Lästips för den nyfikna inom samhällsnormer #1: Birthday of the World av Ursula K. Le Guin

Ursula K. Le Guin – Birthday of the World: And Other Stories

Undrar du vad grejen är med könsnormer och maktstrukturer, existerar de alls, och hur kan det i så fall påverka hur vi lever våra liv? Jag kommer tipsa om en serie  litteratur som kan stimulera din egna tankar inom det här området.

Birthday of the World: And other Stories är en novellsamling fylld av historier med samhällen där  strukturer ser annorlunda ut än från vad vi är vana med. Vi får färdas genom patriarkat, matriarkat och samhällen där kön inte har en betydelse eller helt enkelt inte existerar. Vi får också besöka världar där vita inte står för makten, utan värdlar där de tvärtom saknar rättigheter och behandlas som boskap, precis som svarta blev i stora delar av världen mycket, mycket länge.

Boken inleds med en värld där människor är könslösa till en grund och när de uppnår en könsmogen ålder så utvecklar de ett kön i samband med när de ska vara sexuellt aktiva. Vilket kön de får varierar från period till period, men annars alla i samhället könlösa.

De olika världar som förtäljs i boken är väldigt varierande. Ena stunden får vi besöka en värld där män är slavar och används som underhållning av kvinnor, i nästa stund en där vita människor är underordnade svarta och behandlas som boskap. I en annan historia får vi höra hur ett samhälle utvecklas som färdats från vår planet, och som i tre generationer rest genom rymden för att kolonisera en ny planet och vad de gör med deras mentalitet, deras syn på jorden och religion. Många historier berättar om olika sorters familjekonstellationer som inte liknar de vi har idag, och hur det skulle vara om män och kvinnor inte alls levde ihop, utan snarare åtskillda i olika samhällen och enbart möttes under en parningsperiod. Även kärnfamiljen behandlas och ändras från det vi är vana vid.

Det är intressanta tankegångar och man börjar ställa sig frågor om hur stor inverkan alla de här sakerna har på vår kultur och på oss som individer.

Ursula K. Le Guin är egentligen Fantasy samt Sci fi-författare. Jag vet inte om hon menade, från början, att skriva en bok som är en sån fantastisk skildring av hur vår värld skulle kunna se ut om vissa saker bara var lite annorlunda. Men hennes vana inom skönlitteraturen, och hennes kunnighet för att skriva för en bred publik gör den här boken till en exceptionell stjärna.

Många böcker som behandlar dessa områden är tunga, svåra att förstå och inte sällan väldigt strama i sin målgrupp. Så är inte fallet  här och oavsett om man är intresserad av samhällsstrukturer eller inte så är den spännande läsning. Om du har en familjemedlem som gillar Fantasy som behöver en dos samhällskritik – Ypperlig present, inga konstigheter alls. De kommer inte känna att du lastar dem med feministisk litteratur, och hur många såna böcker finns det?

I skriftspråket är den möjligtvis lite torr. Inte som Sagan om Ringen, inte som Isaac Asimov – Men lite torr får den sägas vara. För er som har svårt för detta i böcker, så hoppas jag att ni är villiga att ta er förbi det. Boken ger mest om man först läser den en gång, väntar ett tag, och sedan läser den på nytt. Det är intressant att se hur annorlunda man tänker kring de här olika världarna andra gången man läser den.

Så vart får vi tag på den?

Adlibris, Bokus, den kan även finnas på SF-bokhandeln och Akademibokhandeln. Tidigare i inlägget stod det att den var svårare att få tag på men jag rättades kvickt av David och LN. Tack så mycket till er!

Det här är en del av en serie blogginlägg där jag tipsar om litteratur som erbjuder ett bredare och tänkvärt perspektiv inom könsnormer och samhällsstrukturer. Då jag inte är strikt begränsad till just det mer feministiska områdena inom detta område, utan är intresserad av hela aspekten i hur samhällen ser ut och formas så kommer litteraturen att blandas. Ibland är det är det bra att veta att det finns andra strukturer som spelar in än de som behandlas inom feminism. Om ni har egna tips som är lättlästa, tipsa gärna människor i kommentarsfältet med en snabb sammanfattning om vad boken berör.

Hotbrev, hat och skällsord – Att mobba folk till tystnad

I förrgår skrev jag det här inlägget om människor som hoppar på unga killar som talar om känslor i killgruppen. Detta utlöste en hel del mycket obehagliga rabalder. En del personer kände sig utpekade och trodde att jag talade om dem, andra tog deras ord för sanning, en tredje grupp ville uttrycka sin rätt att trakassera dessa unga killar. Andra hoppade på och hånade.

Några av er missförstod och trodde att jag talade om radikalfeminism och diskussion kring maktstrukturer. Det  gjorde jag inte. Det gör jag ej heller i detta inlägg. Jag talar om hat. Regelrättigt hat.

Under gårdagen utvecklades allting till en stor diskussion kring manshat där ett femtiotal personer inom media var ytterst aktiva. Idag gjorde Cissi Wallin ett program om manshat på Radio 1.

Under hela tiden har jag försökt argumentera om varför det aldrig är rätt att motivera sina åsikter med hat och håna och förminska människor med motivering att man, ju själv, är påläst och klok och kunnig, och andra helt enkelt bara för dumma för att förstå. Under hela tiden har jag försökt göra en skillnad mellan personligt trauma och politik. Att det är en skillnad på att känna hat när man är förtryckt, och att motivera hatkampanjer mot människor i hämndsyfte för att man känner att man har rätt till det pga. tidigare förtryck. Jag har talat om den destruktiva cirkeln och hur detta enkom drabbar feminismen istället för att stärka den. Jag har inte pekat ut någon, utan jag har framfört mina åsikter i området – precis som jag, som bekant, alltid gör.

Detta har resulterat i följande.

Jag har blivit hånad, fått hotbrev där det står att såna som jag förtjänar att huggas ner och slängas i en papperskorg, jag har fått höra att jag är psykiskt störd, att jag ändå inte är värd att uttala mig för att jag har Aspergers och alltså är en dum psykopat, jag har fått höra att jag är korkad, och att detta bevisas med att jag inte har någon imponerande utbildning. Jag har fått höra att jag är kvinnohatare, att jag är en svikare, att jag förtjänar att brännas på bål och att såna som jag inte är värda att behandlas med respekt.

Samtliga personer (vars namn jag kunnat koppla till en faktiskt person, har ej kunnat koppla alla) känner varandra. De tillhör samma klick. Alla i den här klicken uppmuntrar varandra och har gått på ett hattåg gentemot individer som yttrat en åsikt som inte överrensstämmer med deras egen. De har försökt mobba människor till tystnad genom hot och hån och förakt.

Samma människor är de som, när jag kritiserat antifeminister, hejjat och hurrat på mig för att jag orkar stå ut med så mycket skit jag får från kvinnohatande antifeminister. Men nu, när jag uttrycker en åsikt som inte överrensstämmer med deras egen, har de idkat exakt samma beteende som de antifeminister de kallat för pubertala och korkade för att de inte kan argumentera utan skällsord och hot.

Det är mycket, mycket sorgligt.

Att försöka mobba en individ till tystnad är ett knep som faktiskt kan fungera. Dock ej vad gäller mig. Jag står uppenbarligen ut med det inom andra områden, och det är knappast en skillnad inom detta. Jag är inte en person som man kan få att hålla tyst genom att skriva att mitt lik ska slängas i en papperskorg. Jag trodde att detta var allmänt känt – Men det är klart, olika hatiska subkulturer är snarlika. De beter sig likadant allihop. Oavsett om de kallar sig feminister eller antifeminister. Det är samma skrot och korn.

Uppenbarligen har det inte gjort så att jag slutar kritisera antifeminister. Så jag förstår inte riktigt hur dessa människor tror att jag kommer sluta kritisera manshat. Jag skriver, just nu, flera fantastiska texter om det. Jag sätter ihop en liten film om det. Jag gör serier om det.

 Jag har inte trott att detta har behövts tidigare. Ni som gjort detta har bevisat att jag hade fel. Jag är ledsen över att det finns så många av er. Jag trodde inte det och är bedrövad över hur detta drabbar jämställdheten. Men jag är inte bedrövad över att ni inte tycker om mig – Det är jag bara jävligt stolt över.

Om ni förresten undrar – Det är inte en majoritet av kvinnor som kallar sig för feminister som betett sig såhär. Det är fler killar som kallar sig för feminister som hotat och hånat. Betydligt, betydligt fler. Däremot så har ett flertal av kvinnorna som propagerat för manshat skickat mycket, mycket kärlek till dessa killar som hoppat på mig och hånat mig. De har uttryckt kärlek, värme, de har varit mycket glada över att dessa feministiska män har tagit tag i situationen och hånat, förlöjligat och hotat.

Systerskapet är i sanning vackert när man ena stunden kallar en kvinna som har en annan åsikt för en svikare – För att nästa sekund slicka upp på männen som utövar det förakt och förtryck ni påstår er vara emot.

Min resa genom ätstörningar, från insjunknande till tillfriskning

Här är programmet om ätstörningar i Radio 1 där bland annat jag förtäljer hur jag blev sjuk, vården jag fick (eller inte fick, snarare) och hur det gick till när jag tog mina första steg mot att bli frisk på riktigt. Om ni inte ser PLAY ovanför, kan ni gå in här och lyssna.

Det är första gången jag pratar om det muntligt, ärligt talat är det kanske första gången man får höra det så brett, från start till slut. Även om jag inte förtäljer all problematik under tiden. Det här är ett ämne som för mig aldrig kommer sluta vara viktigt och jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på de svårare perioderna. Framförallt insjunknandet och tillfrisknandet är extra känsliga punkter för mig.

Cissi var grym as usual, Linus Fremin berättade om bullimi och hetsätning som han lidit av när han var yngre. Han är en av få män som talar öppet om dessa frågor vilket är modigt att han gör, ytterst tabubelagt.

Vi talar även med Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms Centrum för ätstörningar som berättar om hur vården fungerar, hur resurserna ser ut och annan mycket välbehövlig fakta. Hon berättade också att de lansera killgrupp snart så att män med ätstörningar kan prata med varandra, gå igenom behandlingen tillsammans så att de inte ska känna sig så konstiga och avvikande.

Jag är väldigt nöjd med det här programmet och hoppas ni vill lyssna.

Stress och mens – Är ni lika känsliga?

Det är så roligt hur min mens kan funka. Ni ser, i förrgår kväll fick jag mens. Igår eftermiddag/kväll satte den stopp och kom inte tillbaks. Varför? Personlig konflikt manifisterade sig extremt kraftigt. En sak som berodde, uppenbarligen, på en lång serie missförstånd som nu blivit utredd.

Det hela kändes rätt jobbigt. Men jag försöker se det goda i det hela. Nämligen: INGEN MENS! Det är ju faktiskt en riktig fest. Det har alltid varit såhär för mig. Hela

Har ni något som är känsligt? Shoot. Älskar att diskutera sånt här!

De här människorna förtjänar inte privilegiet att kallas feminist

Det finns en grupp kvinnor som inte sällan jag får bära bördan att förklara mig mot. Kvinnorna som hatar män. Kvinnorna som beter sig som skit mot män. Som kräver att varje man ska bära skulden för vår historia, skulden av det hon utsatts för. På grund av att jag är feminist liknas jag inte sällan med dessa människor. De kallar sig också feminister, nämligen, och därför får jag dagligen ta emot skit och försvara mig och feminismen på grund av skiten de här människorna sått.

Det här är inte människor jag själv stöter på särskilt ofta. Det händer, men inte vanligtvis. De finns garanterat inte i min krets, de är inte involverade eller välkomna i de arbeten jag är delaktig i och de finns inte på de platser där jag vistas. Det gör de inte. Det kommer knappast till min blogg och hatar heller. Det gör deras manliga motsvarigheter däremot, det vill säga antifeministerna.

Och på samma vis ser jag dem när jag läser på platser som #killgruppen på Twitter. Ett forum för killar att diskutera saker som berör dem. Som förhållanden, ångest, problem, saker man känner är tabu och inte har en plats att diskutera det på annars.

Där dundrar de in. Flera stycken. Dagligen. De är arga, så fort en kille ställer en helt harmlös fråga attackeras dem och kallas för värdelösa, skämmiga mesar som borde gå och dö. Hela tiden dundrar dessa kvinnor in och säger åt människor att sluta gnälla, för kvinnor har det värre och det måste de inse. De dundrar in där och skriver skit till alla killar i gruppen för att de råkar vara sura på sin pojkvän och säger: “VARFÖR ÄR NI SÅHÄR?” De dundrar in där och säger åt alla män i gruppen att de, bara genom deras blotta existens som män, förtrycker kvinnor och bär på skuld. Bara för att de är män. Som om att de skulle erfodras skjuta skallen av sig i jämställdhetens namn så att de skulle sluta kränka alla kvinnor med deras äckliga, manliga existens.

Det här är bara lite av det. Det är fullkomligt vidrigt. Jag mår så dåligt varje gång jag går in och läser det för det aldrig befriat från de här hatande kvinnor. Aldrig.

Och vet ni vad? Jo, de här kvinnorna kallar sig för feminister.

När vi talar om dem brukar vi kalla dem för vissa feminister. Varför gör vi det? Varför kallar vi dem för feminister? Vad gäller människor som talar om olika mansfrågor, exempelvis pappans relation till barnen eller vad som helst, de kallar vi för antingen mansrättskämpar eller enkelt, bara någon som talar om mansfrågor. Sedan har vi antifeministerna – Och vad är deras budskap? Att blint hata på kvinnor och feminismen. Det är två olika saker, därför särskiljer vi det.

Jag fick ett mail för ett tag sedan av en man som är engagerad inom mäns rättigheter, inte antifeminist utan bara insatt i en del frågor där det är knas. Han ville avskaffa ordet, för han ville mena på att ordet sig är förlöjligande och gör manskampen oseriös. Jag höll inte med, jag tycker att det finns en poäng i att särskilja dessa saker och fortsätta användet ordet där det förtjänas användas.

Och ärligt talat efterfrågar jag samma sak vad gäller oss kvinnor. Jag vill ha en sån särskiljning. För grejen är den, vad betyder feminism? Jämställdhetskamp i kvinnosakfrågor.

Det finns ingen jämställdhetskamp eller något konstruktivt med att sitta och blint hata på män, och män som talar med andra om problem. Det är samma sak. Det är samma beteende som antifeministerna och jag vägrar ge de här kvinnorna, de här svinen, det stora nöjet att fortsätta befläcka feminismen och vårat arbete. Jag vägrar gå med på det. Jag tänker aldrig mer, i framtiden, bevärdiga en enda av dessa kvinnor att kallas för feminist. För de är inte det. De är, helt ärligt, manshatare. De är svin. De är äckel.

Och visst. De kan sedan sitta och säga: “Men jag hatar inte alls män, skulle jag hata mina bröder och min pojkvän då eller blöö?” Ni vet, som alla säger som har en rutten attityd mot en viss grupp. Antifeminister säger ju likadant om sina kvinnliga närstående, det gör dem inte till mindre sexistiska svin heller. Jag har aldrig förstått hur man seriöst kan tro att en omtanke för en närstående av det motsatta könet skulle innebära att man automatiskt inte kan vara ett dumt svin. De är så jävla konstigt.

Aldrig mer i hela mitt liv kommer jag kalla en person som agerar såhär för feminist. Varken vissa feminister. Inte så kallade feminister. En del feminister. En minoritet feminister. Dumma feminister. Galna feminister. Manshatande feminister. Ingenting sånt.

De är inte feminister. De är manshatare. Det är bara det. Jag vet vad ordet betyder, jag vet att dessa kvinnor inte lever upp till det. Ingen av dem arbetar med något konstruktivt alls. De har lagt sig an med titeln feminist, men de arbetar inte med några jämställdhetsfrågor alls. De är samma skrot och korn som antifeministerna som påstår sig arbeta för jämställdhet men som bara dag ut och dag in sitter och skriver skit till feminister och om kvinnor. I sina bloggar, på forum, i kommentarsfält.

Jag vägrar kalla dem för mansrättskämpar, så varför ska jag spotta så mycket på min egen grupp, min kamp, att jag ger de här kvinnliga manshatarna den stora ynnesten att kalla sig feminist? Det är slut med det.

Skönhetstips: Mitt släta ungdomshudsknep

“Hej Hanna! Tack för en asfin blogg. Har en fråga, du ser alltid så slät (OCH SJUKT UNG UT!!) på dina bilder, finns det en hemligt knep eller är det såna där gener som spelar in? :)”

- Anonym

Det är ett hemligt knep! Men jag är villig att avslöja. Det kallas kallas motljus. Man får det när man vänder huvudet så en lampa daskar skitstarkt ljus mot fejjan. Tillåt mig visa.

Detta inlägg är så otroligt mycket mer sanningsenligt än vad man kan tro.

Fantastiskt program om ätstörningar idag!

Linus, Cissi och jag.

Programmet om ätstörningar i Cissi Wallins program i Radio 1 blev fantastiskt bra! Cissi var grym as usual, Linus Fremin berättade om bullimi och hetsätning som han lidit av när han var yngre. Han är en av få män som talar öppet om dessa frågor vilket är modigt att han gör, ytterst tabubelagt. Han har tidigare gjort ett program för Tendens i Sveriges Radio som rör hans bulimi och män med ästörningar – Det ska jag verkligen ta och googla så man kan lyssna på det.

Jag berätta som bekant personligt om min resa. Från start till slut. Det blev väldigt känslosamt, och vi fick faktiskt bryta för paus vid ett tillfälle för att jag… ptja. Jag började gråta lite. Så det var ett program med mycket känslor som jag tror att många kan relatera till. Jag fick otroligt många meddelanden under och efter programmet från människor som berättade snarlika historier som den jag förtäljde. Vi må alla vara unika, men vi har mycket gemensamt med varandra också.

Jag kommer lägga upp programmet från idag imorgon när det finns på webben för jag tror att många här kan uppskatta det. Vi fick jättemångra bra input från webben under programmets gång. Det är delad glädje över det – Jag är glad över att folk är öppna om det, samtidigt är det extremt läskigt att se hur många det är som varit eller drabbade av ätstörningar. Jag blir mer förvånad när jag träffar en tjej som aldrig haft någon form av ätstörning än vice versa, och det är inte bra. Jag undrar också väldigt ofta hur stort mörkertalet är bland män.

Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms Centrum för ätstörningar kom med jättebra info under programmet, delgav en del tips, kom med bra fakta och berättade lite om hur resurserna för ätstörningsvård ser ut. Hon berättade också att de lansera killgrupp snart så att män med ätstörningar kan prata med varandra, gå igenom behandlingen tillsammans så att de inte ska känna sig så konstiga och avvikande. Sjukt bra, tycker jag!

Jag har blivit porträtterad!

Jag har fått äran att bli porträtterad av superskillade Anna Grundberg. Kolla, vad fint!

Länge sedan det hände sedan sist. Nu när jag tänker efter var det nog ungefär samtidigt som jag slutade lägga upp foton regelbundet. Nu det är ju ett rejält incitament för att bli bättre på det igen!

Gå gärna in på Annas blogg, bAGus Art & Design, smockfull med en massa fint! Härligt med en till tecknarblogg man kan kika in på.

Att våga tala om anorexin nu och då

Imorgon i Radio ska vi tala om ätstörningar. Tanken slog mig just att jag egentligen aldrig talat muntligt om detta. Visst, om ideal, samhälle – Det har jag talat väldigt mycket om, men imorgon ska vi ha fokus på det personliga, och jag ska berätta intimt om min egen resa med ätstörningar.

Jag har varit frisk sedan lång tid tillbaks, men det är läskigt att ständigt påminnas om hur nära det hela man ständigt ligger. Det krävs inte mycket för att sjuka tankespår ska sätta igång i huvudet på nytt. Det är inget jag kan kontrollera, det är inte jag, det är något annat. Likt en demon som rycker tag i hela kroppen och får hela ens rationalitet att gå i tusen bitar. Det jag kan kontrollera är att undvika situationer där det utlöser sig.

Jag får inte ha en våg i hemmet. Helst av allt ska jag inte väga mig alls. Det finns något ruskigt i det, hur huvudet fungerar. Om jag väger mer än vad jag anser att jag bör drabbas av jag en fruktansvärd skam, än idag, och väger jag mindre än jag bör sätter demonen klorna in en och säger – du kan gå ner mer, mer, mer! Varför sluta här? Gå ner mer!

Om jag besöker pro ana-sidor tar en annan känsla vid. En något mästrande sådan. Jag kan läsa deras tips till varandra och drabbas av en vidrig form av stolthet. Det där andra, det sitter där inne och skrattar. Skrattar åt deras tips och hur dåliga de är, för jag, minsann – Mina var så mycket bättre. Jag visste hur kroppen fungerade i detalj, hur man utplånade hunger bäst och hur man höll sig stående längst på en minimal mängd med näring. Herregud, jag arbetade både dag och nattjobb samtidigt som jag åt en gång i veckan. Och det påminner den där mörka delen av skallen mig om, rycker tag i mig och säger: Visa dem! Visa dem hur det går till! Du kan ju! De ska inte tro att de kan.

För att inte nämna kosthållning. Ve mig om jag äter dåligt och får näringsbrist – Då är det kört. Det är kört i flera dagar. Ni vet filmer, när det är så att en person är besatt av något, och det något tar över när personen i fråga är för svag? Det går nog att likna vid det. Kroppen värker, huvudet är inte helt klart, man känner sig trött och utslagen – Och något i dig blir fruktansvärt lycklig över detta och vill bara fortsätta att gå runt med samma svält tills man når toppen av den här utslagningen. Det här är det läskigaste av sakerna jag vet, och därtill det svåraste att behandla för det här är så skruvat att jag inte för mitt liv kan förstå det. Jag har alltid förutsatt att det har något med kroppens överlevnadsinstinkt att göra, något som slår bakut och njuter av det som gör att man kan fortsätta gå vidare. Men jag vet inte exakt.

Det finns en del saker till. Jag tycker inte om att vara med på bild. Det känns jobbigt. Detta vet jag dock är något av en vanesak, och inget strikt tillhörande detta. Det är beroende på period och ärligt talat – om man ser ut som skit eller inte på bilden. Big surprise. Jag ska inte direkt sitta och glo på modellbilder hela dagarna och modebloggar skrivna av tjejer som är sjukt söta och även, ja, väldigt smala. Det är inte en bra grej alls. Litegranna är okej, som vana? Nej. Aldrig i livet. Det förstör allt. Jag måste undvika det.

Anorexi är en märklig sjukdom. Jag kan närmast likna den psykologiskt vid ett missbruk. Jag är frisk men det är inte något man kan sluta vara vaksam för. Ingenting man kan slarva med. Det finns många saker vad gäller min kropp och vikt som jag i ärlighetens namn är betydligt mycket mindre brydd över än de flesta kvinnor jag känner. Den saken är jag glad över, för annars vore det hela nog rätt svårt.

För så fort det minsta lilla händer som sätter igång den här spiralen så är man körd en period framåt om man inte lyckas gripa tag i den och strypa den omgående. För mig är det, lustigt nog, att tvinga mig att agera exakt tvärtemot. Om jag skäms över vikten är det bäst att sätta sig och klämma i sig en påse ostbågar. Jag vet inte varför, men att äta mat när den där mörka delen av hjärnan försöker tvinga mig till svält fungerar faktiskt bäst. Oavsett varför den börjar härja. GÖR TVÄRTOM, är mantrat. I alla fall för mig.

Imorgon ska vi tala om ätstörningar i Radio 1. Inte bara ur ett samhällsperspektiv. Mycket, mycket mer personligt. Jag undrar hur det hela kommer gå, men jag undrar också hur det är för er. Ni som har dem, ni som ser er som en del av riskzonen, ni som haft dem. Ni kommer som vanligt kunna komma vara med via internet, och det hoppas jag att ni vill vara.

Tills dess får ni gärna dela med er här. Känner ni igen det jag talar om? Jag skräms ofta av det jag beskriver. Skäms över det gör jag med.  Jag har oftast problem att prata om det. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte om jag bör. Jag vet inte om det, i sig, kan vara en utlösande faktor. Jag måste i alla fall oftast undvika att umgås med andra som har ätstörningar i större grad, vilket innebär att det arbetet är uppdelat periodvis. Vi är alla gamla anorektiker, vi kan inte vara tillsammans till en större grad, det blir aldrig bra: Vi gör varandra sjuka väldigt lätt så fort en av oss tar ett snedsteg och säger fel sak.

Så lite rädd är jag för det. Att tala personligt om det. Men vet ni, så länge man inte går in på kost. Så länge man inte berättar hur man åt. Vad man gjorde för att kunna låta bli. Vad man lät bli och hur ofta. Jag hoppas det kan fungera då. Jag tror det kan det. Det känns rätt okej just nu.

KRÖNIKA: “Den röda politiken talar till vårat hjärta – och det är krossat, hårt och kallt.”

Krönika idag på Nyheter24. Läs den här.

I stunder av kris faller vi, som bekant, tillbaks till våra trygga värderingar. Den röda politiken har alltid varit tätt förankrad till vårat hjärta. En blå väljare är inte omoralisk, men moralen är inte på samma vis kopplad till politiken. Där förespråkar man individens frihet, medans man i den röda uppmuntrar till att ta hand om och värna om samhällets behövande. Både vill såklart samhällets bästa, men ingen kan ha missat vart detta samhällets bästa börjar i de olika ideologierna. Den ena vid ekonomi och individens frihet, den andra vid omhändertagande och uppoffring.

I dag har jag skrivit en krönika om vad det här för konsekvenser på den röda politiken när den är i kris, och om inte vi, däribland jag själv, borde lära oss att omvärdera hur vi hanterar situationen.

Jag är inte van vid att skriva med såna här… känsloanknytna referenser på det vis jag gjort. Jag är nervös för det. Jag hoppas jag inte kommer bli missförstådd, även om jag är rätt benägen att tro att detta kommer ske. Men jag tror att det är en relevant tanke att begrunda för oss med värderingar åt den röda hållet.

Ett skämt KAN faktiskt bli för lyckat

Undrar om det är jobbigt att dra ett skämt år 2003 och fortfarande bli internethatad för det år 2012.

This is fake. Andreas Sundgren skrev det. Redaktören Erica Sjöströms bild ligger där uppe. Det var en drift från tidningen, för att skoja lite med alla fans. Detta spelar dock ingen roll. Sedan år 2003 har bilden i fråga spridits på internet på nytt, och alltid med orden:

“Hur kan man vara såhär JÄVLA dum i huvudet? Visste INGEN på redaktionen att det var en bok eller? HUR kunde denna gå igenom?”‘

Jag undrar om man är sjukt nöjd eller om man typ, mestadels, vill spränga hela världen i luften för att folk fortsätter bli sura år 2012. Efter en triljard tidningartiklar om att det är fake, i övrigt. Jag undrar. Vad tror ni?

Hej totalt främmande Facebookpolare, vill du inte komma och hjälpa oss flytta?

Gick just igenom mina Facebookevents. Tackade ja till vissa saker, nej till andra, raderade somliga som har för vana att skicka ungefär 10 stycken i veckan. Inga konstigheter. Sedan var det ju de där konstiga eventen som man alltid blir lite WTF över, som folks inbjudningar till att flyttstäda och bära lådor.

Det där är så märkligt. Alla jag får den typen av inbjudningar från är människor jag aldrig någonsin har träffat. Varför gör man så? Vem vill bjuda totala främlingar på att bära sina flyttlådor? VARFÖR? Jag antar att ingen är så galen att de dyker upp. Folk är väl vettiga nog att klicka decline. Men det kan ju hända, menar jag. Någon extremt vag internetbekantskap som bara HELL YEAH, JAG SKA BÄRA! Och helst… ja, Magdalena, kanske behöver någon bära dina smutsiga underkläder..? Eller vad sägs om lådan med datorprylarna? Och ja, nu när vi ändå talar om det, finns det några snälla barn här..?

Det är så jävla konstigt.

Det där med privatliv och säkerhet, ja. Helt vettigt att klicka i alla ens Facebookpolare alltid. Of course.

Bara för det roliga så ska jag TAMEJFAN börja tacka ja till ALLA de här sakerna. Sedan ska jag glatt skriva på Facebookväggen! Tjena X och X, fan fett, ska bli kul att spana in er nya lya!! Tar med mig Berra och Maggen och en dunk hembränt om ni fixar räkeeer också. Kommer förbi lite tidigare så kan ni bjuda på kaffe och bulle, gött! Najs att ses imorn, får man ta med polare på flyttfesten sen också? Så river vi hela stället när det är tömt? MVH, puss och kram ses imorn!

Erik Eriksson får gärna skriva en bok om det, förresten. Brev till samhället blir Brev till Facebook. Skulle lätt läsa den.

Premiär ikväll på Äkta Människor – Robotserie på SVT!!1ett

Bild från SVT.se

Det här vill jag se. Mycket. Vi har ingen TV hemma vilket jag sällan känner mig bitter över. Ikväll, däremot, så upplever jag detta något abnormt med tanke på att en svenskproducerad robotserie vid namn Äkta Människor kommer börja. Den börjar sändas klockan 21:00 på SVT och jag skulle ha suttit bänkad.

Jag har ingen aning what so ever varför jag inte blivit bjuden på förhandsvisning av den med tanke på att jag brukar få det från SVT inom en biljard områden jag är fullkomligt ointressad av men att jag inte fått någon nu när det rör robotar. Jag tror inte att det finns någon överhuvudtaget inom svensk media som är så besatt av detta område som jag är*, vilket innebär att jag brukar få komma på alla förhandsvisningar av allt och bli bjuden på alla föreläsningar som rör detta område och gladeligen låter mig spammas av av ALLT, allt, ALLT inom detta område.

*Den som däremot skriver mest om robotar måste sägas vara Wille Wilhelmsson på Feber.se. Är dock fullkomligt övertygad om att jag är mest besatt, och enligt många på ett fruktansvärt osunt vis förvisso. Kanske därför jag inte bjöds. BUH!

Men ja. Bitter bitter bitter. Bitter. Avundsjuk och så vidare. Låt oss gå vidare med det jag kan, det vill säga trailers. Det vill säga… ingenting. Men vadfan. En snabb sammanfattning.

Motoko från Ghost in the Shell <3 <3 <3!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111

Eva Röse, som spelar en av huvudrollerna, har sjukt mycket åttiotalssmink och värsta åttiotalsfrippan. Varför då? Nå, jag kommer fräckt anta att detta är en referens till Motoko i Ghost in the Shell, en av de bästa filmerna som någonsin har gjorts om androider. Den baseras på Masamune Shirows fantastiska manga. Det ser nämligen ut som att hon är stylad efter henne, speciellt i frisyren. Om det inte är det så tycker jag att det är galet, med tanke på att det är rätt fult men en kul referens för oss som älskar robotar. Ghost in the Shell har influerat flera filmer och serier, däribland Matrix.

Det är tydligen en söt asiatisk tjej där som är robot. Detta måste givetvis vara en referens till några av de första söta asiatiska robotarna som är tjejer som sitter och är gulliga som folk har otroligt osedliga fantasier om. Själv är jag avundsjuk, då det inte gjorts en likvärdig manlig robot hittills, utan snarare en natuttrogen efterlikning som är gjort efter dess skapare, en något oattraktiv manlig japan. FUSK!

Tv-serien handlar om robotar som blir sjukt lika människor och vad det resulterar i. Detta är ett vanligt tema som sällan slutar vara intressant. Vi ser det från första början i Sci Fi av Isaac Asimov, och då framförallt i karaktären Daneel Olivaw, som tillsammans med hans robotvän Giskard Reventlov börjar fundera på lagarna som styr människor, och som till lyckas omdefiniera sina egna tre lagar, och då framförallt Daneel som är humanoid som lyckas omprogrammera sina egna i boken Robot and Empire av Isaac Asimov. Det är givetvis även en referens till Isaav Asimovs robotnoveller som satt stort avtryckt i all populärkultur som rör robotar, där flera av novellerna går ut på detta koncept. Den mest kända av de alla är förmodligen The Bicentennial Man som det även gjorts en prisbelönad film på där en robot får vissa färdigheter och som arbetar hela sin livsstid på att försöka bli en riktig människa med samma rättigheter som människor.

Och sedan… Nej. Jag vet inte. Jag har bara sett en pyttekort treeäääeejler.

Så jag hoppas att flera av er ser den här TV-serien ikväll klockan 21.00 på SVT och berättar för mig om den är bra eller inte. Jag undrar då också givetvis om Motoko, nej förlåt, jag menar Eva Röse, tar fram sjukt stora vapen och förintar gigantiska mechas. Förmodligen inte, men man vet aldrig! Man kan ju alltid hoppas, menar jag. Socialrealism i sci-fi setting med sjukt mycket androider och mechas, vad är bättre? Nej. Exakt. Finns inget bättre.

Pirater på Mörka Vatten – Barndomsnostalgi som håller än idag!

Att se om tecknade serier som man älskade som yngre är alltid riskabelt. Kommer man glädjas på nytt för att de faktiskt var riktigt, riktigt bra? Eller kommer man bli besviken och få sitt barndomsminne krossat? Det är ungefär 50/50 för egen del, så jag drar mig alltid för att se om gamla favoriter. Jag önskar att jag aldrig hade fått för mig att se om Ankliv eller Darkwing Duck, men jag är väldigt glad över att jag såg om Sandybell och Sonic the Hedgehog. Fortfarande grymt!

Vad är grejen med folk som sätter sitt URL på produktbilder? Do you think you own it? Alltid märkligt.

För ett par dagar sedan tog jag risken med Pirater på Mörka Vatten, en ovanlig serie, speciellt med tanke på att den kom från Hannah Barbera. Det här var en sån speciell TV-serie. Så mörk, så vuxen, jag älskade designen på de olika karaktärerna – och vet ni? Jag älskade den. Jag är kär på nytt. Pirater på Mörka Vatten var en riktig kvalitetsserie.

Serien utspelar sig på en annan värld. Huvudpersonen, Ren, får reda på att han är den sista arvtagaren till tronen på det raserade kungariket Octopon. Världen är utsatt för en stor fara, det mörka vattnet sprider sig och slukar såväl skepp som hela öar. I början av serien verkar inte det mörka vattnet vara ett så stort hot – men längst eftersom får man reda på hur det sprider ut sig och slukar hela kungariken. De som inte slukas förgiftas av det mörka vattnet och gör hela planeten sjuk. Det är helt klart en miljöreferens, det mörka vattnet ser ut som olja, och den främsta ondningen i serien är den mäktige piraten Bloth som vill tjäna makt och inflytande genom att få krafter över det mörka vattnet.

Ren sluter upp med en ostyrig skara människor, och deras uppdrag är att samla 13 juveler som tillsammans kan slå ut det mörka vattnet. Under deras resa stöter de på förslavade folk de arbetar för att befria, de besöker platser som är döende och arbetar för att få liv i vattnet och jorden. De slåss mot den onda piraten Bloth med det mäktiga piratskeppet Maelstrom och de upptäcker precis hur det mörka vattnet kan förgifta människors hjärtan i jakten på makt.

Om ni vill ha en bättre introduktion så finns det svenska introt med sin sammanfattning på YouTube. Dessvärre går den inte att embedda, så ni får helt enkelt klicka in själva om ni vill – Och det tycker jag att ni ska!

Omslaget från första utgåvan av Marvels tryckta variant av serien.

Men den blev ju aldrig avslutad. Det här är så ledsamt. När det bara fanns fem uppdrag kvar avbröts tv-serien. Ingen vet riktigt varför. Den var inte opopulär bland kidsen. Det släpptes TV-spel baserade på serien. Marvel släppte en tryckt version av serien som förtäljer första säsongen, och efter att alla fans krävt fortsättning gjorde de även andra säsongen. Det såldes leksaker på TV-serier och actionfigurer. Den var populär! Den hade tittare, men det fick aldrig sitt slut.

En del föräldrar tyckte inte om den för att den var så mörk och dystopisk jämfört med mycket annat tecknat, men samtidigt, efter första säsongen så blev den lite mer lättsam för att föräldrarna skulle bli nöjda. Den fortsatte dock att vara bra, även om de bästa avsnitten efter första säsongen är de där den mörka naturen fick uttryckte sig till fullo på nytt. Det fanns aldrig någon klar förklaring till varför den aldrig avslutades men frånvaron av avslut är en sån sak… Jag tyckte så mycket om den här serien att det här fortfarande ger mig lite sorg i hjärtat.

Inte sällan har jag funderat på hur fantastiskt det vore med ett gott samarbete mellan seriens trogna fans som älskar att teckna och författa, och tillsammans göra ett slut på den här serien i serieform. En hyllning. Om ett företag någon dag skulle få för sig att göra ett animerat slut så anser jag inte ens att de första säsongerna skulle behöva en remake. Eller, kanske, animationerna är lite hackiga men annars så håller den ovanligt bra i moderna mått mätt. Det är lite andra färgskalor, det är lite hackigare – Men annars är det inga konstigheter alls. Designen är inte så kopplad till sin tid jämfört med mycket annan gammal animation som inte sällan är smartsamt tydlig i sitt årtionde.

För er som älskade Pirater på Mörka Vatten när ni var yngre – Det är en serie man vågar se om. Den är fortfarande bra, ni kommer inte förstöra er barndomsnostalgi om ni ser den. Tvärtom. Ni som inte har sett den och som älskar animation, jag rekommenderar att ni ser den!

Det var bättre förr

Se detta ovan och förskräcks. Förskräcks! Detta är dagens My Little Pony. My Little Pony – Friendship is Magic. Kommer ni ihåg hur det såg ut när vi var små, om vi utgår från att ni är födda kring 86 som jag?

Exakt. Sehär. Så mycket bättre. Kvalitet! Det såg alltid ut såhär.

Allting är Cartoon Networks fel. De kom med sina billiga, tecknade produktioner med Jonny Bravo, Dexters Labb, Power Puff-flickorna (de två sista ska dock sägas var fantastiska och unika då, för sin tid!) och sedan blev allt kantigt och fult. Tilll och med Disney!

Damn you, Cartoon Network. DAMN YOU! Allt var bättre förr.