September 1st, 2010
Jag får spader. Sitter jag på kontoret så är det en jävla hund som hoppar på mig, går jag hem så är det dunkade och skrålande för att min kille är så glad över sin nya dator (jag är förvisso glad att han är glad) och går jag någon annanstans och jobbar så är det bara SKRÄN och BRÖL eller tjatter tjatter tjatter överallt.
Efter en dag av samboskap känner jag mig REDAN trängd av hela världen. TYSTNAD. JAG BEHÖVER TYSTNAD.
Spräng mig i bitar. För lugnets skull.
Filed under Allmänt | Comments (2)
Hej Hanna!
I know the feeling. Vänta du bara tills du skaffar ett gäng barn då kommer du med största sannolikhet vilja spränga fler saker än dig själv. Jag tycker om din blogg och har därför givit dig en beautiful blogger award.
http://guldgris.wordpress.com/2010/09/02/beautiful-blogger/
Den är du väl värd. Gör vad du vill med den.
Man vänjer sig. Och de dagar jag tror att jag aldrig kommer att vänja mig tackar jag gud för fotboll eller liknande som gör att han går hem till vänner och dricker öl. :) Se och till att så ofta som möjligt utnyttja eventuella olika scheman (du jobbar när han är hemma och vice versa). Till slut saknar man dem nästan. :)