”Vad tycker du förresten om de som låtsas ha allergier för att slippa äta viss mat och så vidare?”
- Anders
Om man tycker att något är så pass obehagligt att man känner ett behov av att ta till en lögn så tycker jag att man kan låta dem göra detta.
I de flesta fall, om inte annat. Dvärghundspossen tog upp alla de annonser som finns med stora blandrashundar på bland annat Blocket. Att det är märkligt att det gäller just stora hundar, som är lite knepiga, i deras knepigaste ålder. Självklart börjar man fundera, och i det här läget drabbar oansvaret i situationen ett helt annat liv. I det läget är det rätt och riktigt att ifrågasätta om det verkligen kan stämma.
Men inte i fall om mat. Varför då? Om någon tycker att något är fasligt äckligt så kan de väl få slippa äta det? Vem drabbar det, egentligen? Självklart blir det tjatigt med människor som aldrig vill testa ny mat och har extremt strikta regler för vad de äter. I det fallet kan man väl undra om inte deras smala smakkrav går ut över omgivningen. Detta sker såklart, men hör knappast till regeln. Har de helt plötsligt allergier mot allt så kan man ju föreslå att de ska ta med sig eget substitut, så slipper man anpassa varenda bjudning efter deras smak.
Men att straffa folk för att man misstänker att deras allergi är en lögn? Det känns inte rimligt. Om du har fel blir det hela katastrofalt, glöm aldrig det. Sedan är det väl i ärlighetens namn trevligare att säga: ”Jag är allergisk mot det här” än ”Jag tycker att det där är så svårt att äta att jag kräks om jag gör det.”
Det är ju nämligen så det ofta ligger till i de här lögnaktiga fallen. Om matintaget dessutom resulterar i något som liknar matförgiftning så kanske det inte är så långt bort från sanningen ändå, för inte vill jag få en gäst att börja spy vid matbordet!
Visst vore det trevligt om vi alla hade samma smak och samma tolerans för olika smaker. Så är dock inte fallet. Om det nu rör aversioner inför Felix Ketchup eller skaldjur bör inte heller spela någon roll. Matfascism är inte något jag har mycket till övers för, och om någon inte vill vara vild och utsvävad utan hellre äter knäckemacka med ketchup – Vem skadar det? Förutom matfascisten som själv känner sig äcklad av samma ketchupmacka, kanske.
Sedan har jag all förståelse för att det blir jobbigt om man ansträngt sig med en maträtt och sedan får reda på att en av gästerna inte vill eller kan äta det. Men det är ju då tur att vi både har internet, telefon och alla möjliga fina kommunikationsvägar som man förhoppningsvis kan använda sig av för att förhindra just detta!
En rolig historia om låtsasallergi
En rolig liten grej. Jag tyckte att skaldjur var så otroligt äckligt när jag var yngre att jag faktiskt kräktes så fort de hamnade i min mun. Jag påstod alltså att jag var allergisk för att göra det hela simplare. När jag blev äldre blev dock skaldjurslukten, om än inte trevlig, lättare att hantera. Då bestämde jag mig för att jag skulle lära mig att äta skaldjur. Det blev på en middag tillsammans med vänner. Jag tyckte inte att det var gott. Smaken kändes meningslös, konsistensen var ingen favorit. Men det gick, och det var väl inte jobbigare än att äta en saggig hamburgare eller något annat man inte tycker är gott.
En liten stund senare, någonstans mellan 15 minuter till en halvtimme, så sitter jag på toaletten och den töms vilt både fram och bak. Det här fortsatte glatt i, om inte ett dygn, i alla fall tolv timmar. Min barndomsself hade med andra ord rätt. Jag kunde inte äta skaldjur, men då var lukt och smaksinnet lite bättre på att varna för vilka hemska effekter ett skaldjursintag skulle resultera i!
Men vad sjutton, Camilla! Om du gillar skojävlarna så köp dem bara. Om du ska låta bloggläsarna styra din smak så kommer det ju sluta med att du bara bara har på dig jeans, t-shirt och kort jeansjacka. Kanske lite nitar ibland och ett eller annat smårockigt plagg för att liksom vara lite skön.
Som det liksom blivit med typ alla andra efter ett tags bloggande. Eller de flesta, om inte annat.
Eller så bara börjar du tokchocka dina läsare och typ, lånar lite av mina kläder. Kanske min röda klänning med brocad med gigantiska puffärmar och STRASSDETALJER. Ohyesbaby. Eller vad sägs om mina tights med serierutor? Kanske lite gotiska influenser också? Eller kanske en klänning i lack, hurra! Till det ska du måla ett tjock turkåst sträck över hela ansiktet på ögonens nivå likt Moldaviens bidrag till Eurovision i år. Och tuperat hår, JAAAAAAAAH!!
De skulle bli jättearga. Det skulle vara jätteroligt.
Inte för att jag ska lägga mig i heller då, antar jag. Jaja.
The point is: Fråga aldrig läsare om ett köp. Det är början till undergången. De som tycker att grejerna är fula kommer nämligen vara mycket, mycket mer benägna att uttrycka sin åsikt i frågan, och alltså är det endast och enbart en resa till fegstil. Don’t go down that path!
Jag har fått en del kommentarer i inlägget där jag frågar om min pälsallergi. Den som jag inte vill ska bli värre än vad den redan är, då den i dagsläget är mycket lätthanterlig och bara blir jobbig om jag faktiskt bor med djur. Lätt problem att undvika, liksom. Inga problem med att träffa djur en kort period som sagt.
Men jag har fått en del svar och en del av dem har fått mig att känna att det behövs lite klargörande om hur olika allergier fungerar.
För det första brukar man sortera in allergier i fyra olika grupper. Utan att bli långrandig så ptja, en del är kraftigt relaterade till ditt immunförsvar och hormonbalans (typ pollen), en del (såsom nickelallergi) kan ge chockreaktioner utan någon riktig förvarning, kostallergier kan bero på en biljard olika saker och så finns det allergier som oftast skapas av att man utsätts för saker under en längre period. Pälsallergi hör till det sistnämnda, och går sällan att liknas vid exempelvis kostallergi eller pollenallergi. Ovanpå det har vi dessutom INTOLERANSER vilket är ytterligare ett område som man brukar kategorisera in bland allergierna. Och allt är olika, oj!
Väldigt enkel genomgång här som på intet vis kan ses som fullständig information i ämnet. Men allergier är lite mer tricky än vad man kan tro och beror på en jäkla massa olika saker. Så även om man har jättebra erfarenhet inom en allergi så betyder det inte att det har någon som helst relevans vad gäller en annan. Det är lite som att jämföra cancer med en utslagen lever, och de välmenande råden är tyvärr i såna avseenden oftast mer skadliga, än goda. Även om tanken är god.
Vad gäller hälsofrågor överhuvudtaget är det viktigt att fundera innan man ger råd. Det är KUL att ge folk hälsoråd, jag vet! Det tycker jag med! Askul att sitta och klura och få leka lite Doktor House ett tag. Men man får fundera på om man egentligen bör. Ett råd baserat på erfarenhet inom pollenallergi när det rör pälsallergi kan tyvärr bli direkt livsfarligt i det långa loppet.
Allergier är inte att leka med. Visst att det finns folk som överdriver dem, som har dem som ursäkter för att slippa vissa saker och så vidare. Man ska däremot inte ta för givet att detta är fallet, då det kan innebära ofantliga konsekvenser om man faktiskt råkar ha fel. Tro mig, jag har själv varit med om folk som tror att man överdrivit saker och fått lida konsekvenserna av det. Det är inte så kul att bli dålig på grund av misstro.
Bättre att låta folk komma undan med sina nojor än att utsätta folk för fara eller ge dem livsfarliga råd.
Något värt att tänka på, eller hur?
I stort har ni däremot kommit med jättefina råd, tackar!
Min pappa håller på att skaffa sig en urgullig Jack Russel. Då han jobbar mycket på sitt kontor hela tiden så antar jag att han kommer lämpa över det fruktansvärda ansvaret att ta hand om honom rätt ofta så den lilla stackaren slipper vara inomhus hela dagarna när Annelie är ute och reser.
Men vi har ju min, och även min killes, lätta pälsallergi att tänka på.
Sedan bajset, såklart.
Hur lång tid tar det innan man vänjer sig vid bajstorkandet?
Kan pälsallergi förstärkas om man är mycket med pälsdjur? Jag ska helst inte sova i samma lägenhet som det bor djur i, men det är ju en sak. Det är ju inte så det hela kommer ligga till. Jag märker väldigt sällan av något alls av allergin när man umgås med pälsdjur under dagarna. Ibland, men sällan. Sover man i lägenheter med djur däremot så blir det väldigt jobbigt att andas och det gör väldigt ont. Efter många försök är det bara att konstatera att det är en fullkomlig omöjlighet. Men det kan man ju undvika, som sagt! Men jag vill inte att allergin ska bli värre så att det skulle bli som så att man fick problem om en hund var på tunnelbanan eller dylikt, för det får jag bara problem med kanske högst en gång om året som allergin ser ut nu, och problemen är såpass harmlösa att man ibland undrar om de inte är inbillade. De allergiska reaktionerna har hitills gått över på 5-10 minuter i de fallen och det känns ju jäkligt kort för att något faktiskt ska ha hänt på riktigt.
Så, om man har en lätt pälsallergi, kan man umgås med hundar lite oftare bara man undviker att sova i samma hus som de varit i utan att det just är en risk för att förstärka allergin?
Jag hatar serverdatorn uppe på mitt kontor. Hatar hatar. Jag svär att den totalkraschar så pass att jag måste installera om hela skiten ungefär två gånger i månaden, sedan kraschar den säkert vid andra tillfällen med när andra får ta hand om den. Den är ett jävla vrak! Det tar inte direkt lite jävla tid att fixa skiten varje gång heller, som somliga av er kanske har erfarenhet av.
Jag får tuppjuck av att bli så avskuren, speciellt när man måste skicka iväg jobb ASAP men man fastnar i en ominstallation i några timmar. Paniiikh!
Nej, jag måste verkligen skaffa ett mobilt bredband nu så att man kan undvika den sortens problematik. Dessutom så har jag ju inget internet hemma heller. Skönt till viss del, jobbigt på andra vis. Jag tänkte att det skulle vara bra för att jag har så lätt för att stanna uppe hela nätterna och jobba typ två dygn i sträck om jag inte har ett naturligt avslut. Det där är ju inte så sunt, har jag förstått. Så det kändes rimligt att göra det hela omöjligt.
Men nä, det medför för mycket problem.
Frågan är, vilket är bäst? Vilka använder ni? Vore ju soft att ta en dator på köpet också.
Men prisvärt, gärna med dator och bra täckning runt i Sverige, några tips?
Tittar på Eurovision själv samtidigt som jag jobbar ikväll. En massa att göra!
Men helt ensam är jag inte. Jag tittar tillsammans med alla mina nyfunna vänner från sydligare delar av Europa. Jag känner att vi kommer att komma väl överrens. Jag skriver Lena from Germany <3 och så kommer det in tjugo personer och skriver ARMENIA ARMENIA ARMENIA och TURKEY TURKEY TURKEY och så kommer det in fyrtio pers som blir skitförbannade som skriver att alla som inte hejar på Moldavien är ute på hal is och borde skämmas och kan äta bajs.
Jag hejar på Lena från Tyskland ikväll i Eurovision. Helt klart en artist som jag kommer fortsätta lyssna på.
Modern, bra pop av typen jag älskar. Jag är inget stort fan av svensk pop alls. Den känns ofta omodern, och det är inte konstigt att den faller platt i Eurovision. Vad gäller svensk pop i nuläget föredrar jag, inte förvånande, den med fler punkiga influenser. Men det här tycker jag ännu bättre om.
Rösten! Jag älskar henne röst. Helt rätt för mina öron.
Sist, men inte minst, hon är rätt lik mig väl? Trevligt!
Jag: Vad ska du hitta på idag då?
Killen: Jag ska träna och så ska jag packa inför flytten.
Jag: Men vaddå träna? Du tränade ju igår! Varför ska du träna idag?
Killen: Eh, ja, men…
Jag: Hallå! Du kan ju inte träna hela tiden! Du kommer bli värsta fit medan jag fortsätter vara bekväm och sladdrig!
Killen: Eh, alltså…
Jag: Nu kommer ju jag få komplex och också måsta träna! Så inte okej. Kan du inte bli fet istället? Det skulle jag tycka var mysigt!
Killen: Jag vill inte bli fet!
Jag: Men inte fet då! Men lite småsladdrig i alla fall? Snäääääälla? Snälla snälla snälla!
Killen: Jag ska nog gå nu, har mycket att göra…
Jag: Gå du och träna, men ikväll ska jag göda upp dig! Du kan fetglömma att bli asfit, fetglömma!
Grattis Viktor till ditt första inhopp som mingelfotograf! Det där gick ju alldeles strålande.
Härnäst är det kanske du som fotar min nästa header och inte vice versa.
Får man lägga upp bilder såhär sent i efterhand? Ja, det får man. Strax innan jag åkte till Ångermanland hade Hannah “gillar fingervibratorer” Arnhög inflyttningsfest i sin tuffa våning. Jag träffade folk jag inte sett på länge och blev glad och gjorde ett senvanligt narcissistreportage med mig själv på varje bild. Det är så det ska göras.
Claes Juhlin har typ blivit synthare. Eller kanske synthrockare, sådär. Snällare undercut med svarta, trasiga jeans. Vilken jävla skillnad från förra gången jag såg honom när han alltid bara hade fina kavajer, fluga och sånt grejsimojs! Men det här nya passade honom finemang.
Jag är lite ledsen. Min underbara innergård som jag brukar ägna mina förmiddar på med att teckna, leva det goda livet och röka är för närvarande helt omöjlig att vistas i. Naturen har nämligen börjat göra sig till känna. Såna där insekter.
Det hela är väldigt sorgligt. Först var jag glad för det fanns inga getingar och inga bin. Bara en enda tjock humla som är ovanligt vänlig av sig som aldrig försökt störa mig det minsta. Den enda acceptabla humlan vars bekantskap jag någonsin gjort, ska ni veta. Sedan lite myror, gråsuggor, småflugor och sånt där. En hel del små söta spindlar, sedan några långbenta insekter som ser ut som jättemyggor. Vad de nu än hette.
Alla de här insekterna kan jag leva med. De stör mig inte det minsta lilla.
Men idag när jag satt under ett av träden så upptäckte jag en VÄLDIGT äcklig grej. Jag satt där, fridfullt, och sedan hade jag en grön larv i ansiktet. Bläh! Tänkte jag. Men så sprätte jag bara bort den. Ingen fara. Helt plötsligt ser jag ytterligare en gröbn larv. Den svävar vid högersidan av mitt ansikte. Svävar! Sedan upptäcker jag att det svävar en likadan grön larv framför mitt ansikte! Sedan ser jag att jag yhar en grön larv på axeln, och när jag tittar upp ser jag dussintals gröna larver som långsamt, långsamt dinglar ner i sina nästan osynliga trådar för att landa rakt på min skalp.
JaG hAr HafT jäTteMycket KonCenTraTioNssVåriGhetEr dEn SenasTE tIdEN å vET iNtE vAd dET bErOr pÅ. jAg BlIr lIte litE gAleN snArt trOr jAg.
Jag börjar med att skriva sådär. Nästa steg blir kanske smileys, ett vårdlöst användande av utropstecken och sedan, när det verkligen börjar spåra ur, kommer jag avsluta varannan mening med “…”
Jahaja. Nu bråkar de i Magdalena Ribbings spalt om folk som äter på tunnelbanan igen. Förra gången var det folk som sminkade sig tror jag. Gången dessförinnan rökare (som inte rökte på tunnelbanan). Sedan maten igen. Folk blir vansinniga! Fullkomligt!
Det är roligt.
Jag ska skicka in ett sånt här brev:
“Hej Magdalena, och tack för en fin spalt!
Jag är en mycket välordnad människa med ett yttre som jag lägger mycket tid och energi på. Tyvärr är det inte så att alla visar samma estetiska respekt gentemot sin omgivning som jag. De ser ju ut som riktiga sluskar! Varje morgon på tunnelbanan plågas jag av folk med fett hår, dålig hy, skamlig fysik och skynkliga kläder. Det är bedrövligt. Var är folks respekt för det yttre idag? Varför kan inte folk klä sig som, ja, folk? Jag mår rent ut sagt illa. Jag undrar hur jag ska hantera detta. Det är ju synd om de här människorna, som inte förstår i vilken handikappande situation de sätter sig i rent socialt, och då deras omgivning och föräldrar inte lärt dem (och ett modemagasin lär de väl aldrig ha plockat upp heller) Kan det då verkligen vara så illa att säga till?
Häromdagen såg jag en kvinna som uppenbarligen gick “the walk of shame”, så att säga. Vinglig gång, högklackat och partyklädd vid 10-tiden på dagen, något smetigt smink, halvrufsigt hår. Garanterat bakis. Alla kunde så tydligt se vad hon gjort! Alla! Jag tänkte att hon i framtiden skulle ha med sig en bag med sneakers, ombyte, en tofs, solglasögon i sin dekadenta lilla knull-bag om hon nu skulle ägna sig åt såna här lössläppta fasoner. Ska det vara så svårt för folk att förstå?
Men hur gör man något åt detta? Ska man ge folk en papperspåse att sätta över deras huvud? En del måste man rädda för deras eget bästa, ändå.
Tänk om något fotat hennen och lagt ut på Facebook!”
Jag slår vad om att 30% av de som kommenterade artikeln skulle hålla med mig. Härligt folk, härligt folk!
Restrerande skulle ta för givet att jag var Marcus Dunberg och inte bry sig särskilt. Allt är som vanligt, skulle de tänka.
Hallo. Jag gillar robotar, att rita banala serier och göra små roliga guider. I min blogg samsas personligt med politik, yrkesliv med hobby. Jag är en gammal spelnörd, lyssnar mycket på Siouxsie and the Banshees och äter helst makrill i tomatsås. Jag gillar också att klä ut mig och leka konstiga lekar. Välkommen hit!
Jag arbetar som frilansjournalist, skribent och illustratör. Huvudsakliga ämnen: Samhällsorienterad. Feminism. Ungdomar. Ätstörningar. Neurologiska avvikelser och sexuell hälsa.
Vill du tipsa om något du tycker jag ska skriva om? Du är välkommen att göra det här!
Jag gör grejer i tidning, radio och TV.
Ny här? Läs gärna ett av mina tre mest poulära inlägg! De är långa, men smaskens.
