tanke på att jag möjligtvis bär på arvsanlag för både kvinnlig skallighet samt viktuppgång så ser vi kanske likadana ut också om några år. Vem vet!

Det är ju lite roligt faktiskt. Men, ser ni min poäng? Vad ska jag säga? Ptja, jag gillar Aschberg. Den saken, om någon, är väl i alla fall rätt klar.

Stalking i Cissi Wallins program i Radio 1 idag 13-15:00!

Cissis program är förlängt till 2 timmar numer, hurra! Också framflyttat. Jag är som vanligt där som sidekick varje tisdag.

I dagens program kommer vi att prata om stalking. Sedan en tid tillbaks har Sverige infört en lag mot stalking, men har den haft någon effekt? Vad är egentligen stalking? Finns det olika sorters, och vilka är farliga? Kan vi alla bli stalkers, eller är det bara visar dårar? Jag kommer själv berätta om mina egna erfarenheter om detta, Cissis om sina. Vi kommer ha en säkerhetskonsult där som arbetar specifikt med dessa frågor. Robert Aschberg kommer in som gäst ett tag och pratar om varför han valt att starta sin nya programserie som handlar om just stalkers.

Vi vill att ni ringer in och berättar era egna historier och tankar! Ni får också gärna utveckla er här i mitt kommentarfält, om det kommer in i tid finns det möjlighet att vi läser upp det i programmet.

Vi kommer att prata om det här området idag klockan 13-15:00 i Radio 1, Stockholm lokalradio. Ring in och berätta din åsikt och dina erfaranheter på 0200-111213. Om du inte bor i Stockholm kan du lyssna på programmet på Radio1.se

Om du inte har möjlighet att ringa under programmets gång så kan du med fördel använda dig av hashtaggen #Radioett på Twitter  under programmets gång och det finns en möjlighet att vi kommer läsa upp det i programmet. Jag upprepar: #Radioett med en skriven etta, inte siffran 1.

Jag hoppas ni kommer lyssna! Det här ämnet tycker jag är superintressant, och jag är så glad över att vi kommer ha en yrkesperson där som kan förklara lite saker. Ibland undrar man ju med vissa knasiga typer på internet. Är de farliga, eller syns de mest? Och hur sjutton hanterar man det när folk kommer in en på privatlivet, ställer sig utanför ens port och liknande?

Jättemånga nya bra ord till Svenska Språkrådet – Lägg till och sprid!

Tjejkast, tjejbil och tjejsnus. Svenska Språkrådet vill tydligen befästa detta med att tjejer är små och lagom, medan killarna (det neutrala, of course) är det stora, det maniska, det rejäla, med att skapa sitt nya ord Tjejsamla.

Vad sägs om detta, Svenska Språkrådet? Fina nya ord till nästa år av samma utomordentliga kvalitet som erat nya ord tjejsamla. Bäst blir det om ordet förtäljer en existerande könsnorm eller fördom om tjejer, precis som ordet tjejsamla och liknande.

Tjejkuk – En liten kuk
Tjejbajs – Liten bajskorv (alt. inget bajs, för tjejer bajsar inte)
Tjejmat – Anorektisk kosthållning
Tjejfylla – Salongsberusad
Tjejkändis – B-kändis
Tjejsjuk – Krasslig
Tjejbröst – Små bröst
Tjejbrott – Snatta och likvärdiga brott
Tjejsex – Sex sällan eller inget alls
Tjejkille – Dvärgväxt man
Tjejbåt – Roddbåt
Tjejbok – Pocket
Tjejhjärna – Pucko/Idiot
Tjejknark – Cannabis
Tjejdator – Laptop

Uppdatering 1:

Tjejsemester – Bussresa till Ullared (Tack Matilda Flodin)
Tjejbyxa – Liten byxa
Tjejhus – Friggebod
Tjejjobb – Bloggare
Tjejfoto – Bilder tagna med mobil
Tjejflygplan – Inrikesflyg
Tjejtjock – Medelvikt
Tjejträna – Powerwalk på Djurgården med en Caffe Latte
Tjejmjölk – Minimjölk
Tjejsprit – Alkoläsk

Uppdatering 2:

Tjejlogik – Irrationellt och ologiskt tänkande.
Tjejragga – bli erbjuden ett glas. (Tack Fumiko Morian)
Tjejknulla – nej inte nu, har huvudvärk. (Tack Fumiko Morian)
Tjejtoalett = Sminkbås (Tack Marcus)
Tjejprogrammerare = Webbdesigner (Tack Marcus)
Tjejtid – Lågavlönad deltid. (Tack KajsaLisa)
Tjejlyssna – Lyssna på samma låt om och om igen för att man gillar den låten. (Tack Tim)
Tjejarbeta – Arbeta deltid (Tack Johanna)
Tjejöl – Lättöl (Tack Johanna)
Tjejrolig – Lite småkul (Tack Lise)
Tjejnäve – en näve godis/chips som knappt täcker handflatan. Typ tre godisbitar. (Tack Tant Sara)
Tjejvegeterian= äter fisk och kyckling. (Tack Emma)
Tjejöl – Ljus öl som Corona som inte smakar så mycket öl. (Tack Lenore)
Tjejläkare - Sköterska. (Tack Susanne W)
Tjejporr – True Blood. (Tack Susanne W)
Tjejkrigsskada – Bruten nagel. (Tack Susanne W)
Tjejsmed – Smyckesdesigner (Tack Smed)
Tjejcurry – Gurkmeja, som blir gult men inte smakar någonting. (Tack Emma)
Tjejkryddat – Svagt kryddat.

Det finns säkert mycket mer kul vi kan lägga till. Lägg till och sprid, för all del, så kan vi säkert få ihop en lista på flera hundratals nya bra ord till Svenska Språkrådet av samma superdunderkvalitet som tjejsamla. Hurra, vad bra!

Det kvinnliga, det manliga, det visuella – Om serietecknares könsspecifika uppdelning

Har varit sjuk de senaste dagarna och har därför ägnat mig åt att, ptja, katalogisera bilder skapade av folk jag sett upp till artistiskt sett under åren. Primärt vad gäller serietecknare. Blev sugen på att dela med mig också – men när jag funderade på det, så började jag tänka på det på ett annat sätt, och tanken slog mig att andelen kvinnor i sällskapet var försvinnande liten och helt intetexisterande när man ser till vilka jag influeras av idag.

Först besvärade det mig, sedan slog det mig att det finns ett flertal kvinnliga serieskapare jag beundrar något ofantligt, men det är framförallt deras författarskap och historieberättande jag beundrar, inte deras faktiska teckningar eller bildspråk. Som ett exempel har vi Rumiko Takahashi som influerade mig mycket under yngre dagar och vars spår man säkerligen fortfarande kan finna om man letar. Det lustiga är att alla kvinnor jag kunde komma på både författar och tecknar sina egna serier, men jag kunde inte komma på en enda välkänd kvinnlig serietecknare, och ärligt talat var det inte direkt enkelt att komma på några som författar utan att teckna heller.

Omslagsbild till Ranma 1/2 tecknad och författad av Rumiko Takahashi.

Givetvis finns de. Men de är förhållandevis få. Jag har inte riktigt reflekterat över det här tidigare. Jag har reflekterat över hur mycket mängden kvinnliga serieskapare växt i och med att manga växt sig starkare. Jag tvivlar inte en sekund på att världens mest lyckade kvinnliga serieskapare i stort kommer från Japan, med namn som Rumiko Takahashi (Ranma med flera) och Naoko Takeuchi (Sailor Moon). Inga konstigheter, egentligen, med tanke på att Japan sedan tidigt haft en stor marknad riktat specifikt till kvinnor (och framförallt unga tjejer) vilket inte riktigt varit fallet på samma nivå i västvärlden där serierna egentligen främst haft en manlig publik och riktats till män, eller kanske snarare, unga killar. Så inga konstigheter alls att serietecknande och serieskapande ökat bland kvinnor i och med att manga blivit mer populärt, det känns synnerligen naturligt.

Men jag tappar poängen här. Vad kvinnor och män konsumerar för serier var väl inte poängen, hur intressant det än må vara. Åter till detta, att kvinnor i stort både författar och tecknar sina serier (med, i alla fall enligt egen åsikt, oftast en viss förlust vad gäller teckningarna, dock ej berättelserna) är ju rätt lustigt. Om vi ska gå och bli biologister en stund så vill vi kanske härleda detta till påståendet om att män är mer visuella än vad kvinnor är.

Vi kan börja med att konstatera att detta i sig är en väldigt förvriden bild av sanningen. I stort baserar det sig på att mäns spatiala förmågor i regel är bättre utvecklade än kvinnors, vilket i sig inte har något med hur visuell man är att göra, även om det är ett inte så ovanligt missförstånd hos glada amatörer som läser texter om neurologi. För det andra baseras det här antagandet på sex. Studier där man mätt skillnader mellan män och kvinnor rörande hur mycket de stimuleras sexuellt av det visuella. För det första är många av dessa studier utförda helt felaktigt, det vill säga att man visat pornografi riktad till heterosexuella män för både män och kvinnor och sedan antagit att skillnaden på sexuell stimulering är ett bevis på att män stimuleras mer på det visuella planet, när de flesta av oss helt enkelt tänker: “Men seriöst, en heterosexuell man och kvinna, de tänder väl kanske inte riktigt på samma saker, eller?” vilket är ett korrekt antagande. Med det sagt, det har utförts mer relevanta studier där man presenterat nakenbilder av det motsatta könet för heterosexuella män och kvinnor och fått fram ett resultat som tyder på att män stimuleras mer sexuellt av det visuella än vad kvinnorna gör. I dagsläget däremot ser man inte detta som ett bevis för att män är mer visuella, man ser det som ett bevis på att mäns attraktion styrs mer av det visuella än kvinnors, och alltså är mer benägna att få ett sexuellt intresse baserat på det visuella än kvinnor.

Så, hur skulle detta kunna ha något att göra med att vi har tusentals och åter tusentals manliga serietecknare bland västerländska serietecknare? Låt oss bli banala här. Låt oss gå till nästa fruktansvärt förutsägbara punkt.

Sex säljer.

Omslagsbild till Vodoo #2 tecknad av ingen mindre än Adam Hughes. Främst känd annars för att illustrera Catwoman, Wonderwoman samt serierna baserade på spelet Tomb Raider. Hans utgivna konstböcker innehåller drösvis med ytterligare teckningar av hans favoritdonnor, men då under hans helt fria regi vilket bland annat saker som vattenmeloner framstår som direkt petita jämfört med Adam Hughes favoritverson av den kvinnliga barmen.

Om vi ser på västerländska serier så finner vi att majoriteten av de manliga serietecknarna faktiskt hellre tecknar kvinnor än män. Huvudkaraktärerna må oftast vara män, men det som tecknas på fritiden är kvinnor, kvinnor, kvinnor! Och inte vilka kvinnor som helst. Deras bröst är stora, deras midjor smår, deras ben skyhöga och deras skrevparti och bak tydligt synligt. Förutom det förefaller det onekligen så att kvinnor med vapen tillhör favoritkategorin, vilket ju faktiskt är nästan skrattretande könsstereotypt. TUTTAR OCH PISTOLER!

Så, kan det kanske bara, helt enkelt, ha med sex att göra? Att vi faktiskt är så jävla enkelspårigt ytliga? Det skulle kunna stämma rätt väl, för ser ni, detta med kvinnliga serietecknare, att det blivit mycket mer vanligt här i västvärlden sedan manga blev större? Serier i västvärlden må ha fanservice i form av kvinnor med fasta stjärtar och stora bröst, men manga och anime innehåller fanservice för tjejer med – I form av väldigt, väldigt snygga killar som hemskt gärna får till det hot and heavy med andra urläckra killar.

Gravitation volym 3, tecknad och författad av Maki Murakami (ännu en kvinnlig, känd japansk serieförfattare samt tecknare) som nått hög popularitet av Sverige. Den hör till kategorin shounen-ai, vilket enklast översätts till “kärlek mellan unga män”. Det är serier som rör romanser mellan unga, attraktiva män och riktas till kvinnor. Just Gravitationen är speciellt intressant att nämna då Maki Murakami även släppt en hardcore yaoi-variant av samma serie under namnet Gravitation Remix där alla seriens manliga karaktärer har sex med varandra, i detalj illustrerat, vilket förmodligen är det starkast bidragande skälet till varför just Gravitation fått så stor succé bland unga tjejer i västvärlden.

Så. Kanske är det så enkelt ändå. Kanske handlar det inte jättemycket om skillnader mellan män och kvinnor i det visuella. Kanske har det inte ens att göra med att kvinnor i regel fokuserar bredare och män mer fokuserat. Kanske har det bara med sex att göra i slutändan ändå.

Jag säger inte att det är såhär, men det är det enda konkreta jag kan finna som förklarar varför förändringarna i serieskapandet kommit framförallt senare år, och då framförallt inom manga och inte i vår traditionella, västerländska seriekultur. En ytterligare sak som i alla fall jag tycker styrker mina åsikter i detta är att kvinnor i mycket högre andel sett till procent som är relativt nya inom serieskapande skapar just porr än män, och oftast är de på något sätt eller vis influerade av just manga. Det må fortfarande vara så att ett högre procental bland kvinnor både står för historia och bild, men längst eftersom att kåtslaget breder ur sig så lär vi väl få se en förändring i det med, när alla unga kvinnor som idag tecknar porrserier slår sig ihop med serieförfattare och de börjar utveckla sina serier tillsammans. Vem vet!

Synd att jag inte gillar manga så värst längre då. Äsch.

Hejdå låg arbetsgivaravgift – Hej och välkommen hybris!

Gah! 2012 blir året då min arbetsgivaravift fördubblas. Vad har detta för relevans, undrar ni kanske? Som anställd har den absolut ingen relevans i mitt lönekuvert, men då jag fakturerar innebär det en inkomstskillnad på flera tusen kronor i månaden. Denna insikt gör, otvivelaktigt, något ont.

Och får en väl att tänka att det vore sjukt najs att bli totalt omoraliskt och börja göra en massa svartjobb. Eller ja, för en sekund, sedan blir jag påmind om att jag är så ruskigt feg att jag inte ens törs planka på tunnelbanan och då faller ju den planen rätt abnormt. Kanske tur, vem vet.

Men i alla fall. Jag är så jävla glad över att jag är frisk och äntligen fått upp min arbetstakt för annars skulle detta vara lika med döden, typ, så jag sitter här och planerar och ökar mina arbetsuppgifter med, ptja, i alla fall en tredjedel just nu. Planen är att fördubbla. Det låter kanske vanskligt, men en fördubbling från nuvarande arbetsmängd är faktiskt inte alls en slitig arbetsmängd – Jag har ju jobbat rätt lite under min tillfriskning per läkares order.

Och gud vad kul det är! Om ens en tredjedel av allting går igenom så kommer jag ha så himla roligt under hela våren att det inte är klokt. Det är produktivt. Kreativt. Det är teckning. Det är skrivande. Det är samhällsarbete, det är instruktionsarbete. Det är spridning på nätet och det är en del saker som mest bara är tokfjantigt och skoj. Det är TV, det är webb, det är radio och det är tidning.

Så jag sitter här och göttar mig lite fint i framtiden. Tar ut allting i förskott, ni vet. Den saken är jag förbannat duktig på att göra. På gott och ont! Det goda är att man är pigg och glad, det tråkiga är väl att man går runt och snackar så mycket om det (dock ej det hemliga, såklart) att folk tycker att man är helgalen – Speciellt när det inte visar sig bli av och de bara: “Men den saken du snackade om som var på G?” och man bara står där och skäms lite och svarar: “Ja, alltså, jag tog väl ut det där lite i förskott, äh, så ja, det blev alltså inte av.” och så tycker väl folk att man är lite loony för att man talat som om allting var klart som korvspad.

Men skitsamma! Det är okej. Jag har inga problem med att folk tycker det, i så fall. Jag förutsätter att mina vänner är vana att få ta mig med en nypa salt i detta, häöhöha. Borde de ju vara om inte annat.

Fyfan vad najs jag har det här just nu, ska ni veta. Sitter här på mina rosa moln och är bäst och mest lyckad i hela världen. Hur kan det vara något fel i det? Nej, exakt. Dags att gå ut och fiiiiiiiiira!

Det säkra före det osäkra

Bleh, vilket energislöseri det nedanför varit. Blir heltokig. Jag slappnar av genom att titta på dessa bilder av gulliga djur. För säkerhetsskull länkar jag bara till Googlesökningen, så att inget farlig slarv förekommer. Såvida inte SOPA går igenom och USA tokattackerar Sverige med påtryckningar om samma bajs så kommer det iaf vara lagligt ett tag till. Tjollahopp.

Dagen efter…

Dagen efter man gett sig på en rejäl storstädning kan jag aldrig bedöma om det är så att jag blivit riktigt jävla sjuk, eller om det bara är slemhinnorna som ballat ur av allt damm och rengöringsmedel. Med tanke på att det händer varje gång lutar väl troligheten att det har med min allergi att göra.

Detta med magontet greppar jag dock inte riktigt. Blir fisig och sur i magen. Borde man väl inte bli. Eller kanske stoppar jag handen i käften efter att jag skurat toan och sånt bara lite spontant utan att märka något? Fast då är man väl sjuk, iof. Svårt, detta!

Jag är en läskig 0720

Har ett nytt nummer. Ett 0720-nummer. Känns läskigt. Är alltid misstänksam mot 0720. Varje gång jag fått märkliga kukbilder tagna i konstigt grönt motljus och sånt skickat till mig har det alltid varit från oreggade 0720-nummer. Ja, förutom den gången när idioten fanns reggad tillsammans med hans fru (den gången var väldigt rolig. Instant karma på den, yey stor fest) men förutom det: Alltid samma sak!

Ingen kommer våga svara när jag ringer. Alla bah: “Insane hater, klicka bort.”

Men det här är en GOD sak. Ni ser, jag kan vara lite nojjig med telefoner periodvis. Om folk inte svarar kan jag tänka att de tycker att jag är en jobbig, klängig skit som borde gå och dö. Lite dumt, men jag tänker så. Kan inte rå för det. Men aldrig mer, aldrig mer!

För nu kommer jag bara anta: “De tror att jag är en galning som ska visa upp min kuk och stöna desperat i deras lur.”

Och det har ju ingenting alls med mig att göra, bara med andra jobbiga skiter som kan gå och dö. Hurra! Aldrig mer någon skam! Aldrig behöver jag gissa igen att folk tänker att jag är en boring jäkel, bara en konstigt sexuellt stört patrask! Som inte ens relateras till min person!

Samma taktik fungerade bra när jag var yngre och trodde att alla stirrade på mig och tog för givet att de tyckte att jag var ful och fet. Jag började klä mig konstigt istället. Då behövde man inte nojja! Asbra. Jag gillar detta.

PS. FÖRLÅT DAVID. Det var jag som skickade den här. Skulle vara rolig. Men du svarade aldrig. Så du tyckte nog inte det. Jag får skämmas lite.